Idag var det dags för att cykla Hisingen runt. 108 km cykel på en icke som man kan tro, flack bana. Här har vi verkligen alla varinater på uppförsbackar. Långa sega, korta branta. Det enda som gick bra var de två första milen. Dagen till ära och enligt tradition på Hisingen runt, blåste det. Detta år blåste det riktigt rejält. Det var minst kuling i vindstyrka och i byarna var det ännu starkare vindar. För min del blev det ett lopp på 11 mil i motvind (min Garmin stannade på 110,44 km). Jag upplevde ta mig fan inte medvind någonstans. Det enda stället som var lugnt, var när man cyklade i i Kungälv. Jämn fin asfalt och lite blåst. Där var det OK. Men sen!

I den evighetslånga slinga där banan vänder blåste det som värst och asfalten var som sämst. Grovkornig och mer som fint grus bundet i något bindningsmedel. Inte lättrampat med andra ord. Här blåste det naturligtvis som värst. Det kändes som om man inte kom framåt.  På en flack och snabbsträcka hade jag sådan motvind att jag inte orkade trampa på den stora klingan, utan fick gå ner till mellaklinga. När banan ändrade riktning så fick vi sidvind och av den vara hade vi mycket. Jag jämställer sidvind med motvind. Byarna kom och tog tag i osss och man blev pressad i sidled. Vi var tvungna att luta cyklarna mot vinden för att häva kraften. Det var jobbigt. Mycket jobbigt. Som grädde på moset hade vi en perfekt motvind i Rödbobacken strax innan 100 km. Men så är man en erfarenhet rikare.För att göra motgången komplett så la min cykeldator av efter ca 6 km. Men det var nog lika bra att jag inte såg eländet, vid närmare eftertanke.

Efter dryga 6 mil började det ömma i vänster vad. En halvmil senare gjorde det ont. Jag försökte stretcha vaden i pedalerna, men det hjälpte inte och det kändes inte som kramp heller. För att mildra smärtan så fick jag sänka tempot rejält och köra pålåga växlar. När jag gjorde ett depåstopp vid 76 km, gjorde det ganska ont när jag gick.

Efter mycket om och men kom jag in i målportalen på 5 timmar och 24 min (då hade jag stoppat klockan vid depåstoppen). Det gör ett snitt på 20,4 km/tim. Ingen höjdare alltså, men jag får vara glad att jag kom runt. Detta kan jämföras med Kalmar 2005 då jag körde 18 mil på 6 timmar och 30 minuter. Idag körde jag 11 mil. Det är ju inte för inte så att man börjar att fundera. Visserligen var det blåsigt som fan. Men hur mycket fortare hade det gått om det bara varit 2-3 m/s? Och om banan vore lika flack som Kalmar? Det väcker ju onekligen en inre dialog.

Vad gäller skadan har jag kört med Voltarensalva. Det blir vila nu i veckan. Om den håller i sig så är risken stor att det blir tji Göteborgsvarv. Nu gäller det att ha is i magen och hålla järnkoll på detta.