Idag fick jag ett mail. Det kommer att bli en ny 24 timmars spinning för Rosa bandet! Den 25/10. Naturligtvis skall jag ge mig på en solokörning igen. Nu har jag lite erfarenhet. Denna helg är numera stenhårt bokad. Jag uppmanar härmed alla andra att sätta ihop ett lag och ställa upp till förmån för Rosa bandet (eller att köra själv). Fan vad kul det skall bli.

 Jag måste säga att jag kände mig oförskämt fräsch efter lördagens ultrapass. Inget ont, ingen stelhet i benen. Kanon! Det verkar ju bara bli bättre och bättre. Just nu är jag så glimrande glad över 24 timmars spinningen. Skall genast börja planera. Den vedervärdigt hemska dagen på jobbet känns genast som bortblåst. Inga bekymmer här inte.

Nu skall jag ta fram en öl och parkera mig i soffan för att se på fotboll. Sverige - Grekland. Må gott, Sverige. Det gör jag (nu).... 

Idag för fyller min älskade sambo år. Födelsedagen avnjöts på St Jörgen Park Resort. En underbar spaupplevelse, som avbräck till våran stressiga tillvaro. En hel eftermiddag i spanläggningen gjorde att man hade nästan lust att bosätta sig där.

På kvällen avnjöt vi en riktig gourmet-middag på tu man hand. Jag tror att Carina hade en riktigt bra födelsedag. Vad Hon fick i present?

Jo förutom blommor (såklart) fick Hon en Source vätskebehållare för löparryggan.

Det var ganska konstigt. Igår slocknade jag som ett ljus. Jag vaknade idag kvart i sju - klarvaken. Var uppe en halvtimma. Sedan satte jag mig i soffan för att läsa och då kände jag hur det började dra i ögonen. Då gick jag och lade mig igen och sov till kvart över tio! Där ser man!

En slappdag idag. Var ute på baksidan och omvandlade den lilla plätten som såg ut som en savann till en nyklippt gräsmatta. Småstädade lite också. Utöver det var jag på Netto och köpte ett flak med Hustler (inte tidningen utan drickan) och åkte över till Niklas. Han och Wessman var där och jag kunde överlämna detta flak som ett tack för hjälpen under gårdagens vätskelangning. Det var dom banne mig värda. 

Idag var det dags för det stora äventyret. Ett ultrapass tillsammans med medlemmar från jogg.se. Vi startade vid bussterminalen på Nils Ericssonsplatsen och hade målgång hemma hos Jogg. Niklas bostad vid Östad strax efter Sjövik. Vi startade kl 9. Fem man sprang iväg från Nils Ericssonterminalen och det var redan varmt. Fy för f-n! Vid Marieholm sprang vi om en cyklist!! Trots att han knappt hade styrfart kändes det coolt. Redan strax innan 10 km förstod jag att dagens övning skulle gå i strapatsens tecken.

Vid Utby mötte Per upp och vid fortsatte till Partille, där vi stannade vid en livsmedelsaffär för att handla. Jag köpte en Jolt-cola och satte i mig. Och den rackarna piggade upp rejält. Det var en himla sprutt i den. Efter detta besök efter ca 9 km började jag få stela ben. Farten sjönk rejält och dom andra kom springandes tillbaka och sedan ikapp mig. Det var ju trevligt att inte bli akterseglad. Trots att GC-banan efter Partile fram till Kåhög var flack, var den hemsk. Snälla grabbar. Ingen skugga någonstans och solen bara gassade. Vi fortsatte förbi Kåhög och nådde Jonsered på en GC-bana som gick utmed järnvägsspåret. Mycket vackert och det gick mycket trögt för mig. När vi nådde sjön Aspen stannade Per och avbröt övningen. Vi andra fortsatte nu efter en kort paus. Det var en mycket jobbig bit där vi sprang på den trafikerade kringelikrokiga vägen från Jonsereds fabriker upp till Hulan. I princip bara stigning. Det kändes som om det aldrig tog slut. Detta parti tärde på krafterna. Det som fanns kvar av dom. Nu var det faktiskt rirktigt tungt, måste jag erkänna. Upp vid Hulan, vek vi av till ICA Kvantum, där vi gick in och provianterade. Jag passade på att köpa en korv med bröd. Från denna punkt bröt Frederico upp från oss och fortsatte bort mot Landvetter. Han skulle haka på Vildmarksleden och springa hem på den. När det gäller den mannen så är jag inte det minsta förförvånad.

Efter detta uppehåll blev det segt att komma igång och det verkade gälla oss alla. Nu var vi bara fyra personer kvar. Jag, Niklas, Philip och Martin - de fyras gäng. Samma mentala trötthet kom över mig igen, som det hade gjort i Stockholm. Jag övervägde nu mycket allavarligt att bryta redan vid Lerums centrum. Ta bussen hem och langa vätska åt dom andra när dom sedan dök upp. Nu var jag rejält trött. Vi tog fler pauser nu. Nu sprang vi genom Lerum. Där tyckte jag mig notera en temperaturskylt som sade 31 grader. Har i och för sig lite svårt att tro att den visade rätt, men så stod det i alla fall och djävligt varmt var det också. Det kunde man inte ta miste på. Från Lerum började banan åter att stiga. Och så gjorde dentill ca 2 km innan Gråbo. En ganska seg sträcka alltså. Vi tog ett längre stopp vid Lerums Sportcentrum och blockerade vattenkranen för alla andra som ville fylla vattenflaskorna. Men vi brydde oss inte, dom mesarna fick vänta. Det var som att ha gått genom en öken och nått fram till ett vattenhål. Tack Lerums sportcentrum för att Ni lät oss komma in och ta vatten. För mig betydde detta stopp att jag kunde ta mig till Gråbo och stanna där. Jag kände mig trött och att jag bara inte orkade helt enkelt.

Vi fortsatte färden på GC-banan mot Gråbo. Nu är jag på mammas gata. Den sträcka kan jag som i min egen ficka. Det är här jag springer mina 10 och 12 kilometerspass i normala fall. Jag visste exakt vad jag hade framför mig. Det gjorde att jag kände mig starkare och visste exakt hur jag skulle bete mig. Men tröttheten började att märkas på alla nu. De sprang inte tillbaka och hämtade mig. Nu stod dom och väntade. Detta gjorde att vi fick en del småstopp och pauser, men dom behövdes.

Vid Stora Lundby kyrka, ringde jag Niklas, min yngste grabb. Jag hade gjort upp med honom att han skulle gå ut med vatten och sportdryck till banvallen när vi passerade. Och det var en riktig dundersuccé. Den kontrollen satt klockrent. Han hade även med sig en vattenhink med isbitar i så att vi kunde kyla ner oss. Sportdrycken och vattnet var iskallt, för det hade jag lagt i kylen på morgonen. Tack Niklas och Wessman (Niklas kompis) för att Ni ställde upp och gjorde detta. Det var en klart avgörande insats för oss alla. Jag tog vattenhinken och hällde en del över hela mig. Detta sa Niklas att det kommer att kallas "att göra en manning". Men jag hade predikat under vägen hur viktigt det är att kyla skallen och inte bara dricka. Den insikten gick hem hos dom andra denna dag.

Men här hade jag faktiskt bestämt mig för att stanna och låta dom andra fortsätta. Men av någon outgrundlig anledning, så hängde jag bara på dom andra när drog iväg. Det gick med automatik. Jag fattar ännu inte varför jag inte stannade. Jag hade ju bestämt mig. Snacka om att vara väck. Det slog mig först drygt en km senare. Vad fan sysslar jag med??? Skulle inte jag har stannat? Vi tog ytterligare några småpauser. När vi nådde Mjörn var jag tvungen att lägga in en rejäl gångpaus. Man har byggt och rivit upp banvallen. Efterfyllt med grova stenar som gjorde det svårt att springa. Speciellt när man är trött. Några hundra meter efter vägarbetet, nådde vi en badvik. Här stannade vi, klädde av oss och hoppade ner i Mjörn. Den sjön brukar normalt vara ganska kall, men nu svalkade det knappt. Men jisses vad skönt det var! Det vara bara så underbart. Lite lugn crawl i några meter och bröstsim tillbaka kändes underbart i benen.

Vi fortsatte färden mot Sjövik och några kilometer från Sjövik fick jag lite besvär. Jag började få krampkänningar på vänster baksida lår och det gjorde ont att springa. Jag tvingades till flera gångpasuer. Framme i Sjövik tog vi ett sista längre break. Sedan gjorde vi en attack på dom sista kilometrarna, ca tre stycken. Och dom kilometrarna utgjordes av en rejäl stigning. Nu var det bara att bita ihop. Tre kilometer är ju fan ingenting när man redan färdats 44 km. Det blev en hel del gång för oss alla. Den som fortfarande var pigg vara duracellkaninen Philip han sprang fortfarande runt och hade sig. Jag ser ett riktigt ultralöparämnen i den killen. Det var riktigt kul och fick mig att dra på munnen några gånger. Själv hade jag gjort allt för att hålla humöret uppe och jag höll fast vid min princip att hur trött man än är, så skall man vara glad. Den principen är viktig för mig och speciellt idag. Uppe efter denna låååånga och rejäla backe. Satte dom andra tre in den avgörande stöten och sprang sista knappa kilometern in till mål. Jag började springa men fick avbryta på grund av krampen. Så jag linkade fram meter för meter. Stundtals gående och stundtals småspringandes eller vad man nu skall kalla det för. Till slut nådde jag fram till vägen där slutmålet var och jag drog en lättnadens suck. Nu var jag framme! Äntligen. Totalt hade jag tillryggalagt 47,39 km. Och inklusive alla stopp och pauser hade vi ägnat 8 tim 35 min och 54 sekunder åt detta äventyr.

Nu på kvällen när jag skriver detta är jag fortfarande trött. Jag orkar inte ens öppna en öl (och när jag inte orkar det - då ÄR jag trött). Men det är kanske inte så konstigt att man är trött vid närmare eftertanke. Jag sprang blodomloppet den 28 maj. Värmemaran i Stockholm den 31 maj. Igår var det nationaldagslopp på cykel 60, samt en lätt återhämtningspass på kvällen på 5,1 km. Till detta kan läggas att jag under veckan har sovit mycket lite ca 4 timmar per natt, på grund av detta djävla jobb. Så lite förklaring av resultatet idag kan hittas bland dessa faktorer.

Men det viktigaste var att jag hade trevligt trots allt. Vi var ett gott gäng som sprang. Jag var glad och höll humöret upp och tänkte inte det minsta på något jobb. Trots alla vedermödor ångrar jag mig inte det minsta att jag gjorde detta.

Sveriges nationaldag firades med deltagande i Nationaldagsloppet. Jag valde sträckan 60 km eftrsom jag skall springa ultra imorgon och för att mina vänner hade valt denna distans.

Det var att gå upp tidigt. Ava hade fixat nummerlappar i förväg. Efter att ha haft lite förberedelser av cyklarna begav jag, Ava och Nisse oss den korta sträcka bort till starten. Där anslöt även Kenth. En kanon avgav en stor fet smäll som signalerade att loppet var igång.

Hela gänget rullade ut och ockuperade Utbyvägen. Jag blev trängd av en bilist i en rondell, men det redde upp sig. Han fick ett gäng svordomar efter sig.

Det var rejält varmt men kändes inte så mycket då man fick upp farten på cyklarna. Banan var kuperad och krävande, men mycket trevlig. Vi fick känna på det lite efter Jonsered och sedan kom en tuff utmaning då vi svängde in på Härskogsvägen, den börjar ju med en rejäl uppför. Borta vid Landvetter var det ett depåstopp. Sedan kom den sista utmaningen. Vi skulle upp för Härkeshult. Men tur i oturen från rätt sida, eftersom den avslutades med den  rejäla nedförsbacken som mynnade ut vid Jonsered.

Väl ute på Jonserede kom Nisse emot en hög trottoarkant och gick omkull. Därmed hade han utökat sin samling av skrapsår på sina extrementerer. Vi konstaterade att det vilade en förbannelse över cykel och att han genast borde införskaffa en riktig racer. Sista biten in till målet blev en enkel resa - ren transportcykling. Vid målgång blev det pasta och vid den efterföljande prisutdelningen Nisse vann en startplats till det tuffa Kungsbacka Grandfondo, dagen efter midnatssloppet. Det blir en tuff helg. Ytterligare ett skäl för denne man att trava iväg till en cykelaffär.

Efteråt var vi hemma hos Siv och Kent för en liten nedvarvning på kvällen och ett försenat födelsedags firande av Siv. En himla bra dag, som det alltid blir när man är tillsammans med sina vänner. Nackdelen var att jag kom i säng sent, med tanke på morgondagens lilla löppass.

Idag var det fullt ös och öppet spjäll på jobbet. En systemrelease skulle installeras. Många har ögonen på detta, så jag kände att jag jobbade under ganska stark press idag. Det blev en lång dag med mycket strul i början. Framåt eftermiddagen började jag få kontroll på saker och ting och jag kunde köra vidare. Men strulet gjorde att jag tappade en halvdag. Fy fan, vilken dag.

Det positiva var att jag hämtade ut varsin Craft cykeljacka till mig och Carina som vi skall ha inför Vätternrundan. 

Jag känner inget speciellt i benen idag efter maran. Bara lite allmän slöhet i kroppen, men det har nog att göra med jobbet också. På hemvägen stannade jag till för att handla. Jag köpte ingredienser för köttfärssås och korv stroganoff. Hela kvällen går åt till storkok. Nu skall det bli en himla massa matlådor att ha med sig till jobbet. Känner inte dugg för det, men det kan vara skönt att göra något annat nån gång. Tänkte städa lite ikväll, men det ärendet bordlägger jag till imorgon. 

Det blev en lång dag. Jag och Carina åkte hemifrån strax efter sju på morgonen till Alingsås, där vi klev ombord på marathonexpressen till Stockholm. Någonstans vid Skövde kopplade trögtänkta vi, att vi inte satt i första klass som, vi hade beställt, utan i andra klass. Men skit i det. Vi satt bra där vi satt. Vid ankomst väntade bussar som fraktade oss till Engelbrektsskola på Valhallavägen, inte långt från Stockholms stadion. Där kunde man i lugn och ro klä om och göra sig iordning. Riktigt bram åste jag säga.

Jag hade tagit med mig min Litepac löparrygga och sportdryck. Jag fyllde påsen med 1,5 liter dricka. Dessutom hade jag med mig min ökenkeps som hade en lite duk hängande baktill i nacken. Detta var befogat. Det var 27 grader vid starten och nästan ingen vind. Varmt skulle nog fan själv ha tyckt att det var denna dag. Jag ville inte ta några risker idag, med tanke på vad som hände i Paris. Om jag nu släpar med mig 2 kilo extra när jag redan väger knappt 89 kilo, så vad spelar det för roll. Jag kände mig bekväm med detta arrangemang och det räcker för mig. Dessutom visste jag av erfarenhet att vid de första vätskekontrollerna var det kaotiskt och man fick armbåga sig fram till borden. Det skulle jag slippa med min vattenrygga.

Jag startade i sista startgrupp och stod ganska långt bak. När startskottet gick, tog det ganska exakt 7 minuter för mig att nå startmattan. Sedan var det trångt ytterligare ca 2 kilometer, innan man riktigt kunde springa i det tempo man vill. Innan dess var det mest lite trippande. Det hela kändes ganska bra. Men efter ca 7-8 km började jag känna de första trötthetssignalerna. Vid Slottbron kom jag fram till en tidtagningsmatta. Där kollade jag in klockan. En timme jämnt, som på blodomloppet två dagar innan! Jädrans! Alldeles för fort! Jag måste sänka tempot direkt. Det gjorde jag. En lite stund senare såg jag skylten - 9 km! Jag insåg att jag hade sprungit över 30-km mattan! Fan vad pinsamt! Så i praktiken gick min första mil på ca 1.09 vilket jag tyckte var mer acceptabelt.

Men tröttheten gjorde sig mer påmind och det störde mig. Mina förberedelser inför denna mara har varit grundliga. Sällan jag varit så förberedd inför en mara. Jag har under året sprungit 3 maror (varav 2 6 timmarslopp). Två halvmaror - Kungsbackaloppet och Göteborgsvarvet, samt 2 - 3 halvmaror på träning. Dessutom har jag hunnit med en morgonlöpning till jobbet på 34,5 km. Jag har druckit rejält med vätska dagarna för och under tävlingsdagen. Laddat med Vitargo carboloader. Det enda jag inte har gjort är väl att gå ner i vikt i så fall och hade dessutom med mig vattenrygga med 1½ liter sportdryck och ökenkepan på skallen. Så det finns inget att skylla på.

Trots detta kände jag en trötthet komma och blev inte klok på det. Fysiskt kändes det ändå bra. Efter Västerbron började tankar på att kliva av att träda fram. Till min stora glädje stod ett gäng pulsare vid Rålambshovparken och hejade. Jag knäföll och tackade dom för detta. Detta behövdes i min trötthet. För jag var rejält trött när jag kom till dom.

Det var ny bansträckning i år. Banan gick på Vasagatan förbi Centralstation, istället för Flemmingsgatan. Mig gjorde det varken från eller till. Men de hade gjort en logistiktabbe där. Vätskekontrollen låg på vänster sida och det blev kalabalik när varvningen skedde, eftersom den stackaren fick kryssa mellan motionärer, som av naturliga skäl var på "fel sida". Inte så lyckat.

Men mina tankar på att bryta växte sig trots allt, starkare och starkare ju närmare varvningen jag kom. 

Men till slut blev jag förbannad och gav mig själv en inre utskällning. - Stefan! Ditt djävla miffo!! Vad fan sysslar Du med? Skall Du vika ner Dig bara för att Du är trött!!?? Se till att lalla runt, så att Du får den där djävla tröjan och att Du fixar Din 20:e mara. Snacka inte mer skit nu, utan rör på dököttet. Från detta fina inre samtal. Så kom slutsatsen: " Nu är det krig!"

Jag vred om min strömbrytare till läge "Pannben". Du är ju inte trött i kroppen, så vad gnäller Du för? Nu kör vi. Jag bestämde mig också för att inte gå utan för att luffsa och så blev det. Andra varvet var inget kul. Mest berodde det väl på att den entusiastika publkien hade dragit iväg. Enda stället det var tryck på var i Kungsan och på Runners World gänget på Norr Mälarstrand. Hur som helst, genom att sysselsätta sig med lite tankar. Sjunga Kentas låt. "Just idag är jag stark" inom mig själv, så går ju tiden och tillika kilometrar och ett, tu, tre så var jag uppe vid Stockholms stadion. Fortfarande ganska fräsch i kroppen, men seg i knoppen. Jag gick i mål utan större dramatik på 5.37.26 En skittid egentligen, men jag är helt nöjd med att jag kom i mål.

Efteråt var väl jag inte så social. Snarare ganska väck, men efter att ha fått knoppat på tåget hem så var det OK igen. Med mig i bagaget hade jag två funktions t-shirtar. En svart tröja sopm det stod "Finisher" på och en blå tröja där det stod: "Jag tränar inför Stockholm marathon 2009". Den fick jag när jag anmälde mig i deras monter på nummerlappsmässan. Att man aldrig lär sig.