Idag har varit en av de absolut djävligaste dagarna i mitt liv. Idag var dagen vi skulle få besked hurvida man skulle bli uppsagd eller inte.

När jag kom in till jobbet i morse, blev jag direkt inkastad i akuta problem som måste lösas idag. Vi var tvunga att göra en datakonvertering till en ny återförsäljare som skall igång på fredag. Den tidigare konverteringen hade gått fel och vi fick nya filer från våra engelska kollegor att kopiera in. Samtidigt rådde en dödens stämning i landskapet. Vi var ju bara intresserade att få besked. Men mitt i allt detta skulle vi fokusera på att göra en konvertering rätt. Alla hade sina tankar på ett helt annat ställe. Det var ingen lätt situation. Samtidigt som vi jobbar, blir våra kollegor inkallade till chefen en och en för att få besked. Ett öga på skärmen och ett öga ute i landskapet. Det var så fruktansvärt surrealistiskt. Går filkonverteringen rätt? Glädje. sorg och ångest runt omkring oss i samma veva. Vad var verklighet? Ja, det går inte att beskriva.

Den som blev uppsagd kom tillbaka med en grå mapp i näven med information angående vad som gäller. Varje gång en kollega kom tillbaka, tittade alla på om händerna var tomma eller inte.

Till slut kom turen till mig och jag påbörjade vandringen till rum 421 på andra våningen där min chef satt och väntade. Det var en lång vandring. Ju längre jag gick, desto häftigare blev andhämtningen och pulsen steg. När jag gick uppför trapporna kändes det som om jag fick mjölksyra i låren. När jag öppnade dörren till rum 421 och klev in, så gick min blick överallt. Var är mappen? Var är mappen? Men innan jag han slutföra okulärbesiktningen och sätta mig tillrätta sa min chef "Du kommer inte att bli uppsagd" och sprack upp i ett leende.

Jag sjönk bara ihop. Jag hade oroat mig sedan varslet lades i november och var inte alls övertygad om att jag skulle klara mig. Jag har varit med förut och sett hur all logik sätts ur spel vid sådana här tillfällen. Jag vet inte hur jag reagerade. Det var som att vara i ett vakuum. Så overkligt, men ändå verkligt.

Der var ingen tid för återhämtning och reflektioner. Jag blev direkt inkastad i konverteringen igen. Vi hade fått nya filer från engelsmännen. Jag blev till och med tvungen att jobba hemifrån, när jag kom hem. Jag får ingen tid att reflektera, att reagera. Nåväl, jag tar mig denna tid imorgon. Jag kunde i alla fall få rensa skallen lite under ett spinningpass på kvällen. När jag kom tillbka från spinningen fick jag ringa ett jobbsamtal och kolla mail. Nu har jag satt i mig några segeröl. Det får väl bli mitt lilla firande idag.

Nu tror jag att motivationen kan komma tillbaka och framför allt. Nu kan man planera resten av året, vilket inte har kunnat göra sig innan.

Detta har varit en av de värsta dagarn i mitt liv. Jag har aldrig upplevt något liknande och kommer nog inte att få göra det i framtiden heller. Detta unnar jag inte ens min värsta fiende. Hela processen har varit som en lång utdragen skenavrättning. Nu kan jag äntligen blicka framåt.