Bortsett från att jag fick en klar skittid på årets Lidingölopp, så fick jag i gengäld en hel del intryck, både positiva och negativa från detta lopp. Dom negativa var att jag var minst sagt djävligt irriterad på dessa idioter som skulle springa förbi på höger sida. Det må väl vara OK, men när dom skall häva sig förbi och hänga på ens axlar eller bara komma bakirfån och bokstavligen knuffa undan en. Då är det inte OK. Då är det en stor djävla skam. Arrngören har uttryckligen bett att dom som är långsamma skall hålla till höger i spåret. Eftersom jag är långsam, så hörsammar jag detta och håller mig längst till höger. That's it! Men ändå finns dessa idioter som till varje pris skall om  och helst emellan miog på höger sidan där det inte finns utrymme. Skall jag lida för att dom inte är intelligenta nog att göra riktiga vägval? Aldrig i livet! Man får fan i mig planera och läsa vägen i sin framfart. Klarar man inte det så får man ställa in sig i ledet eller springa ut i skogen. Men inte klättra och häva sig på andra. Det accepterar jag aldrig!

Sedan såg jag en annan flane. Hon kom springandes med en babyjogger i spåret på Lidingöloppet!! Hur dum får man bli. Det är väl tillräckligt trångt ändå. När hon passerade mig så var det i den första riktigt branta nedförsbacken på första milen. Hon hade rejäla problem att ha kontroll på sig och sitt ekipage. Hade hon tappat den, så hade hon klippt minst tre-fyra löpare framför sig. Hur sjutton kan arrangören tillåta detta?

En riktigt kul grej som inträffade, var vid 20 km kontrollen. Då hörde jag en bekant stämma. Det var en kompis som stod och plåtade två stycken. Jag sprang fram och lade armarna om axeln på den ena och "hängde med" på bilden. När jag sedan kollade på vem jag hängde på, vå var det en gammal bekant som jag inte sett på flera år. Och så träffas man mitt under brinnande Lidingölopp. Jäklar vilket sammanträffande och vilken kul upplevelse! Tänk vad världen kan vara liten ändå. Jag träffade många bekanta både före och under loppet, alltid lika roligt. Men dom sista kilometrarna var jobbiga, men jag var i gott sällskap när jag kollade runt omkring mig. Det var inte många som var fräscha då. Jag såg en kille, starx innan sista kilometerskylten, som gick och bar sina skoinlägg i handen!

Så var Lidingöloppet avklarat. Min klart sämsta insats någonsin i detta lopp. Allt var bra upp till 15 km, sedan började det att sega till sig och några kilometer senare tog jag fullständigt slut. Det var som om någon hade dragit elkabeln och gjort mig strömslös. Jag tog totalt slut, bara sådär och fattade nada. Då tar jag fram en gel och trycker i mig. Det hände ingenting. Den märktes inte. Lite senare tog jag en gel till och det vara samma effekt - nada. Då hade jag kommit upp till 20 km kontrollen och insåg att detta inte skulle gå enligt plan. Jag hade räknat med att landa på 3.50 - 4 timmar, i bästa fall ner mot 3.45 Vilket är skittider i sig, men jag insåg snabbt att det inte skulle funka. Varför ta ut sig för att prestera en bättre skittid? Så jag tog det helt enkelt ganska lungt den sista milen, med många och långa gångpauser. Det var ju bättre att komma i mål i hyfsat tillstånd än att stappla in i mål fullständigt utmattad. Det hade ju varit en betydlig skillnad om jag hade kunnat gå under 3 timmar och då hade det varit mer värt att ta ut sig. Så lungt och sansat lufsade jag i mål och fick en sluttid på 4.19

Nöjd? Tja, det beror på hur man ser det. Man skall aldrig vara nöjd med +4 timmar på Lidingö. jag är däremot mer förvånad. Det har ju inte varit något fel på träningen inför Lidingö. Det kan jag inte skylla på. Men det är vissa dagar man över huvudtaget inte skulle gett sig ut att springa och detta var en sådan.