Denna dag är utsedd till stora slappardagen. Jag ligger i soffan och kollar på DVD och sitter vid datorn och spelar Command & Conquer. Vilken lycka. Nu skall det dock inte bli så hela semestern, men en dag, där man kan säga. Åt helvete med alla plikter. Det blir inte ens träning idag. just nu är livet underbart. Detta är första veckan av fyra.

Imorgon skall jag försöka göra lite nytta.

Idag har jag simmat Vansbrosimningen. Jag strandade 3000 m senare på en tid av 1:24:00. Helt OK! Jag måste säga att det var en synnerligen lätt uppgift, som en dag på jobbet faktiskt. Allt klaffade som det skulle. Hade lite spridda krampningar den sista km. Men genom att sparka ordentligt så släppte dom ganska snabbt. Det blev crawl hela vägen.

Regnade gjorde det. Jag hade inte så ont av det men Carina som var med och supportade fick sig också en dusch. Tack älskade Du för allt supportjobb och bra körning till och från. Du är bäst.

Denna ultradebatt som pågår på puls. Hur fan orkar folk? Det verkar vara mer viktigt att hålla konflikten vid liv och få sista ordet. Nu har man fanimej börjat på en del 2 tråd i detta ämne!! Och det är tydligen väldigt fult att man marknadsförs ultran som en familjär sammankomst. IQ badboll! Vad är det för fel på det. Det kan väl vara en underbar motvikt till all denna hysteri med tider, kilometertider och annan skit som förekommer på puls. Det verkar som om man inte är något värd om man inte presterar tider. Varför ondgöra sig över tidslopp? Det luktar svensk avundsjuka av alltihop. Hela debatten är sjuk. Det får mig att mer och mer dra mig för att logga in på detta stinkade puls.

Att överhuvud taget öppna käften över sånt man inte vet något om. Sedan kommer falangen Rikard Rättrådig och börja med mikroskop skanna internet efter argument för att bevisa sina löjliga teser. Som om inte det var nog, så skall man lusläsa regelverket för att hitta den minsta lucka för sina argument. Om jag nu skall ut och ondgöra mig i ett forum, så hade jag först tagit kontakt med några ultralöpare och hört mig för och även besökt en tävling. Sedan hade jag kunnat uttala mig. Men icke. Nu slänger man ut sig vad skit som helst. Vilket medför en idiottråd som bara består i pajkastning. Inte undra på att man krigar på denna planet. Och på sådant kan man lägga ner en djävla energi. Den kunde användas till träning. Näe! fy fan vilket ställe puls har blivit.

Idag är det min sista dag på jobbet innan det är dags för 4 veckors semester. Mentalt kan man säga att jag redan är på semester. Det första jag skall göra är att få ordning på internetförbindelsen hemma. Den har krånglat dom senaste dagarna och vi har bara kommit ut sporadiskt. Jag kommer att koppla bort jobbet till 500% under semester och har varit väldigt tydlig med att jag inte vill bli kontaktad eller kontakta jobbet. Dessa fyra veckorna är mina och ingen annans!

Jag kommer att inleda med Vansbrosim. Det som står på dagordningen denna semester är Kalmar. Men jag börja verkligen tveka om jag kommer att kunna köra denna tävling. Sjukdomar, förkylningar i kombination med lite träning gör att jag känner mig tveksam. Men hoppet är det sista som överger en. Jag har varit trött den sista tiden och jobbet har sugit så mycket kraft ur mig att jag flera kvällar jag har kommit hem helt enkelt inte orkat ta mig ut på träning. Det är fan att jobbet skall dominera ens liv till och med på fritiden. Detta är något jag måste hantera bättre. Ingen tjänar på att jag kajkar ur igen, vare sig jag själv eller min arbetsgivare. Men dom närmaste fyra veckorna skall jag bordlägga detta och ta upp funderingarna efter semstern. Den är välbehövlig nu. Tro mig. Däremot skall jag sätta mig och göra en personlig planering tillsammans med Carina. Fast nu är det avkoppling och träning som gäller.

En liten kul händelse i morse på väg till jobbet. Kom till en Preem-mack som skyltade bensin för 11:34. Fine! Jag svängde in. När jag skulle stoppa i kortet för att betala så slängde jag en blick den stora skylten med priset och studsade till. Nu stod det 11:64!! Jag gick och kollade på andra sidan. Där stod 11:34!! Snacka om dubbla budskap. Jag stoppade ner kortet i plånboken och åkte vidare, vågar ju inte tanka där.

 Så har åter en korkad debatt startat på puls. En som ondgör sig över ultralöpning. Det är då själve fan vad folk skall lägga sig vad en gör. Det är väl OK att man skriver, men det är fan inte OK att blanda in mig i en debatt utan att jag blivit ombedd. Jag blir rosenrasade på sådant. Även om jag inte nämns vid namn så är ju syftningen med hjärtflimmer solklar och även syftningen till an annan person är solklar. Det kan till och med en schimpans fatta. Och ännu argare blir jag när vissa verka veta mer om mina gamla hjärtbesvär än jag själv. I så fall varför ondgör man sig inte över folk som slår varandra på käften. Ibland kallas det för slagsmål eller krig och ibland kallas det för sport. Var går gränsen? Uppsåtet? Det är ju det som skiljer kokerskan från giftblanderskan. Jag tycker att detta är en utmärkande svensk företeelse att det skall vara någon förmyndarmentalitet över andra. Vi svenskar har av hävd aldrig ansetts kompetenta till att fatta egna beslut eller ta eget ansvar. Detta synsätt är vanligast förekommande hos myndigheter, typ fördelning av föräldradagar.

Nu har detta spridit sig till puls också. Jag är så djävla trött på sådant här tjafs. Om jag skulle gå ut och hela tiden tala om för andra vad dom skall göra eller vad dom får göra, så skulle jag nog skämmas ögonen ur mig.

*SUCK* Jag spyr åt det....

Nu har jag fått avreagera mig och därmed är detta ämne arkiverat. Det är skönt med egen blogg ibland  :-)

Case closed.

Den som vill får betrakta följande som bortförklaring. Men sanningen är den, att det var så här det var. Bortförklaring eller inte. Jag skiter fullständigt i vilket. Men i alla fall, nu är jag tillbaka från "utmattningens allra yttersta gränstrakter" (jag bara älskar det uttrycket). Och jag kom väl undan med blotta förskräckelsen. Jag visste innan loppet att jag inte ha haft en bra träningsgrund. Det har varit mycket sjukdomar (infektioner) sedan Lilla Edet 6 timmars. Det har varit minst två sådana omgångar. Den senaste blev jag kvitt ett par dagar innan Stockholm Marathon. Av den anledningen ställde jag inte upp där, för det var för kort tid för återhämtning. Efter Stockholm hade jag ytterligare en släng, men var så pass OK att jag kunde starta på Vätternrundan. I 12 timmars-loppet i Trollhättan i lördags insåg jag med all önskvärd tydlighet att detta har tagit mer på kroppen än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Lägg till den stressperiod jag hade på jobbet, då jag kom hem helt slut och bara slängde mig i soffan och somnade. Sammanfattningsvis har det alltså inte blivit mycket träning den senaste tiden. I Trollhättan gjorde jag en slutbetalning av det priset.

Jag var medveten om förhållandena och jag fick en förvarning på min onsdagsträning med gänget, då jag var helt slut efter drygt 6 km löpning. Förhållandena i Trollhättan var bra, bortsett från en regnskur vid starten och en efter drygt 4 timmar. Som vanligt började det bra. Jag höll lågt tempo, men insåg att jag måste ner mera i tempo. Det tog ca 5 - 6 varv (varje varv var 1096 m). Sedan blev det bra. Vädret blev också bättre. Som vanligt på sådana här lopp är trivseln optimal. Efter nästan 4 timmar började jag känna mig seg. Och det tog inte lång tid förrän det var fullständigt tvärstopp. Det funkade bara inte. Vad gör man? Man kliver av banan, helt enkelt. Antingen bryter man loppet helt eller också vilar man sig. Jag gjorde det sistnämnda. Sagt och gjort, när jag kom in för varvning, så tog jag lite extra vätska, energikakor och sedan satte jag mig i bilen, som stod intill banan och somnade.

Jag vaknade av att Carina knackade på rutan. Hon hade kört upp för att se på tävlingarna. Efter ytterligare 5 minuter så bestämde jag mig för att ge mig ut på banan igen. Fy fan vad segt det var att komma igång igen. Det är mycket lättare att komma igång med löpningen efter cykelmomentet på 18 mil på en Ironmantävling. Jag försökte springa och det funkade stundtals, men det var knappt styrfart, något, något snabbare än gång. Ambitionen att prestera något denna dag var för länge sedan borta. Nu var inriktningen HTG (Huvudsaken Tiden Går). Det gällde att hålla igång resten av tiden. Dom flesta kommande varv blev gång. Den lilla ambition jag hade kvar var att i första hand avverkan maradistansen (38½ varv) och i andra hand försöka nå 50 varv (54,8 km). Nu kunde jag hasa mig fram till midnatt. Jag tog en längre paus vid 21 tiden - en dryg halvtimma. Sedan var det ut på banan igen. Dom sista varven gick Carina med mig runt och då drog Hon trots att Hon gick. Hon påstod även att jag hade somnat ett par gånger medan jag gick, fast det har jag inget minne av. Allt som allt, fick jag ihop 52 hela varv plus lite till, inalles 56992 m. En klar höjdpunkt är hejarklacksparet Lundqvist och Wennborn, som smällde upp ett tält och spelade musik så det bara dånade ute i nejden. Det var det klart häftigaste på hela varvet. Det var vemodigt varje gång jag passerade och tvingades lämna det, men alltid lika roligt att få komma tillbaka. En sak som jag alltid försöker leva upp till, är att hur trött och totalt slut Du än är - Var alltid glad!!!. Att vara sur tar bara onödig energi, att vara glad ger faktiskt lite energi. En gång stannade jag upp och pratade med hejarklacken. Då kom Anna-Karin, blivande trea i damklassen och sa till mig: "Får jag lov". Helt plötsligt befann jag mig mitt under en brinnade ultratävling buggandes med en pulsare i ett skogsparti i Trollhättan, och jag var redan totalt slut och genomklappad tre timmar tidigare. Fråga mig inte hur jag orkade att ta ett par svängar, men det gjorde jag. Detta är under alla omständigheter en av mina mest totalt sanslösa löparupplevelser. Tack för att Du gav mig den Anna-Karin! Det gav faktiskt lite energi. Det är viktigt att alltid vara glad! Är Du inte glad, så se för fan till att bli det!! Annars går det åt….

Och med tanke på alla genomklappningar, så får det anses som OK. Men trots vedermödorna så är det något visst med ultra. Racet på Knorren är bara ett så underbart bra arrangemang. Det är inte många lopp som slår det! Själv var jag för trött för att ta in lite erfarenheter till mitt arrangmang på Åby. Men jag får ta detta i efterhand. Däremot har jag blivit lite fundersam över Kalmar, går det så här segt i 12 timmar, hur skall det då gå i Kalmar. Men å andra sidan, fick jag ju en bra träning, så det kanske går bra ändå. Hoppet är ju det sista som överger en.

Mina största tacksamhetens tanke, går till Carina, som följde mig den sista bitne på tävlingen. Vilken Kvinna! Det finns ingen som kan stötta så som Hon. Hon vet vad som gäller. Hon känner till mekanismerna för utmattning och vad man går igenom. Detta är grundbultarna för support. Dom behärskar Hon till fulländning! Tack älskling! Du är bäst!!

För den som är intresserad finns bilder på min hemsida.