Idag gick jag upp tidigt för att göra mig i ordning för Kungsbackaloppet. Jag bestämde mig för att starta igår kväll, för jag kände mig fortfarande stel efter hemskepasset på Sotenleden. Det blev efteranmälan på plats. Jag hämtade även ut Avas nummerlapp. Innan start träffade jag även glanslöpare, puh och vargen. Vargen var väl inte så där jätteuppåt vilket var förståeligt eftersom hon på grund av en förkylning ofrivilligt hade blivit publik. Sådant är aldrig kul.

Starten gick prick kl 11. Första kilometern gick under 6 minuterstempo. Men denna gång slog jag inte av på takten. Jag hade bestämt mig för att springa på så mycket jag kunde tills jag kroknade. På dom senaste 6 timmarsloppen hade jag hela tiden fått hålla igen farten, men det skulle inte ske denna gång. Det var ett strålande solsken, ca 14 grader i skuggan och en måttlig men ändå kännbar motvind på väg upp till vändpunkten. Banan höjer sig mer eller mindre hela vägen till vändningen även om det inte är så mycket.

 Löpningen kändes bra och jag kände mig stark idag, hade ett helt annat driv än vad jag har haft förut. Det märktes. Det var på något sätt som om allt stämde idag. Vid 5 kilometer passerade jag en vätskekontroll, där Avas man Nisse stod. Han langade mig en flaska Gatorade som i förväg transporterats dit. Annars serveras bara vatten som vätska under tävlingen. Detta är nog den enda allvarliga kritiken jag vill rikta mot arrangemanget, som annars är mycket bra. Men på sådana här distanser anser jag det är förkastligt att bara servera vatten. 

Jag fortsatte upp till vändpunkten. 10 km passerades på 62 minuter. Den klart snabbaste tian i år och jag kände mig inte ens trött. Det kändes kanonbra. Hemresan blev ganska behaglig. Jag tryckte på så mycket jag orkade, men jag kroknade aldrig. Sedan hade jag med mig min Gatorade-flaska som jag kunde sippa sportdryck ur. Och detta vågar jag nog påstå var en starkt bidragande orsak till dagens resultat. Det hade nog inte blivit lika bra med bara vatten.

Vid 15 km passerade jag Nisses vätskekontroll igen och fick min andra flaska langad. Den första flaskan hade efter lite lättare ransonering tagit slut en dryg halvkilometer innan vätskekontrollen. Nu hade jag vätska hela vägen in till mål. Och det kändes fortfarande hur bra som helst. Jag var verkligen själv ganska förvånad. Jag körde på och höll ett ganska jämnt tempo hela vägen in till målet. Den sista kilometern var fruktansvärt seg. Men jag passerade mållinjen 2 timmar och 16 minuter efter starten och jag är bara så suuuupernöööjd! Det gick över förväntan bra. jag hade allvarligt räknat med att försöka komma under 2:30. De senaste två  6-timmarsloppen i Skövde och Tibro hade gett 2:32 vid halvmarapasseringen. Därför ville jag under 2:30. Men att jag gick in på 2:16 kunde jag inte ens drömma om. Jag måste gå tillbaka till 2005 för att hitta ett bättre resultat. St Eriksloppet, då blev det 2:09 och på broloppet blev det 2:15. Jag gjorde även 2:17 på Sala Silverman - en halv ironman och hade jag ett njurstens anfall på morgonen. Annars var det ca 2:20 och över. Det skall tilläggas att då var jag bättre tränad och lättare då. Så detta gör att jag är så nöjd idag.

Som jag har sagt så många gånger. Det gäller att ha tålamod, förr eller senare får man skörda.

Efter loppet åkte jag med Ava och Nisse hem, där vi eftersnackade. jag tog en dusch och sedan åkte vi till kråkan och åt. Det börjar nästan att bli tradition