Det har varit dämpat ett tag på jobbet. Fast idag fick vi ett mail som sa att de som skall sägas upp kommer att få besked den 24-25 mars. Det är konstigt vi har alla velat ha ett datum. Nu får vi ett datum och helt plötsligt så infinner sig en mycket dyster atmosfär. Nu vet vi. Nu räknar vi ned. Vem skall få gå? Vem skall få stanna? Motivationen sjunker allmänt ned i botten och vi har en ganska tryckt stämning nu. Jag tycker himla synd om min chef - Daniel - som får uppgiften att vara budbäraren. Han måste nog må lika dåligt som alla vi andrar som väntar.

Det kommer inte att bli någon rolig helg som kommer. Jag och Carina känner oss trötta och slitna i vardagen. I kväll stannade vi upp och satte oss att avnjuta lite varmrökt lax till levande ljus. Ingen TV, ingen dator ingenting. Det var en stund av stillhet som var himla skön. Pratade om allt utom jobb och måsten.

Idag började åter en arbetsvecka. Det var betydligt lättare att gå till jobbet efter en sådan underbar helg. Som tur var, så var det hyfsat lugnt idag också. Jag passade på att köpa ny antennkabel på lunchrasten (annars hade det nog aldrig blivit av).

På kvällen drog jag och Carina iväg till lite spinning. Det var ganska skönt att lea upp benen efter Skövde. Efter spinningen fortsatte Carina med lite core och jag gav mig lös på diverse maskiner i gymmet. Det blev mest träning av överkropp. Det hela avslutades med 10 minuter i rodmaskinen.

Nu sitter jag och funderar på tävlingar och på arrangemang man skulle kunna göra. Men jag saknar fortfarande den sista pusselbiten. Kommer jag att bli uppsagd eller inte? Det går bara inte att planera så länge man inte har besked. Men drömma går alldeles utmärkt.

SÅ där ja! Nu är man hemma igen efter en härlig weekend i Skövde. Jag och Carina åkte upp tillsammans med Eva och Siv, för att delta i Skövde 6 timmars lopp. Ett arrangemang som går utanpå det mesta. Dom stora loppen har inget att sätta emot detta lilla arrangemang som ändå är ett av Sveriges största ultralopp. STartavgift, service utmed banan, tidtagning, bana. You name it! Kanske skulle man kunna döpa om detta till Sveriges minsta folkfest. En folkfest som fick ut 151 personer på den 1200 m långa banan. Där hade vi kul i 6 timmar.

Det är ett klokt drag att åka upp dagen innan och sussa på plats. Hotell Prisma ligger bekvämt ca 200 m från starten och är billigt. 1400 spänn för 2 personer i ett dubbelrum, 2 nätter inklusive en bra frukost. Det tycker jag är helt OK.

Vädret var ur löpsynpunkt mycket bra. temperaturen låg på 5-6 plusgrader och det var en svag motvind på upploppssträckan mot varvningen. Under ett par varv var den kännbar, fast det var högst tillfälligt. Det hela höll i sig fram till ca 20 minuter innan slutsignalen. Då kom ett lättare regn, men jag tyckte inte det störde så mycket. Man hade lite annat att tänka på då. Då var det ju dags att börja ge det där sista, komma dom där extra små ynka metrarna innan slutsignalen.

Det kändes bra från redan från starten. Jag kände mig pigg i benen och var stundtals tvungen att hålla igen på farten för att det inte skulle gå för fort. Jag hade ju inte lust att krokna efter 15 km. Dom fyra första varven sprang jag utan uppehåll (ett varv var 1200m). Därefter stannade jag och tog dricka, vilket jag sedan gjorde vartannat varv. Jag växlade mellan cola och enervit sprotdryck. Här hade arrangören föredömligt värmt upp sportdrycken, så att den var ljummen. Det var helt underbart att få lite ljummen dryck i sig, som värmde upp magen. Detta körde jag hela tävlingen igenom. Vid två tillfällen, vid varv 20 och varv 33, tog jag en bit banan. Under det första varvet sprnag jag uppför den beyrktade Mördarbacken. Detta är normalt sett ingen märkvärdig backe över huvudtaget. Den är ca 70-80 m lång och har en nivåskillnad på ca 7-8 . Efter backen stiger banan ytterst svagt mot varvningen. Men när man springer en ultra så är detta ganska svåra och jobbiga hinder. Därför anses väl Skövdebanan som ganska krävande om man ser det ur ultrasynpunkt. Jag sprang uppför backen ytterligaren en gång i tävlingen, men annars gick jag uppför backen av rent taktiska skäl (som många andra). Om man skall vända backen till sin fördel, så är det faktiskt så att det är ypperligt perfekt att lägga in en kort löpvila i denna lilla backe.

Löpningen gick bra och jag höll en fart av mellan 8 och 9 minuter per varv och det gjorde, för att vara mig ovanligt länge. Runt 20:e varvet började varvtiderna krypa upp och över 9 minuter och stabilisera sig runt ca 9:25. Så stabilt var länge sedan jag sprang. Bara det kändes dunderbra. Jag passerade halvamaran på ca 2:20 och då på varvtider som låg under 9 minuter.

Vid 25 varv började jag inse att jag hade an svag chans på att gå under 5 timmar på marathondistansen. Detta skulle vara en enorm fjäder i hatten att få göra sub 5 på marathon med ett BMI på 30,2. Man behöver sådana små framgångar. Den bästa marathon tiden på senare tid är från Paris 2006, på 5:18. Skall jag hitta en bättre tid, får jag gå tillbaka till Athen 1985, då det blev 3:55. Ett av mina mål är att sakta komma ner till 4:30 nivån på maran och ett viktigt steg är att först gå under 5 timmar. Nu hade jag chansen.

Jag kan inte påstå att jag gjorde någon större fartökning. Kalkylen byggde på att jag skulle hålla en varvtid på max 10 minuter, så jag koncentrerade mig mest på att inte tappa någon fart och jag lyckades bra med detta. Jag höll ett tempo på ca 9:20:9-9:30 utan att det kändes som en "nära-döden-upplevelse. Var 34 och 35 kände jag att jag ändå började bli lite trött och fick bita ihop lite mera för att hålla farten jag låg och balanserade precis under gränsen.

När jag passerat mattan för 34:e gången och gick ut på sista varvet försökte jag envist att öka farten. Detta varv var den andra gången jag sprang uppför mördarbacken, sedan satte jag sprutt mot tidtagningsmattan några hundra meter bort, Jag ökade och sprang allt jag kunde, stönade och frustade, så att andra löpare hoppade förskräckt undan och funktionärer stod och gapade av förvåning när plötsligt en heffaklump som jag kom galloperande mot mattan. Dom måste nog undrat vad i helsicke jag sysslade med. Jag gav dessa sista 100 m precis allt jag hade då och passerade 4:58:26. Så djävla glad har jag inte känt mig på länge. Men det varade inte länge. När jag kontrollerade på resultatskärmen vid varvningen såg jag mycket riktigt att jag sprungit 35 varv, men bara40995 m!!! Jag hade fått för mig att maran låg på 35 varv, fråga mig inte varför, men jag hade ett varv  kvar till maran! Fan, vad knäckt jag blev. All luft gick ur mig. Men det var ju bara att ge sig ut igen. Skulle jag stå där och gnälle spillde jag ju ännu mer tid. Och nu fanns det inte mycket i kroppen kvar efter den ruschen. Detta "sista" varv tog över 3 minuter längre tid än vad jag hade legat på och det tog ytterligare ett varv till innan jag började återhämta mig. Hela detta varv var jag totalt kraftlös och allt gick segt. Det var länge sedan jag kände mig så tom och besviken.

Men det vände snart. Jag hade ändå gjort min bästa mara sedan 1985. Ca 5:10 på min klocka. Och bestämde jag mig för att vända detta till något positivt. Jag skall jag pers. Det låg faktiskt inom ganska bekvämt räckhåll, utan att behöva ta till en massa tjurrusningar. Så när jag åter hade fått upp någon form av ånga igen så fortsatte jag att veva på. Nu var det inte så långt kvar. Jag stannade på 47516 m efter slutsignalen och hade då fått sällskap av Eva, som numera kan titulera sig ultralöpare. Hon passerade marathondistansen för första gången och körde lite till.  Mitt gamla pers på 46231 m var utraderat. Så med ett nypers på maran (trots fadäsen) och ett 6 timmars pers kan man ju inte bli mycket mer än nöjd.

Jag måste nog påstå att jag har aldrig tidigare upplevt att 6 timmar kan gå så fort. Tiden den bara flög iväg och det kändes verkligen inte som vi hade hållt på i 6 timmar. Jag har fått ett par bra kvitton denna helg och vet att nästa delmål ligger inom räckhåll - sub 5 timmar på maran och 50k på 6 timmars.

Den riktigt glada överraskningen var att min son Robert, dök upp och tittade på den sista halvtimmen. Sådant där piggar upp rejält. Han var även med på middagen efteråt. En jättegod lasagne. Ett mycket trevligt tilltag.

Efter maten var jag inblandad i ett möte för ultarloppsarrangörer och deltog i det årliga ultratinget. Man vill ju hänga med. Att jag skall köra ett arrangemang igen är något jag vill. Men först vill jag veta hur det går med min anställning. Jag har inte ork att dra en sådan grej när jag är arbetslös.

Kvällen tillbringades i hotellfoajen framför TV och vi kollade på melodifestivalen. Naturligtvis fick jag i mig några välförtjänta öl denna kväll, fattas bara annat efter en sådan händelserik dag. Mycket livskvalité idag.

Leeedig! Jag har slutat tidigt och hämtat Carina. Nu gör vi vårt sista inför avfärd till Skövde. Det skall bli så jäkla kul och så jäkla avkopplande att få ta sig upp till Sköve och dra en stilla 6 timmars. Friden infiner sig i mitt sinne.

Hoppas att vädret är OK. 

Igår körde jag till jobbet med solbrillorna på och åkte slirade hem i all snö och slask. Jag har även idag varit och kollat in två platser som kanske kan bli föremål för ett ultraarrangemang i Göteborg. Mycket återstår innan man kan avfyra ett startskott. Detta är bara en första rekognicering. Men om jag slipper bli uppsagd är jag ganska sugen på att startat upp det hela.

När man som bäst rustar sig för våren, så dräller den där vita skiten ner igen. Sådant gör mig ilsk. Men jag drar ändå en suck av lättnad eftersom jag vet att detta inte kommer att ligga kvar länge. Men frågan är hur det blir med banan i Skövde?

Imorgon blir en bra dag. Då skall jag sluta tidigt för avfärd till Skövde. Jippiii!  Det skall verkligen bli kul att få komma dit och koppla av.

Nu har jag tränat som en dåre i ett antal dagar. I och med kvällens för övrigt mycket trevliga träningspass med löparsällskapet Efterkälken, lägger jag mig nu i ett viloläge fram till lördagen då 6 timmars i Skövde går av stapeln. Det måste ju även finnas gränser på träningen.

Kvällens pass hade jag hoppats på en lugn tillställningen, men när Lindomekvinna drar igång och skall "ta det lugnt", vet man automatiskt att det är århundradets ljug. Denna kväll var inget undantag. Som vanligt försökte man hänga på med tungan hängandes utanför halsen. Men det blev ju fartträning i alla fall.

Nu ser jag verkligen fram emot att få komma till Skövde.

Är man en total träningsnärd när inte ens snålblåst och snöblandat regn hindrar en från att ge sig ut på ett träningspass. Svarar Ni ja på den frågan, så klandrar jag Er inte. Men så var fallet i alla fall idag.

Jag och Carina drog på oss träningskläderna och drog ut. Första delen av passet körde jag med bakåtintervaller. Sedan lunkade vi tillsammans fram till ca 5,5 km. Där splittade vi och jag tog en extrasväng. Jag ville gärna ha ihop i alla fall en tiokilometare idag. Så det blev en vända genom Hörnmosseskogen och sedan bort på banvallen och tillbaka hem igen. Totalt 11,4 km. Så redan nu idag har jag passerat hälften av månadsmålet som är 100 km. Och det vore ju fan om man inte knöt ihop den säcken. Jag har Skövde 6 timmars kvar och det racet borde ju svälja lite kilometrar.

Känns ju bra att vara igång igen. Det har varit en bra helg. Om man får må som man gjort denna helg, varje dag, så skulle det vara gött att leva.

Ingen av mina favoriter gick till final. I första semifinalen höll jag klart på dom finska systrarna. Även om det är en ytlig låt, så är den dock en glad sådan. Den låten kommer att finnas i min MP3 nästa vecka i Skövde.

Till min stora besvikelse vann Ugglas över Rigo. Denna var min absoluta favorit denna kväll. En underbart svängig och rytmisk låt, spelad med instrument och inte pålagda slingor. Annars hade jag också hoppats på Star Pilots. Typisk springarlåt i MP3 spelaren, som vi också kommer att få höra framöver på spinningpassen.

Ugglas tycker jag är för bedrövlig. men till hennes försvar måste jag säga att kvällens framförande var betydligt bättre än förra gången. Nu är det dags att preppa Ipoden....

I finalen är min absoulta favorit HEAT med 1000 miles och operatjejen....