Det blev sent i säng kvällen innan. Jag fick i all hast förbereda löpturen till jobbet. Efter diverse planering och efter att ha koll på väderkartorna, har jag kommit fram till att tidpunkten för ett morgonlöp är optimal. 6 plusgrader. Vindstilla och inte ett moln på himlen, vilket kommer att borga för en solig och fin dag. Dessutom ville jag ha det denna vecka. Nästa vecka hade varit lite försent eftersom jag skall springa Göteborgsvarvet på lördagen. Aktiviteten denna helg består av Hisingen Runt på Cykel, men den går på söndag. Så jag kommer ha en vilodag emellan. Det blir bra.

03:30 i morse gick jag upp och slukade snabbt två koppar kaffe och åt en banan. Efter att ha fått på mig all utrustning, så startade jag hemifrån 5 i fyra på morgonen och det var mörkt ute. Med mig hade jag min Litepac med vätskebehållare innehållandes 2 liter sport dryck från Dahlblad. 6 st gel från Maxim. En tunn extra överdragsjacka. Toalettpapper (ifall-ifall). MP3-spelare, plånbok, nycklar samt blinkande bakbelysning som hängde på ryggan där bak. Man vill ju synas. På skallen hade jag en pannlampa, det skulle ju vara mörkt när jag startade. Totalt var det väl lite drygt 3 kilo extravikt.

Det var bara så underbart ute. När jag sprang ut från Gråbo knäppte jag på MP3-spelaren och avnjöt riktigt go hårdrockmusik när jag sprang fram genom mörkret på banvallen. Yeeeaah!! Sakta började det att ljusna, efterhand mörkret drog sig undan så avslöjades stora bankar av morgondimma ute på fälten runt banvall. Det är bannemej en mäktig syn att helt allena få uppleva en gryende dag på det här sättet som jag får göra. Jag är under inga omständigheter någon morgonmänniska, snarare tvärtom. Men när får sådana här upplevelser, så måste till och med jag erkänna att det kan vara värt att gå upp i svinottan. Det är så skönt att vara ensam på banvallen och springa. Ensam med sig själv och sina tankar. Ett underbart tillfälle att rensa skallen. Att ha lite musik i hörlurarna gör ju inte saken sämre. Man blir bara lyrisk och endorfinkickarna går på parad genom mig.

Efter en timma gjorde jag ett kort uppehåll för att plocka av mig pannlampan och släcka bakbelysningen och för att rota fram solbrillorna. Dom kom att behövas. Efter det fortsatte jag min resa. När jag passerat Björsared och sprang genom Lärjedalen golfbanor, råkade jag ut för något häftigt. Jag såg något i ögonvrån till vänster om mig. Det var två rådjur som sprang parallellt med mig på 20 - 25 m håll. Dom verkade inte bry sig om mig alls, utan lunkade sakta förbi. Vi hade väl sällskap i mellan 100 - 200 m. Jag tänkte fotografera dom med mobilkameran, men lade ner det, eftersom jag insåg att om jag stannade och skulle rota fram en kamera, så skulle dom sticka all världens väg. Men denna upplevelse kommer att sitta på min näthinna. Passerade Gunnilse och nåde Angered. Först ner i svackan innan Angered och sedan upp ur den igen. Ganska jobbigt, men gick bättre än vad jag trodde. Löpningen känns fortfarande bra efter 16 km. När jag kom till Angered så började nästa längre stigning upp till tunneln som föregår Angeredsbron. Nu är det slut på stillheten. Trots musiken från MP3-spelaren, så trängde bruset från den begynnande rusningstrafiken igenom min musikbarriär. Nu kom jag in i tunneln. Och osökt kom jag att tänka på min teamchefs travestering av ordspråket ljuset i tunneln: Om Du tycker Dig se ljuset i tunneln - så är det skenet som bedrar. Kan inte låta bli att dra på munnen när jag tänker på detta. Tog till och med en bild på det med mobilen. Hoppas den blir bra.

Nästa mäktiga syn är när man kommer ut ur tunneln och ut på Angeredsbron. Idag låg älven inunder alldeles spegelblank. Jag har ju sett det ibland när man åker bil. Då sitter jag bakom ratten och lyssnar på en CD-bok, slänger en förströdd blick och tycker det ser fint ut. Nu kommer jag ut på bron med endorfinerna flödande. Dan Hylander spelar Skuggor i Skymningen och ser detta. Woooow! Så häftigt, det går rysningar genom kroppen. Nu hinner jag njuta av denna anblick mycke, mycke mer än vanligt. Jag stannar åter upp och plåtar det hela.

När jag kommer ner till busshållplatsen efter Angeredsbron - i Klareberg, så passerar jag halvmaran. Den gick på 2:25. Helt okej, tycker jag, eftersom jag har stannat upp och packat om väskan. Dessutom har jag gjort några stopp för att ta bilder samt att jag har fått stanna ett par gånger för röd gubbe, när jag skall korsa en trafikerad led. Utöver det, så bär jag på 3 kilo extra vikt på ryggen.

Nu börjar den andra fasen av löpningen. Det finns ingen gång och cykelbana längre att springa på. Nu skall jag fortsätta att springa i väggrenen på Norrleden. Upplevelsedelen av löpningen går mot sitt slut och nu blir det mer inriktat på forcering och transport. Topografin på banan kommer att bli mycket mer böljande, med långa uppförslut och långa nedförslut. Inte särskilt lättlöpt, med andra ord. Jag kollar på alla bilar som passerar. Ha! Vilka slappisar ni är! Ni skulle röra mer på er, tänker jag och känner mig helt plötslig ganska mallig när jag springer där. Jag har förmånen att få springa där, men inte dom. Ha! Där fick dom. Färden går upp och ner genom landskapet och till slut når jag korsningen Björlandavägen/Norrleden vid Volvo. Nu är det bara drygt tre kilometer kvar. Men dessa kilometrar är hemska. Sörredsvägen stiger hela tiden mer eller mindre uppför och suger musten ur en. Man lägger inte märke till det så mycket så man kör bil där. Men den känns rejält efter nästan 32 km löpning. Efter ett par kilometer tar jag av vänster och in på Röra Byvägen. En kilometer kvar och denna väg har en kort men fruktansvärt seg och småbrant backe. När man väl kommer upp på krönet så skall ja höger upp mot parkeringen bakom PVV-huset där jag jobbar. Och denna lilla korta anslutning stiger ganska mycket den också. Väl upp är jag framme vid den stora p-platsen. Nu är det bara ca 200 meter kvar och sedan är äventyret slut. Min upplevelse är slut. Men jag känner mig oförskämt pigg trots allt. Den sista låten jag hör innan jag stänger av MP3-spelaren är Survivors - Eye of the tiger. Mycket passande.

För första gången på länge kan jag gå in på mitt jobb och känna en harmoni och inre frid som jag inte känt på länge. Hela färden blev 34,4 km och avnjöts under 4 timmar 14 minuter och 41 sekunder. Kan någon förklara för mig var jag alltid kopplar av totalt när jag är ute och springer? Efter jobbet så fick jag lift av Kjell-Åke – en arbetskamrat till centralstationen. Därifrån blev det buss hem till Gråbo. Väl hemma packade jag upp allt och slängde i tvättmaskinen. Därefter blev det raka spåret till kylen och en öl. Denna öl tog jag  med mig till hammocken där jag parkerade mig en stund. Lyssnade på alla ljud i omgivningen och bara njöt. Egentligen går det inte av skriva om sådant här. Det måste upplevas. Det är sådana här pass som ger livskvalité. Prova! Vet jag! Ni lär inte ångra Er efteråt. Nu vill jag inte skriva mer. Jag skall hämta ytterligare en öl att avnjuta.

Här kommer lite bilder från denna upplevelse som jag gärna vill dela med Er, samt en banprofil från min Polar710. Håll tillgodo!

Hela dagen har jag suttit med en snubbe från Polen och en från Belgien i en workshop. Vi tänkte reviewa lite processer och sila fram en bra installationsprocess av vårt system som kan användas globalt av alla våra kollegor. För en gångs skull var det kul på jobbet

Annars inget särskilt mer än att jag har fått ett värdepapper i brevlådan. Startbeviset till Stockholm Marathon. Dé Ni! 

Till mitt stora förtret så var det dags att återgå till jobbet idag. Jag var inte på mitt bästa humör. Hela dagen gick åt för att förbereda en workshop jag skall delta i imorgon.

 Där emot tog hemvägen osedvanlig lång tid. Jag stannade till vid cykelstudion i Lerum för att hämta min och Carinas cykel som varit inne för våröversyn. Precis när jag lastat upp dom på taket, ringde Robert och bad mig hjälpa hans Malin med bilen. Hon hade blivit stående vid infarten till Härskogen och det var problem med kylaren. Jag åkte dit, det var ju ändå nästgårds. Efter att ha fyllt på lite vatten och tomgångskört bilen ett bra tag, samt kollat att oljan inte var grumlig, kunde jag blåsa faran över och hon kunde fortsätta sin färd. Jag åkte sedan och väntade in Carina på LSC, Hon hade ett pass där. Så någonstans vid 19.30-tiden var jag hemma. Jag hade stämplat ut 16.30 Vi beslöt att tänd grillen och avnjuta ett gott glas vin respektive en god öl i den fina vårkvällen. Där satt vi och pratade ett bra tag. Det var riktigt underbart och vi trivdes båda helt plötsligt med tillvaron.

Dagen har gått i kollektivets tecken. Min bostadsrättsförening hade utlyst allmän städdag idag. Som trogen medborgare i kollektivet var det bara att ansluta sig kl 10 när skarorna samlades vid kvartersgården. Denna gård ligger priecis utanför mitt hus, så det är ju inte så lätt att smita undan. Fast det finns ju en hel del andra som gör i kvarteret. Men med gårdagens mara i benen såg jag till att välja ett lugnt projekt. Elda ris, det var inte så fysiskt krävande. Däremot hade jag vilda grannar. En tok hade med sig en gammal plastdunk med diesel som vi skulle tända med. Men det visade sig att vi fick fyr på högen med hjälp av en gammal Lerumstidning. Hur som helst, när det hade förflutit en tid, så kastade tokfan hela dunken i eldhärden, med påföljd att vi alla lade benen på ryggen. Men det visade sig att det bara pös till när plasten smälte och dieseln rann ut. Det blev ingen explosion.

Jag passade även på att såga upp en öiten cypress på baksidan av huset som blåst ner i vintras. På eftermiddagen blev jag glatt överaskad. Eva, Nisse, Siv och Kenth ramlade in på blixtvisit. De var bute på cykeltur. Jag fyllde på deras energiförråd med nybakad ugnspannkaka och kaffe. Det var himla kul att få träffa dom. 

Den här maran rev osedvanligt mycket på mig. Ungefär som efter Skövde. Jag är darrig och har huvudvärk. Nu tror jag att hela mitt immunförsvar är nere för räkning. Men nu har jag haft en mysig TV-kväll med Carina och vi har ätit god mat som Hon har fixat. Nu börjar det kännas OK. Bortsett från en envis huvudvärk, men det grejar en Alvedon ganska lätt. Det kommer inte att bli problem med att somna ikväll.

Hur konstigt det än låter så var det trots alla ansträngningar och vedermödor en 5 timmar och 22 minuter lång avkoppling från allt annat. Låter helidiotiskt, men jag kan inte förklara det. Varför är det kul att bli trött, när jag ändå har sådant stort igångsättningsmotstånd? Hur som helst, årets tredje sträcka på marathondistans eller längre är avverkad och edt blir totalt min 19:e marathonskalp. I stockholm den siste denne månad skall jag ta nummer 20. 

Idag gick jag upp mycket tidigt. Efter frukost och lite packning gick färden upp till Skövde. Det var meningen att jag skulle starta i den fjärde etappen av Skövde femdagars marathon. Vädret var ok 10 - 15 grader, ästan ingen vind och mulet. Tillsammans med ett tjogtal andra (som sprang sin fjärde mara på 4 dagae!) lunkade vi iväg klockan 10.

Banan var en 1700 m lång bana, typ vändpunkt, men hade liksom en liten större ögla ute vid vändningen. Den skulle springas i 24 varv. Den kan ju inte naklagas för att vara helt flack heller. Redan efter 5-6 varv började det kännas segt och vid ca 10 varva var jag starkt inne på att bryta. På grund av en massa håll så kändes det inte bra. Men när man sedan betänker i vilket sällskap man befinner sig i, så verkar det ganska beigt att bryta efter knappt halva loppet, när dom andra hade sprungit i 4 dagar. Nope, det fick inte ske. Bara att mala vidare. Efter 11-12 varav kroknade jag rejält. Jag fick ont i baksidan av höger lår, det hade krampat lite lätt innan. Men bryta? Nope! Inte i detta sällskap. det blev att ta fram det gamla hederliga pannbenet. Sista halvan masade jag mig runt och plockade ihop varv efter varv. Detta kändes inte bra alls. Men Kapten Pannben stod mig bi. Mellan 15 och 20 varv, då var hade jag även besök av major smärta. Dock kunde jag inse att vid fem varv kvar, var det inte så mycket att be för. Nu blev det nedräkning. Krämporna släppte lite och jag kunde sakta och tålmodigt plocka varv efter varv. Dom två sista varven gällde det att hålla i. En sak var jag bra på detta lopp. Det var att hålla humöret uppe. Hur trött jag än är försöker jag alltid hålla humöret upp och hälsa och skoja med andra. Det ligger även en hel del smärtlindring i det. Detta lopp var inget undantag. Passerade mållinjen 5 timmar 22 minuter och 28 sekundr efter start. Det var faktiskt 13 minuter snabbare än i Tibro. Men oj vad jag hade kroknat den sista halvan, som jag passerade på 2:21. Nöjd? Tja, beror på hur man ser det. Jag har ju åter förbättrat mig på en mara och trenden pekar nedåt mot snabbare tider. Men denna gången kände jag att priset var högt. Så det får bli OK. Denna gång.

När jag kom hem hade min helt otroligt underbara sambo - Carina - fixat ett par öl. Dom satt jäklgt fint. Tack Carina, you're a fantastic woman! 

Nu blir det slappa av... 

Idag har det varit en aktiv dag. Först åkte jag och lämnade in min och Carinas cyklar för en liten vårgenomgång. Har lärt mig att inte mecka med racercyklar själv, den hårda vägen. På hemvägen smet jag in på biblioteket och lånade att par CD-böcker. Efter en snabb lunch, rotade jag fram spaden och började gräva upp rabatten på framsidan. Den ser för djävlig ut och måste åtgärdas, en sådan där surdeg jag har haft sedan jag flyttade in (för 3 år sedan). Nu blir det av. Efter några timmar blev jag räddad av Sara som kom och skulle göra en intervju med mig för en skoluppsats. Under tiden hade jag hunnit ladda tvättmaskinerna i tvättstugan. Jepps. Nog har det varit aktivt idag. Imorgon skall jag koppla av med en mara....

Jaha! Då har det blivit maj i nådens år 2008. Var tar tiden vägen? Jag inledde månaden men en hejdundrande sovmorgon. Dagen har gått åt till lite allmänt pyssel. Höjdpunkten var väl när jag och Jogg-Niklas tittade på en ny bana för ett tidslopp. Nu börjar en ny ultraidé gro inom mig. Fast den vill jag nog lägga ytterligare några löpkilometrar på innan jag formulerar den. Fast den är ganska annorlunda.

Helt plötsligt på kvällen blev det barnfritt. Jag körde iväg Niklas med dator och allt till en kompis, så nu skall dom sitta där och data sig. Det blev tyvärr inte så mycket gjort på utsidan kåken idag, eftersom det regnade ganska ordentligt. Bättre lycka imorgon.