Där ser man. Idag pratade jag och minstingen och han har bestämt sig för att flytta på sina bopålar. Jösses, vad tiden går. Det var ju inte länge sedan vi bytte blöjor på den lille tallen. Men nu tar han klivet ut i vuxenvärlden och skall möta livet. Vad det har i beredskap åt honom återsåtr att se. Jag hoppas bara han skall vara befriad från motgångar i framtiden även om det inte är så sannolikt.

Men detta är en nödvändig process som måste gås igenom och oundviklig. Men jag kan ändå inte låta bli att känna den tomhet som uppstår. Vilken tur att jag har Carina vid min sida, annars hade ekona av mina andetag rullat ut i huset. Nu låter det som om han drar för gott, men så är det ju naturligtvis inte. Men det känns ju lite speciellt när den minste plutten flyttar.

Hur som helst önskar jag Niklas all lycka och välgång i livet. Jag är så stolt över alla mina grabbar. Dom är vuxna nu.