Den som vill får betrakta följande som bortförklaring. Men sanningen är den, att det var så här det var. Bortförklaring eller inte. Jag skiter fullständigt i vilket. Men i alla fall, nu är jag tillbaka från "utmattningens allra yttersta gränstrakter" (jag bara älskar det uttrycket). Och jag kom väl undan med blotta förskräckelsen. Jag visste innan loppet att jag inte ha haft en bra träningsgrund. Det har varit mycket sjukdomar (infektioner) sedan Lilla Edet 6 timmars. Det har varit minst två sådana omgångar. Den senaste blev jag kvitt ett par dagar innan Stockholm Marathon. Av den anledningen ställde jag inte upp där, för det var för kort tid för återhämtning. Efter Stockholm hade jag ytterligare en släng, men var så pass OK att jag kunde starta på Vätternrundan. I 12 timmars-loppet i Trollhättan i lördags insåg jag med all önskvärd tydlighet att detta har tagit mer på kroppen än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Lägg till den stressperiod jag hade på jobbet, då jag kom hem helt slut och bara slängde mig i soffan och somnade. Sammanfattningsvis har det alltså inte blivit mycket träning den senaste tiden. I Trollhättan gjorde jag en slutbetalning av det priset.

Jag var medveten om förhållandena och jag fick en förvarning på min onsdagsträning med gänget, då jag var helt slut efter drygt 6 km löpning. Förhållandena i Trollhättan var bra, bortsett från en regnskur vid starten och en efter drygt 4 timmar. Som vanligt började det bra. Jag höll lågt tempo, men insåg att jag måste ner mera i tempo. Det tog ca 5 - 6 varv (varje varv var 1096 m). Sedan blev det bra. Vädret blev också bättre. Som vanligt på sådana här lopp är trivseln optimal. Efter nästan 4 timmar började jag känna mig seg. Och det tog inte lång tid förrän det var fullständigt tvärstopp. Det funkade bara inte. Vad gör man? Man kliver av banan, helt enkelt. Antingen bryter man loppet helt eller också vilar man sig. Jag gjorde det sistnämnda. Sagt och gjort, när jag kom in för varvning, så tog jag lite extra vätska, energikakor och sedan satte jag mig i bilen, som stod intill banan och somnade.

Jag vaknade av att Carina knackade på rutan. Hon hade kört upp för att se på tävlingarna. Efter ytterligare 5 minuter så bestämde jag mig för att ge mig ut på banan igen. Fy fan vad segt det var att komma igång igen. Det är mycket lättare att komma igång med löpningen efter cykelmomentet på 18 mil på en Ironmantävling. Jag försökte springa och det funkade stundtals, men det var knappt styrfart, något, något snabbare än gång. Ambitionen att prestera något denna dag var för länge sedan borta. Nu var inriktningen HTG (Huvudsaken Tiden Går). Det gällde att hålla igång resten av tiden. Dom flesta kommande varv blev gång. Den lilla ambition jag hade kvar var att i första hand avverkan maradistansen (38½ varv) och i andra hand försöka nå 50 varv (54,8 km). Nu kunde jag hasa mig fram till midnatt. Jag tog en längre paus vid 21 tiden - en dryg halvtimma. Sedan var det ut på banan igen. Dom sista varven gick Carina med mig runt och då drog Hon trots att Hon gick. Hon påstod även att jag hade somnat ett par gånger medan jag gick, fast det har jag inget minne av. Allt som allt, fick jag ihop 52 hela varv plus lite till, inalles 56992 m. En klar höjdpunkt är hejarklacksparet Lundqvist och Wennborn, som smällde upp ett tält och spelade musik så det bara dånade ute i nejden. Det var det klart häftigaste på hela varvet. Det var vemodigt varje gång jag passerade och tvingades lämna det, men alltid lika roligt att få komma tillbaka. En sak som jag alltid försöker leva upp till, är att hur trött och totalt slut Du än är - Var alltid glad!!!. Att vara sur tar bara onödig energi, att vara glad ger faktiskt lite energi. En gång stannade jag upp och pratade med hejarklacken. Då kom Anna-Karin, blivande trea i damklassen och sa till mig: "Får jag lov". Helt plötsligt befann jag mig mitt under en brinnade ultratävling buggandes med en pulsare i ett skogsparti i Trollhättan, och jag var redan totalt slut och genomklappad tre timmar tidigare. Fråga mig inte hur jag orkade att ta ett par svängar, men det gjorde jag. Detta är under alla omständigheter en av mina mest totalt sanslösa löparupplevelser. Tack för att Du gav mig den Anna-Karin! Det gav faktiskt lite energi. Det är viktigt att alltid vara glad! Är Du inte glad, så se för fan till att bli det!! Annars går det åt….

Och med tanke på alla genomklappningar, så får det anses som OK. Men trots vedermödorna så är det något visst med ultra. Racet på Knorren är bara ett så underbart bra arrangemang. Det är inte många lopp som slår det! Själv var jag för trött för att ta in lite erfarenheter till mitt arrangmang på Åby. Men jag får ta detta i efterhand. Däremot har jag blivit lite fundersam över Kalmar, går det så här segt i 12 timmar, hur skall det då gå i Kalmar. Men å andra sidan, fick jag ju en bra träning, så det kanske går bra ändå. Hoppet är ju det sista som överger en.

Mina största tacksamhetens tanke, går till Carina, som följde mig den sista bitne på tävlingen. Vilken Kvinna! Det finns ingen som kan stötta så som Hon. Hon vet vad som gäller. Hon känner till mekanismerna för utmattning och vad man går igenom. Detta är grundbultarna för support. Dom behärskar Hon till fulländning! Tack älskling! Du är bäst!!

För den som är intresserad finns bilder på min hemsida.