Det blev sent i säng kvällen innan. Jag fick i all hast förbereda löpturen till jobbet. Efter diverse planering och efter att ha koll på väderkartorna, har jag kommit fram till att tidpunkten för ett morgonlöp är optimal. 6 plusgrader. Vindstilla och inte ett moln på himlen, vilket kommer att borga för en solig och fin dag. Dessutom ville jag ha det denna vecka. Nästa vecka hade varit lite försent eftersom jag skall springa Göteborgsvarvet på lördagen. Aktiviteten denna helg består av Hisingen Runt på Cykel, men den går på söndag. Så jag kommer ha en vilodag emellan. Det blir bra.

03:30 i morse gick jag upp och slukade snabbt två koppar kaffe och åt en banan. Efter att ha fått på mig all utrustning, så startade jag hemifrån 5 i fyra på morgonen och det var mörkt ute. Med mig hade jag min Litepac med vätskebehållare innehållandes 2 liter sport dryck från Dahlblad. 6 st gel från Maxim. En tunn extra överdragsjacka. Toalettpapper (ifall-ifall). MP3-spelare, plånbok, nycklar samt blinkande bakbelysning som hängde på ryggan där bak. Man vill ju synas. På skallen hade jag en pannlampa, det skulle ju vara mörkt när jag startade. Totalt var det väl lite drygt 3 kilo extravikt.

Det var bara så underbart ute. När jag sprang ut från Gråbo knäppte jag på MP3-spelaren och avnjöt riktigt go hårdrockmusik när jag sprang fram genom mörkret på banvallen. Yeeeaah!! Sakta började det att ljusna, efterhand mörkret drog sig undan så avslöjades stora bankar av morgondimma ute på fälten runt banvall. Det är bannemej en mäktig syn att helt allena få uppleva en gryende dag på det här sättet som jag får göra. Jag är under inga omständigheter någon morgonmänniska, snarare tvärtom. Men när får sådana här upplevelser, så måste till och med jag erkänna att det kan vara värt att gå upp i svinottan. Det är så skönt att vara ensam på banvallen och springa. Ensam med sig själv och sina tankar. Ett underbart tillfälle att rensa skallen. Att ha lite musik i hörlurarna gör ju inte saken sämre. Man blir bara lyrisk och endorfinkickarna går på parad genom mig.

Efter en timma gjorde jag ett kort uppehåll för att plocka av mig pannlampan och släcka bakbelysningen och för att rota fram solbrillorna. Dom kom att behövas. Efter det fortsatte jag min resa. När jag passerat Björsared och sprang genom Lärjedalen golfbanor, råkade jag ut för något häftigt. Jag såg något i ögonvrån till vänster om mig. Det var två rådjur som sprang parallellt med mig på 20 - 25 m håll. Dom verkade inte bry sig om mig alls, utan lunkade sakta förbi. Vi hade väl sällskap i mellan 100 - 200 m. Jag tänkte fotografera dom med mobilkameran, men lade ner det, eftersom jag insåg att om jag stannade och skulle rota fram en kamera, så skulle dom sticka all världens väg. Men denna upplevelse kommer att sitta på min näthinna. Passerade Gunnilse och nåde Angered. Först ner i svackan innan Angered och sedan upp ur den igen. Ganska jobbigt, men gick bättre än vad jag trodde. Löpningen känns fortfarande bra efter 16 km. När jag kom till Angered så började nästa längre stigning upp till tunneln som föregår Angeredsbron. Nu är det slut på stillheten. Trots musiken från MP3-spelaren, så trängde bruset från den begynnande rusningstrafiken igenom min musikbarriär. Nu kom jag in i tunneln. Och osökt kom jag att tänka på min teamchefs travestering av ordspråket ljuset i tunneln: Om Du tycker Dig se ljuset i tunneln - så är det skenet som bedrar. Kan inte låta bli att dra på munnen när jag tänker på detta. Tog till och med en bild på det med mobilen. Hoppas den blir bra.

Nästa mäktiga syn är när man kommer ut ur tunneln och ut på Angeredsbron. Idag låg älven inunder alldeles spegelblank. Jag har ju sett det ibland när man åker bil. Då sitter jag bakom ratten och lyssnar på en CD-bok, slänger en förströdd blick och tycker det ser fint ut. Nu kommer jag ut på bron med endorfinerna flödande. Dan Hylander spelar Skuggor i Skymningen och ser detta. Woooow! Så häftigt, det går rysningar genom kroppen. Nu hinner jag njuta av denna anblick mycke, mycke mer än vanligt. Jag stannar åter upp och plåtar det hela.

När jag kommer ner till busshållplatsen efter Angeredsbron - i Klareberg, så passerar jag halvmaran. Den gick på 2:25. Helt okej, tycker jag, eftersom jag har stannat upp och packat om väskan. Dessutom har jag gjort några stopp för att ta bilder samt att jag har fått stanna ett par gånger för röd gubbe, när jag skall korsa en trafikerad led. Utöver det, så bär jag på 3 kilo extra vikt på ryggen.

Nu börjar den andra fasen av löpningen. Det finns ingen gång och cykelbana längre att springa på. Nu skall jag fortsätta att springa i väggrenen på Norrleden. Upplevelsedelen av löpningen går mot sitt slut och nu blir det mer inriktat på forcering och transport. Topografin på banan kommer att bli mycket mer böljande, med långa uppförslut och långa nedförslut. Inte särskilt lättlöpt, med andra ord. Jag kollar på alla bilar som passerar. Ha! Vilka slappisar ni är! Ni skulle röra mer på er, tänker jag och känner mig helt plötslig ganska mallig när jag springer där. Jag har förmånen att få springa där, men inte dom. Ha! Där fick dom. Färden går upp och ner genom landskapet och till slut når jag korsningen Björlandavägen/Norrleden vid Volvo. Nu är det bara drygt tre kilometer kvar. Men dessa kilometrar är hemska. Sörredsvägen stiger hela tiden mer eller mindre uppför och suger musten ur en. Man lägger inte märke till det så mycket så man kör bil där. Men den känns rejält efter nästan 32 km löpning. Efter ett par kilometer tar jag av vänster och in på Röra Byvägen. En kilometer kvar och denna väg har en kort men fruktansvärt seg och småbrant backe. När man väl kommer upp på krönet så skall ja höger upp mot parkeringen bakom PVV-huset där jag jobbar. Och denna lilla korta anslutning stiger ganska mycket den också. Väl upp är jag framme vid den stora p-platsen. Nu är det bara ca 200 meter kvar och sedan är äventyret slut. Min upplevelse är slut. Men jag känner mig oförskämt pigg trots allt. Den sista låten jag hör innan jag stänger av MP3-spelaren är Survivors - Eye of the tiger. Mycket passande.

För första gången på länge kan jag gå in på mitt jobb och känna en harmoni och inre frid som jag inte känt på länge. Hela färden blev 34,4 km och avnjöts under 4 timmar 14 minuter och 41 sekunder. Kan någon förklara för mig var jag alltid kopplar av totalt när jag är ute och springer? Efter jobbet så fick jag lift av Kjell-Åke – en arbetskamrat till centralstationen. Därifrån blev det buss hem till Gråbo. Väl hemma packade jag upp allt och slängde i tvättmaskinen. Därefter blev det raka spåret till kylen och en öl. Denna öl tog jag  med mig till hammocken där jag parkerade mig en stund. Lyssnade på alla ljud i omgivningen och bara njöt. Egentligen går det inte av skriva om sådant här. Det måste upplevas. Det är sådana här pass som ger livskvalité. Prova! Vet jag! Ni lär inte ångra Er efteråt. Nu vill jag inte skriva mer. Jag skall hämta ytterligare en öl att avnjuta.

Här kommer lite bilder från denna upplevelse som jag gärna vill dela med Er, samt en banprofil från min Polar710. Håll tillgodo!