Först vill jag tacka för alla positiva kommetarer, dels här i bloggen och dels av den feedback jag har fått av mina löparkollegor på annat sätt. Det känns riktigt kul att få uppmuntran. 

Jaha, då var man lite kass igen. Jag är som sagt jättenöjd med gårdagens 6 timmars, men inte lika nöjd med hur jag mår. I ärlighetens namn måste jag medge att jag blev en smula förvånad över denna reaktion. Jag var ganska sjuk förra fredagen och lördagen och på söndag klingade det av. På måndag var jag OK och funderade på att börja träna på tisdag. Men jag tänkte vara en försiktig general och bestämde mig på tisdagen för att inte träna. I onsdags gick jag ut på en lugn löprunda. Den blev drygt 11 km och det kändes hur bra som helst.

Men denna söndag var inte rolig, jag var allmänt matt och hängig. Jag orkade inte så mycket och satt vid datorn till och från. Jag har akdrig varit sån här efter något lopp och det är bara att konstatera att jag helt enkelt inte var helt bacillfri, trots att jag inte känt av något. Där ser man. Man kan aldrig vara nog säker. Nu blir det i alla fall vila helt och hållet från träning till och med tisdag - garanterat. troligtvis ligger jag lågt ett par dagar till för att vara riktigt säker.

Jag har läst lite om ultratinget och det som gör mig mest beklämd just nu är K-G:s beslut att lägga ner Vi Som Springer. Jag tycker att det är överilat och har haft lite kontakt med honom. Det påverkar ju mer eller mindre indirekt min tävling också och jag måste dra i lite trådar för att fixa till det hela. Fast just nu orkar jag inte. Jag måste se till att bli löpduglig igen och det torde ju inte dröja så länge. 

Jag hade faktiskt sovit lite dåligt under natten och hade en lätt huvudvärk. Ingen go känsla att vakna upp till. Den var i alla fall så påtaglig att jag var tvungen att ta en alvedon efter fruksoten. Jag och Carina gjorde oss i ordning. Carina skulle bara gå några varv eftersom Hon inte var helt återställd från sin sjukdom och dessutom var det Hennes sista dag på penecillinkuren. Då skall man ta det lugnt.

Starten gick och ca 140-150 pers lommade iväg. Jag tog det lugnt i början och min avsikt var att hålla ett tempo på mellan 7.30 och 8 min per kilometer.Det gör ca 5:16 och 5:40 på maradistansen. Mitt mål med dagens övning var att nå marathondistansen. Jag har förvisso tränat mycket, men jag har inte sprungit långa sträckor. Den längsta sträcka i år har varit halvmaran, så att nå maradistansen var kanske ett litet tufft mål. Och med tanke på att jag varit sjuk veckan innan så fanns det inte anledning att spänna bågen hårdare och jag hade redan spännt den tillräckligt hårt i och med mitt mål. Hur som helst. Jag fick ändå en bra resa första 2½ timmarna. Problemet var att jag höll för högt tempo. Jag såg på min Garmin att jag hade ett tempo på 6:15 - 6:20 och det var på tik för högt. Vid ett tillfälle vara jag nere på 5:50! Gulp! Jag slog av på farten och höll kollen på Garminen tills jag låg rätt. Men rätt som det var, så var jag nere i det snabba tempot igen och så fick jag korrigera och så där höll det på. På ett sätt ett angemänt probelm och på ett sätt ganska störande. Halvmaran på 2:32. Men efter knappt tre timmar, så segade jag ihop totalt. Allt blev trögt, kroppen vill springa fortare men löd inte. Jag beslutade mig för att lägga in en vila efter 18:e varvet. Då hade jag lite sällskap med Carina. Sedan tog jag ytterligare 2 varv som vilovarv. Jag passade på att äta och dricka vid varvingarna så det hade jag inte slarvat med. Men en snabb kalkyl gav vid handen att jag skulle få lite svårt att klara maradistansen. Det skulle gå, men då fick jag hålla mig i rörelse och inte ta fler vilovarv. Sagt och gjort. Jag lade i en lunkväxel och malde på och det var segt, mycket segt. Men jag höll ändå humöret uppe. Jag brukar ofta säga att hur trött man än är, så skall man vara glad. Och detta tillämpade jag in absurdum denna dag. En klart lyft är ju damerna Lundqvist och Wennborn som stod och traditionsenligt hejade med bergsprängaren. Ett allmänt uppskattat inslag. Varv efter var tillryggalades. Skulle jag kunna passera mattan vid 35:e varvning och därmed få marathodistansen? Nu stod det och vägde. Jag hade två saker i skallen. Klara marathondistansen och vara glad. Det var det enda som gällde. Vid 29:e varvet, då ställde jag om vredet till läge pannben. Jag insåg då för första gånegn efter dippen att jag kunde greja det och så skulle det fanimej bli också. Whatever it cost. Det blev väldigt ojämna varv. Jag tyckte att jag pinnat på ganska bra, men det visade sig att det hade varit riktigt långsamt och tvärt om. Vid 32 varv had jag ont överallt, men man lägger sig inte ner strax innan mållinjen. När jag gjorde min 34:e passering och gick ut på det sista varvet var jag djäkligt nöjd. Nu skulle det till mycket för att det skulle gå åt pipan. När jag klev över tidtagningsmattan för 35:e gången var jag nöjd och hade ca 12 minuter tillgodo. Därför bestämde jag mig för att ta ett varv till. Jag samlade ihop allt jag hade, bet ihop och sprang så mycket jag förmådde. Jag hann ett varv till och ytterligare några hundra meter. Jag är bara sååå djäääävla nöjd med dagens pass. Grymt nöjd.

Men efteråt kom smolket i bägaren. Jag mådde inte bra och var grymt sliten och så här sliten brukar jag inte känna mig annars. Vi gick tillbaka och duschade och gick sedan ner till Volvogården för att äta. Jag fick med nöd och näppe i mig någon mat och var väldigt hängig och hade huvudvärk. Jag mådde dåligt helt enkelt. Ganska snabbt insåg jag att jag inte skulle orka så mycket mer. Jag ville ju så gärna vara med på ultratinget, men kände bara att jag inte skulle fixa det. Så jag tog beslutet tillsammans med Carina att vi hoppar tinget och åker hem. Det var mycket surt, men nödvändigt. Jag var till och med så kass att jag inte kunde köra. Det fick Carina göra. När vi kom hem lade jag mig i soffan och vi slog på TV:n. Det var schlagerfestival. Jag hörde några låtar och somnade sedan. Jag hade frossbrytningar och feber på kvällen. Det måste helt enkelt vara så att jag fortfarande hade några baciller i kroppen efter min sjukdom och att jag inte var helt återställd. För så här kass brukar jag inte vara efter en mara. Dags för återhämtning med andra ord. 

Idag var det extra hektiskt på jobbet och det var ju bra, då gå dagen fortare och vi kan komma iväg till Skövde lite fortare. Trots att jag hämtade Carina vid centralen för att vi skulle åka direkt, fick vi ändra planerna, eftersom vi hade glömt en blomma till LM som vi skulle haft med oss upp. Nu var det ingen större fara på torpet, eftrsom dett egentligen inte var någon större omväg.

Framme vid hotell Prisma i Skövde, stötte vi på Reima, Torill och Peter som skötte nummerlappsutdelningen. Så vi blev stående där ett tag för att prata och vi glömde nästan av att checka in. Under tiden vi stod där och snackade drällde den ena bekantingen in efter den andra. Det här kändes bra, nu började jag redan kopla av. Vi var sedan ett ganska stort gäng som drog iväg för att äta en bit mat. När jag är bland vänner, då trivs jag allra bäst. En bra avslutning på dagen. 

Idag var det meningen att jag skulle begiva mig ut på en kortare runfa 5 - 6 km. Men magen var i lite olag idag och ganska lös. Så jag insåg att det var bara att ställa in. Jag fick mig en härlig 11-kilometare igår. Det får duga.

Nu tvättar jag lite och skall packa iordning mitt gepäck till Skövde. Låter ju som om jag skall stanna bort a hur länge som helst. Så är det inte. Men lite löparprylar skall med. Jag och Carina drar nog direkt från jobbet och kör upp till Skövde i lugnt tempo. Nu är jag riktigt 6 timmars sugen. 

Efter att ha fått ytterligare en dag att passera på jobbet, bar det hem snabbt idag. Först var det ett stopp på Shellmacken. Där bytte jag till sommardäck. Gud vad skönt att slippa vinterdäcken. Stannade även till vi målaraffären och köpte en liter vit takfärg.

När jag kom hem blev det snabbt ombyte och ut på löpning. Det första passet efter sjukdomen. Att det regnade gjorde absolut ingenting. Det var bara såååå hiiiimla skönt att komma ut och springa igen. Jag kände mig som en nyutsläppt kalv på grönbete. Jag höll mitt löfte om att ta det lugnt och det kändes inte pressat någon gång.Snarare tvärtom, rena avkopplingen i regnet. Tänkt först nöjt mig med 6-7 km, men det hela stannade på 11,2 km. Jag skall ta ett kortare och lugnt pass imorgon också. Sedan blir det vila till Skövde på lördag. Längtar dit som en galning.

Tänk vad fattigt det hela blev. Idag var jag och jobbade. Inget särskilt hände idag. Och jag har inte tränat. Tänkt vad fattigt livet blev helt plötsligt. Detta är väl inget kul sätt att leva? Varför skall man ha en blogg om man får sådana här dagar? Tur att detta inte inträffar varje dag.

Imorgon skall jag försöka sätta igång lite försiktigt igen med träning. Det har varit en veckas uppehåll nu. *suck* 

Idag drog jag efter en liten tvekan till jobbet. Det var ju inget att hålla på. Annars hade man väl blvivt klassad som undermänniska av Reinfeldt. Det var ett djävla snurr på morgonen men lugnade delvis ner sig på dagen. Svenska spel svek mig även denna vecka. *grrrrrrr*  De försökte trösta mig med en 10 kr-vinst på måltipset och 24 spänn på lotto. Var fan vad dom andra millarna då?

Komma med 34 spänn. Inte ens en pink i 3 literskastrullen hemma.

Jag börjar ändå känna mig bättre. Detkänns som om jag kan smyga igång lättare träning imorgon eller på onsdag. Det börjar se OK ut för en start i Skövde. 

Den enda bra låten i andra chansen som var med föll bort. Jag pratar då om The Poodles. När dom föll bort så var det ju inget intresssant att titta på längre. Jo! När Carola blev utslängda av Nordman. Jag tyckte det var rätt. Hon har varit så självsäker och tog för givet att hon skulle vidare. Nu fick hon en välbehövlig knäpp på näsan. Lite synd på ett sätt. Hon har ju en fantastisk sångröst och det kan ingen ta ifrån henne. Men svenska folket har ju varit totalt ologiskt förut i årets melodifestival. Hur kunde man rösta fram Christer Sjögren? Och framförallt hur kunde man rösta bort The Poodles?

Jag känner mig redan bättre idag, men jag har inte blivit av med hostan ännu. Mina sjukdomar brukar vara korta men intensiva. Det är fortfarande ett gränsfall om jag skall dra till kneget imorgon eller inte. Det blir väl att masa sig dit, jag har inte råd att vara sjuk. Jag vill träääääna!!!

Carina är fortfarande inte så vidare värst kry även om det går åt det bättre hållet.