Jag hade faktiskt sovit lite dåligt under natten och hade en lätt huvudvärk. Ingen go känsla att vakna upp till. Den var i alla fall så påtaglig att jag var tvungen att ta en alvedon efter fruksoten. Jag och Carina gjorde oss i ordning. Carina skulle bara gå några varv eftersom Hon inte var helt återställd från sin sjukdom och dessutom var det Hennes sista dag på penecillinkuren. Då skall man ta det lugnt.

Starten gick och ca 140-150 pers lommade iväg. Jag tog det lugnt i början och min avsikt var att hålla ett tempo på mellan 7.30 och 8 min per kilometer.Det gör ca 5:16 och 5:40 på maradistansen. Mitt mål med dagens övning var att nå marathondistansen. Jag har förvisso tränat mycket, men jag har inte sprungit långa sträckor. Den längsta sträcka i år har varit halvmaran, så att nå maradistansen var kanske ett litet tufft mål. Och med tanke på att jag varit sjuk veckan innan så fanns det inte anledning att spänna bågen hårdare och jag hade redan spännt den tillräckligt hårt i och med mitt mål. Hur som helst. Jag fick ändå en bra resa första 2½ timmarna. Problemet var att jag höll för högt tempo. Jag såg på min Garmin att jag hade ett tempo på 6:15 - 6:20 och det var på tik för högt. Vid ett tillfälle vara jag nere på 5:50! Gulp! Jag slog av på farten och höll kollen på Garminen tills jag låg rätt. Men rätt som det var, så var jag nere i det snabba tempot igen och så fick jag korrigera och så där höll det på. På ett sätt ett angemänt probelm och på ett sätt ganska störande. Halvmaran på 2:32. Men efter knappt tre timmar, så segade jag ihop totalt. Allt blev trögt, kroppen vill springa fortare men löd inte. Jag beslutade mig för att lägga in en vila efter 18:e varvet. Då hade jag lite sällskap med Carina. Sedan tog jag ytterligare 2 varv som vilovarv. Jag passade på att äta och dricka vid varvingarna så det hade jag inte slarvat med. Men en snabb kalkyl gav vid handen att jag skulle få lite svårt att klara maradistansen. Det skulle gå, men då fick jag hålla mig i rörelse och inte ta fler vilovarv. Sagt och gjort. Jag lade i en lunkväxel och malde på och det var segt, mycket segt. Men jag höll ändå humöret uppe. Jag brukar ofta säga att hur trött man än är, så skall man vara glad. Och detta tillämpade jag in absurdum denna dag. En klart lyft är ju damerna Lundqvist och Wennborn som stod och traditionsenligt hejade med bergsprängaren. Ett allmänt uppskattat inslag. Varv efter var tillryggalades. Skulle jag kunna passera mattan vid 35:e varvning och därmed få marathodistansen? Nu stod det och vägde. Jag hade två saker i skallen. Klara marathondistansen och vara glad. Det var det enda som gällde. Vid 29:e varvet, då ställde jag om vredet till läge pannben. Jag insåg då för första gånegn efter dippen att jag kunde greja det och så skulle det fanimej bli också. Whatever it cost. Det blev väldigt ojämna varv. Jag tyckte att jag pinnat på ganska bra, men det visade sig att det hade varit riktigt långsamt och tvärt om. Vid 32 varv had jag ont överallt, men man lägger sig inte ner strax innan mållinjen. När jag gjorde min 34:e passering och gick ut på det sista varvet var jag djäkligt nöjd. Nu skulle det till mycket för att det skulle gå åt pipan. När jag klev över tidtagningsmattan för 35:e gången var jag nöjd och hade ca 12 minuter tillgodo. Därför bestämde jag mig för att ta ett varv till. Jag samlade ihop allt jag hade, bet ihop och sprang så mycket jag förmådde. Jag hann ett varv till och ytterligare några hundra meter. Jag är bara sååå djäääävla nöjd med dagens pass. Grymt nöjd.

Men efteråt kom smolket i bägaren. Jag mådde inte bra och var grymt sliten och så här sliten brukar jag inte känna mig annars. Vi gick tillbaka och duschade och gick sedan ner till Volvogården för att äta. Jag fick med nöd och näppe i mig någon mat och var väldigt hängig och hade huvudvärk. Jag mådde dåligt helt enkelt. Ganska snabbt insåg jag att jag inte skulle orka så mycket mer. Jag ville ju så gärna vara med på ultratinget, men kände bara att jag inte skulle fixa det. Så jag tog beslutet tillsammans med Carina att vi hoppar tinget och åker hem. Det var mycket surt, men nödvändigt. Jag var till och med så kass att jag inte kunde köra. Det fick Carina göra. När vi kom hem lade jag mig i soffan och vi slog på TV:n. Det var schlagerfestival. Jag hörde några låtar och somnade sedan. Jag hade frossbrytningar och feber på kvällen. Det måste helt enkelt vara så att jag fortfarande hade några baciller i kroppen efter min sjukdom och att jag inte var helt återställd. För så här kass brukar jag inte vara efter en mara. Dags för återhämtning med andra ord.