Idag börjar min sista vecka innan semestern. Jag passade på att ge mig av ut på en lunchlöpning. Det blåste ganska bra på banvallen. Först hade jag tänkt mig en enkel femma, men när jag startade tänkte jag att det skulle vara skönt att få ihop minst en tia. Det skulle göra gott för mitt lilla bräckliga psyke. Så fick det bli. Det blev till att plocka fram dom gamla takterna igen. Strax innan fyra kilometer hade jag god lust att bryta och vända hemåt. Men nu måste jag vara stark och bita ihop. Jag skall inte vända innan jag har sprungit 5 kilometer. När jag äntligen i den starka motvinden kom dit, så kände jag mig så himla nöjd. Nu vill ja bryta barriären så jag fortsatte ytterligare några hundra meter. Fan vad et var jobbigt, men jag fick äntligen ett pass med tvåsiffrigt kilometerantal. Det gick lättare att springa hemåt, fast det gick inte snabbt, men jag höll i och sprang. När jag kom hem igen hade jag stannat Garminen på 72 minuter. Jag var jättenöjd! Och det kändes så himla skönt att få kunna orka upp i distanser igen. Den enda smolken i bägaren var att jag kunde inte låta bli att tänka på jobbet. Dom där målbilderna jag brukar använda mig av under löpningen var som bortblåsta. Jobbet hade tagit överhanden. Men det kändes ändå som om jag övervann det och kunde springa ändå. Skönt!