Jädrar i min låda. Det blev länge på jobbet idag. Mycket längre än vad jag trodde. Vi installerade en uppgradering av systemet vi förvaltar. En normalt enkel operation som skulle gå som en dans, men icke. Många oväntade knutar hittade vi, men vi löste dom. Var inte hemma förrän kvart över 10.

Och imorgon skall jag vara tidig, för att kolla hur nattbatcharna har gått.

Vart tog träningen vägen?

Nope! No way! Jag är ingen morgonmänniska. Jag hatar morgnar. Att avbryta en sömn med hjälp av väckarklocka är inget bra. Att få sova tills man vaknar själv är mycket bra.

Men sådant kan man inte styra över. Det kommer något som kallas arbete och sabbar detta. Men denna vecka är den sista veckan på ett bra tag då detta skall sker. Därefter väntar en lång ledighet. 

Men kaoset övergår snart till hysteri på jobbet. Allt skall vara klart denna vecka. Det ena och det andra. Jag kan bara inte begripa varför edt är sådan hysteri. Det är inget svårt att inse att vi kommer inte att hinna allt. Vi måste helt enkelt välja. 

Jobbet med städning hemma fortsätter. Den biten skall jag vara klar med kommande måndag. Och om 5 dagar är det vintersolståndet. Då vänder det och går mot ljusare tider. Dé Ni!! Bara att köra på.

Är fortfarande inte klar med köket. Det tog längre tid än vad jag trodde. Men jag ahnn åka och tanka bilen och handla i alla fall. Nå'n träning har det inte blivit. Julstädningen har prio ett. Jag skall vara färdig när jag går på julledigt efter denna vecka. Senast söndag kväll skall allt vara klart. Sedan har jag hur mycket tid som helst på mig att träna.

Idag har jag sovit länge. Det känns riktigt gott. Dagen har gått åt till att starta upp julstädningen. Fönster har putsats. Jag har frosta av kyl och frys, samt rensat ut i dessa. Nu håller jag på med hyllor och skåp i köket. Köskfläkt och spis återstår, det tar vi imorgon. Man kan säga att det behövs verkligen. Jag och Carina var sugna på julskinka. Så Hon åkte helt sonika iväg och köpte en liten bit, som jag gjort iordning  idag. Så vid 7 tiden kunde vi bänka oss framför TV:n och spisa julskinka med vörtbröd och en öl. Samtidigt kollade vi på den senaste filmen om ARN. En bra rulle, men det som drog ner betyg, var dessa enorma skutt i handlingen. Det kommer aldrig att bli en hit att komprimera två böcker till en film. Att dom aldrig lär sig.

Jag fick ett mail idag:

Finanskrisen, förklarat till en tolvåring

October 14, 2008 – 00:12

Det flyter runt en massa experter som ska försöka förklara finanskrisen just nu. Jag har pratat om den det senaste året. Jag har inte vetat exakt när den kommer, bara att den kommer. Jag har också pratat mycket om dess omfattning.

Så. Vad sägs om att vi skippar onödigt krångligt skitsnack?

Föreställ dig att vi var ett kompisgäng som tillverkade och sålde små saker till varandra. Uffe, Göran, Carla, Anna, Jesús, Noppe, Emmy, Jessie, Ching och Feppe.

Och så Bonke, då.

Han heter egentligen Benke, men alla kallade honom Bonke för att han är så in i helvete aggressiv. Han har inte bara en bokstavsdiagnos, det är snarare så att han har hela jävla alfabetet och halva det grekiska också. Men han köpte mycket av alla andra, så det var rätt okej ändå. Godis, små smycken av stenar, snäckskal. Alla var glada. Eller åtminstone ville inte protestera, för det var kul att Bonke köpte saker, även om han blev ganska hotfull när folk tvivlade på honom.

För grejen var att Bonke hade köpt mer än han hade sålt ganska länge nu. Han gick helt enkelt kroniskt back, levde “över sina tillgångar”, som man säger. Bonke hade slutat betala med pengar helt och hållet, för han hade aldrig några. Han betalade med små lappar i stället, där det stod hur mycket han var skyldig, och så lovade han att betala senare. Han satt och skrev nya sådana små lappar på sitt rum på kvällarna, som han betalade de andra med. Han sade aldrig när det där “senare” skulle bli.

Ingen annan kom undan med det. Bara Bonke. För om någon skulle börja protestera när han ville köpa något… Bonke var ganska storväxt och kunde se ganska elak ut. Kunde vara ganska elak, också. Och dessutom ville ju alla ha tillbaka sina pengar den dag då Bonke började gå plus igen, så alla fortsatte att acceptera de små lapparna som Bonke satt och skrev hemma på sitt rum. “Bonkepengar. Fem kronor”, stod det på dem.

Det blev till och med så till slut att folk började handla med varandra direkt med Bonkepengar. Alla hade helt enkelt samlat på sig så många att det var lika enkelt. Efter ett tag hade Ching nästan lika mycket Bonkepengar som riktiga pengar.

Fast det var ju kul på ett sätt. Alla fick ju mer pengar hela tiden att röra sig med. Visserligen gick ju priserna på allting vi gjorde upp också, för det fanns inte mer att sälja egentligen, bara mer pengar. Men Ching hade ju blivit dubbelt så rik som om han inte hade haft några Bonkepengar. Han var jätteglad över det.

Sedan hände något. Vi började fundera över att Bonke nästan aldrig sålde något. Det var bara blickar först mellan oss alla. Gradvis, när Bonke inte var med, började vi skicka oroliga ögonkast.

Sedan sade någon, jag minns inte vem, det som alla tänkte:

Vad händer om Bonke aldrig betalar tillbaka?

Plötsligt, lika plötsligt som en stark ficklampa som tänds i natten, så insåg alla att Bonkepengarna faktiskt kunde bli helt värdelösa. Alla bara låtsades att de var värda lika mycket som riktiga pengar. Att om Bonke inte betalade tillbaka, så satt alla med en massa fåniga lappar som inte var värda något. Men eftersom ingen ville säga “mina pengar är inte värda något”, och plötsligt vara urfattig jämfört med alla andra, så fortsatte vi allihop att låtsas som om Bonkepengar var riktiga pengar.

Feppe var den som först försiktigt började försöka bli av med alla Bonkepengar. Han erbjöd oss andra att köpa hans Bonkepengar för mindre än de var värda. Eller mindre än värdet som stod på dem, i alla fall. Han ville ha fyra riktiga kronor för varje fem Bonkekronor.

Sedan kom Anna och frågade efter tre kronor för varje Bonkefemma. De båda hade snart bara riktiga pengar, medan andra hade köpt deras Bonkepengar. För Bonke skulle väl snart betala tillbaka? Då hade de andra gjort en bra affär.

Men det var inte en så bra affär. För plötsligt sålde alla Bonkefemmor till varandra för två och femtio. Ingen ville egentligen ha Bonkepengar längre. Vi kom överens om att Bonkepengar egentligen bara var värda hälften av det som stod på dem. Det var ingen som sade överenskommelsen högt, vi bara visste det allihop ändå.

Det bekymrade inte Bonke alls. Han började bara skriva Bonketior i stället, så kunde han fortsätta köpa saker för fem kronor. När någon frågade när han tänkte betala tillbaka, så tornade han bara upp sig så där hotfullt som alla visste att Bonke kunde göra.

Sedan kom den där dagen.

Den där dagen när vi fick se allt som Bonke hade köpt av oss. Hur fint han hade det på sitt rum. När vi insåg att han bara hade tagit saker av oss hela tiden, utan att ge oss pengar för dem. Han hade bara gett oss lappar. Han hade bara suttit och skrivit lappar åt oss. Han tänkte aldrig betala en enda riktig krona, han bara utnyttjade att vi trodde på honom, och att vi inte ville förlora de Bonkepengarna vi redan fått.

Men det var försent för det. Vi hade ju förstått nu att han aldrig tänkte betala tillbaka en enda krona, även fast det stod så på Bonkepengarna.

Då lade vi tillsammans alla Bonkepengar som vi hade i en stor hög, som vi visste bara var skräp. Och så tog vi inte emot några mer av honom. Det var inte riktiga pengar, han tänkte aldrig betala tillbaka. Han blev jätte-jättearg, men det hjälpte inte. Vi visste att vi hade blivit lurade, och vi tänkte behålla våra saker själva.

Sedan kom den riktiga chocken.

Ingen av oss hade några pengar att köpa saker av varandra för längre. Vi hade blivit så vana vid att saker kunde kosta både tjugo och trettio kronor, fast de bara hade kostat en krona eller två innan Bonke hade börjat skriva sina dumma lappar. Vi hade alla trott att vi hade massor av pengar, men det hade vi inte. Vi hade blivit vana vid att betala något som kostade 35 kronor med 10 riktiga kronor och 25 Bonkekronor.

Plötsligt hade ingen råd med saker som kostade 35 kronor. Eller ens 20, eller 10. Ingen hade några pengar längre. Ingen kunde köpa saker eftersom priserna låg kvar, och ingen kunde sänka priserna på det som de ville sälja eftersom de själva behövde pengarna så mycket.

Vi insåg, motvilligt, att det inte bara var Bonkes fel att vi blivit fattiga. Det var lika mycket vårt eget fel. Vi hade ju varit dumma nog att tro på honom fast vi visste innerst inne att han ljög.

Det blev en jättejobbig tid där ingen hade råd med någonting. Allt var jätte-jättedyrt, allt på grund av Bonkes dumma låtsaspengar. De hade fått allt att bli jättedyrt, medan ingen i själva verket hade några pengar. Vi fick väldigt snabbt vänja oss vid att vi helt enkelt bara kunde köpa saker som kostade kanske en krona i stället för de sakerna som kostat tio vi köpt tidigare. Det var inte så vi var vana att leva, dag till dag, och det var jättejobbigt. Men ingen hade ju några pengar, och allt var fortfarande dyrt.

Här avslutar vi historien och gör ett hopp till hur det ser ut i dagsläget:

USA har haft en negativ handelsbalans sedan 1976. Varje år, år efter år, efter 1976 har USA levt över sina tillgångar. Fem år tidigare hade USA ensidigt sagt upp Bretton-Woods-överenskommelsen som knöt dollarn till guld, och garanterade en viss mängd guld för dollar. Efter den 15 augusti 1971 var det bara att starta sedelpressarna, och det gjorde USA också.

De senaste åren har USA haft ett handelsunderskott omkring 700 miljarder dollar. Det är fem gånger mer än landet som ligger tvåa. USA köper helt enkelt väldigt mycket mer än det säljer. Det kompenserar USA genom att sälja skuldsedlar (och skramla lite lagom med sin stora militärmakt vid sidan av).

I dagsläget finns det nästan three fucking trillion dollars i valutareserver utanför USA. Närmare bestämt 2.729.230.000.000 dollar. Räkna nollorna. Det är sådana skuldsedlar. De har halverats i värde på några få år.

Just nu pratar folk om “finanskris”. Som om botten var nådd. Som om det var en tillfällig svacka. Som om läget var helt under kontroll.

Vi har bara kommit till den punkt i berättelsen där folk tittar på varandra och oroligt frågar “Vad händer om Bonke aldrig betalar tillbaka?”.

För det behövdes bara sås ett frö av tvivel för att släppa snöbollen i lavinbacken. Jag visste inte vilket fröet skulle bli, bara att det skulle komma ett. Fröet kom från klantiga finansinstitut som bara var först med att falla på sitt eget grepp. Det är de finansinstituten som experterna inom samma finansvärld pratar om nu, men de pratar inte om att den underliggande orsaken är den hejdlösa optimism som kommit från att USA konsumerat sig uppåt i ekonomin med nytryckta pengar som andra köpt som skuldsedlar för att hålla uppe värdet utan någon annan täckning än tron på att USA självklart betalar tillbaka, så rikt som landet är. Utan att prata om det så förstår man inte hur jävla brunt läget är.

Läget kommer att stabiliseras, men inte utan att Bonke slutar köpa prylar för låssisar. På andra sidan historien finns det en helt annan världsekonomi, och den vet jag inte hur den ser ut.

Den här postningen får fritt publiceras som kolumn eller återges precis var som helst i hur många exemplar som helst på vilket medium som helst så länge “Rick Falkvinge (pp)” anges som källa. Det gäller alla mina postningar, men jag väljer att påminna om det här.

Idag hade jag finbesök. Robert kom hem och berättade lite om sitt nya företag. Det var skönt att sitta ner i soffan och ta kaffe med dopp medan han berättade.

Jag börjar känna mig bättre i kroppen igen efter Bislett. Jag kan nog börja springa lite igen framåt helgen, efter att ha sovit ordentligt. Bara en dag kvar på arbetsveckan. Sedan helg och därefter en enda arbetsvecka innan julledighet. En låååång sådan.

Idag har jag plockat i nya kontaktlinser som jag skall ha under 30 dagar. Jag har gått med glasögon sedan söndag kväll för att vila ögonen mellan varven. Men nu är det brillfritt igen.

Min planerade Englandsresa för jobbets räkning blev inställd. Nu skall det sparas på kostnader, hej och hå. Helt plötsligt kom man på att alla inblandade kan sitta hemma på sina kammare och testa och så kör man telefonkonfor i kombination med Netmeeting. Det är konstigt, när pengar styr försvinner all logik. Som bortblåst. Pengar gör override på allt. Så nu har det varit en djävla aktivitet med tester etc....

Men i ärlighetens namn skall jag medge att jag inte är särskilt ledsen för att det bidde inställt. Jag har bara hur mycket som helst att göra på hemmafronten. Men jag hade inte varit ledsen om jag fått åka heller. Ville reka en del av banan på Grand Union Canal Race som går genom Warwick, dit färden skulle ha gått.

Så där ja! Då har jag som plåster på såren för helgens misslyckande anmält mig till Sylvesterloppet och Midnattsloppet i Göteborg. The show must go on. Två 10 km lopp som verkligen tilltalar mig.

Två ljuspunkter i dessa mörka finans- och varseltider. Nu skall vi bara klura ut ultraprogrammet 2009 också...