Det rullar på. Både jobb och träning. Jobbet gör allvarliga försök att ta över mitt liv, men jag gör hårdnackat motstånd. Det får inte ske. Jag tänkte gett mig ut på en lunchlöpning i onsdagsndrade planerna och körde ett 11 km pass på kvällen i stället. Igår var det möten. Det är så att man får sittsår och röven krampar, jag undrar stillsamt när man får jobba. När man dessutom får hintar hela tiden "är det färdigt…?" och jag svarar "näe…" så borde man ju kvotera mötestiderna med utfört arbete. Man kan inte ha kakan och äta den.

Igår var jag på Maries mördarpass på spinningen. Ja, det är ett mördarpass. Hon kör med ett ruggigt tempo. Möjligtvis skulle väl Jonas Colting gäspa under ett sådant pass, för tufft är det. Idag blir det simning däremot. Jag får inte tappa bort den biten och det är ganska lätt gjort. Men vad gör jag. Vanemänniska man är som man är fortsätter jag rakt fram vid Klareberg istället för att svänga höger till simhallen. Detta kommer jag på först när jag är ute på Gråbovägen. Fan! Vad trött jag blir. Men det blev kompensation, ett rejält powerwalk pass i mörkret med pannlampa tillsammans med Carina. Det var besvärligt i skogspartiet.

Det har varit en tuff vecka - igen. Och trots att saker här blir uppskjutna så går ju tempot inte ner alls, snarare tvärtom. Nu har jag åter fått denna muntorrhet, trots att jag dricker vatten som en dåre. Ett tydligt tecken på stress. *suck* Vad fan håller man på med egentligen? Men nu skall vi vara positiva. Jag går fortfarande ner i vikt så sakteliga och det är jag rejält tacksam för.