Igår var det dags att springa Snickarloppet i Tibro. Men bakom detta till synes oskyldiga namn döljer sig en 6 timmars ultra. Jag och Carina drog iväg tidigt på morgonen och vi kom fram med god marginal. Carina efteranmälde sig till 3 timmars varianten (det fanns även en 1 timmas).

Vädret var perfekt. Strålande solsken och nästa vindstilla. Temperaturen var runt noll när vi klev upp på morgonen men steg sedan ganska snabbt. Vi hade under tävlingen ca 16 grader i skugga och det var varmt i solen.

Det började bra. Jag såg på min Garmin däremot att det gick väldigt snabbt i början. Jag låg mellan 6 och 6½ min/km i tempo. Och det är alldeles på tok för fort i dessa sammanhang, så jag slog av på farten. Men helt plötsligt så var jag där igen och fick sänka tempot. Detta pågick ett antal gånger innan jag kunde få ner hastigheten. Strax innan halvmaran började det att kännas lite segt och segare skulle det bli. Halvmaran passerades på ca 2:33. Efter det började det att gå snett. Helt plötsligt kände jag mig totalt slut, det fanns inget som fungerade . Jag vet inte hur jag tog mig fram, men jag insåg att detta inte skulle kunna fortsätta och dagens mål som var att passera marathondistansen kunde jag slå ur hågen. Även att hålla på i 6 timmar. Det kändes helt enkelt inte bra och jag började även att känna mig lite illamående. Strax innan 3 timmar slog jag följe med Carina innan Hon skulle stanna för sin slutsignal. Jag fortsatte sedan gåendes till varvningen och gick ytterligare två varv. Innan det sista gåvarvet stannade jag upp vid kontrollen och satte i mig rejält med energi. Salta chips, bananer, köttbullar, sportdryck och cola. Ut och gå ett varv till. Vid nästa varvning tog jag ytterligare cola och sprotdryck och försökte mig på att springa. Det funkade sådär och jag bestämde mig för att köra på upp till fyra timmar och sedan utvärdera situationen.

Vid fyra timmar så hade det sakta men säkert blivit bättre och jag kunde hålla igång och springa, fast inte fort. Jag slog på kalkylatorn i skallen och insåg att jag hade ca 13 varv kvar att avverka på två timmar för att klara marathondistansen. Ett varv är 871,5 m och för att nå marathondistansen krävs 49 hela varv plus det knappt halva varv vi sprang då vi startade. Det kunde gå tänkte jag, fast då var premissen att jag inte fick stanna upp. Det behövdes ingen fartökning, men jag fick inte tappa så mycket heller. Jag var helt enkelt tvungen att hålla den fart jag hade hel vägen. Med detta underlag bestämde jag mig att försöka och som första delmål ta mig upp till 5 timmar, för att sedan utvärdera situationen.

Nu blev det en grymt jobbig resa. Jag var tvungen att koppla bort allt vad tankar hette och fokusera på att hålla mitt schema. Vid varje varning tog jag en muggsportdryck eller cola. Som pricken över i:et fick jag in ett litet gruskorn i dojan, men jag hade helt enkelt inte tid att stanna för att plocka ut den. Skulle jag klara maradistansen så skulle det vara väldigt tight. Vid fem timmar hade jag 6 varv kvar. Jag visste att jag skulle tröttna mer och därmed tappa marginal. Nu bestämde jag mig på allvar. Jag skall ta den där djävla marathondistansen, whatever it costs!!! Nu var det inte förhandlingbart. Samtidigt kände jag mig segare och segare. Det gick hyfsat bra upp till varv 47, sedan började jag känna mig vimmelkantig och stundtals lite borta, Jag visste vad detta innebar. Och tog en liten mikrobreak inför den sista bite och stoppade i mig så mycket energi jag kunde. Nu visste jag inte vad jag höll på med. Tappade totalt bort kontrollen och allt blev som en dimma. Jag såg bara banan framför mig. Andra som ropade och peppade mig hördes långt borta. Jag skulle bara runt, jag skulle bara ha den där djävla distansen. Nu befann jag mig verkligen i utmattningens allra yttersta gränstrakter. Jag tror att jag passerade maran vid ca 5:45 och valde att köra in i kaklet. Varvet efteråt minns jag knappt, men det tog tid, säkert över 10 min. Inför sista varvet gjorde jag en sista kraftansträngningen. Ca 75 m innan varvningen small pistolskottet som förklarade att 6 timmar hade gått. Jag föll omkull av utmattingen. Carina var där och frågade hur jag mådde, men jag orkade inte svara. Jag tror jag höjde en hand till tecken att det var OK. Hon hade med sig dricka. Medan jag väntade på mätningen av det sista varvet, så kom jag till sans igen. Totalt fick jag ihop 43897 m. Inte mitt bästa 6 timmars resultat. men med tanke på dagens händelser är jag grymt nöjd med det resultatet.

Jag misstänker att den mest bidragande orsaken till denna genomklappning var att jag lördagen innan satt och trampade på en spinningcykel i 12 timmar och jag fick betala priset för detta nu. Annars kan jag inte skylla på något. Alla förberedelser var helt klockrena och gick enligt plan. Jag återhämtade mig snabbt ändå och efter loppet vid prisutdelningen så åt vi lite mat och det gjorde susen. Även den koppen kaffe jag fick gjorde underverk. Så därför är jag nöjd med att även återhämtningen gick såpass snabbt. Jag fick hämta några priser, vilket inte gjorde saken sämre. Och innan vi gav oss av han vi önska våra 34 timmars löpare ett stort lycka till innan de skulle iväg till VM som går första maj-helgen.

Jag var riktigt illa ute denna gång milt uttryckt. Så här sliten har jag inte varit sedan Patis 2007. Men jag blir förbannat glad och samtidigt lite mallig att jag kan vända en sådan här dipp, komma tillbaka och göra något positivt av det. Detta gav mig fina besked inför kommande utmaningar.

Jag är jättenöjd och mår prima nu  :-)