Idag har det varit lite småsegt och jag har smuttat på den bittre eftersmaken av fiaskot i Stockholm. Hur som helst ångrar jag ändå inte beslutet. Men lite surt är det att jag blev snuten på min andra mara/ultra på en månad. Detta skulle annar ha blivit nummer 25. Nu står jag fortfarande kvar på en total av 23.

Annars har vi tagit det lugnt idag. Jag och Carina var hemma hos Robert och grattade honom på hans födelsedag. Fikade och tjatade en stund. Det var en ganska lagom aktivitet denna dag. Nu stundar en hektisk vecka med kort helg. Då kavlar vi upp ärmarna och rider vardagen och finanskrisen till mötes som Don Quijote red mot sina väderkvarnar.

Det blev en lång dag igår som slutade i ett slags antiklimax. Jag har ju förut sagt att jag inte har hoppat och skuttat av iver inför Stockholm marathon. Känslan satt i denna dag ocks, men det brukar släppa. Trots det hade jag flyt med det mesta. När vi kom av tåget och skulle ta oss ombord på bussarna, hamnade vi i en kö av löpare. Helt plötsligt om en buss och svängde in bredvid oss och stannade med dörren precis där jag stod. Så jag och Carina kom helt plötsligt först på bussen. Det visade sig vara ledarbussen och den var först framme vid Engelbrektsskolan och vi var åter först in i skolan och därmed kunde välja och vraka en plats. Så cooolt!

Efter omklädning, gav jag och Carina oss av till Östermalms IP och minglade  runt i området. Som vanligt var sportmässan en mycket medioker tillställning. Den största besvikelsen var att ultrakommitten inte hade en monter. Detta uppvägdes dock av att Kent Sjölund stod vid en egen monter och krängde kompressionsstrumpor. Jag hade två par av hans strumpor innan och ett av dom hade jag redan monterat på benen. Dom är bra. Träffade även Anna-Karin och Banditrunner som vi satt och pratade en stund med.

Knappt en timme innan start delade jag och Carina på oss och jag gick upp till startfålla. Där under ett skuggit träd på Lidingövägen lade jag mig en stund och hade det gott. Tog lite extra vatten, gjorde jag också.

Som alltid är det trångt vid starten. Jag stod i startgrupp F (den sista) och ungefär i mitten av den. Det tog 8½ minut att komma fram till startmattan. Och det första två kilometrarna var det inte så mycket springa av och det är ju i och för sig bra. Alltkändes bra och jag kände att alla förberedelser hade funkat kanon. Nu började den glädjen komma. Man vinkade till folk och svarade på tillrop. Poserade för de officiella fotgraferna. Precis som vanligt. Löpningen gick kanonbra. Precis som på Göteborgsvarvet. Jag hittade det där trivseltempot. Nu kändes det bra. Jag drack regelbunet. Hällde vatten över skallen vid vätskekontrollerna och tog två muggar Maxim (startade vid den tredje kontrollen med det). Jag hade med mig en vattenflaska i näven som jag drack regelbundet ur, bara för att slippa trängseln som brukar vara vi de två första kontrollerna. Denna flaska fyllde jag upp regelbundet.

Efter att ha passerat det tråkiga Djurgården (publikfattigt), kom vi in på Strandvägen och därmed började det att bli lite publik. Det ger en extrakick. Fortfarande gick allting perfekt, nemas problemas. Passerade Dramataen och tjoade på LM i speakertornet. Mellan Slussen och Slottsbron, började jag förnimma en liten svag smärta i vänster fot. Inte mycket, men bara så att den kinde noteras. Sådant här har jag haft förut, så det var inte mycket att yvas över. Västerbron passerades utan några som heslt problem. Det är det roligaste stället och där är publiken som mest aktiv. Kom ner på Norr Mälarstrand och efter kontrollen där såg jag Mackan och Löptränerska från Puls som jag hejade på. Strax efter det noterade jag att den där smärtan som jag känt pockade på mer uppmärksamhet. Det började även att komma lite smärsignaler från höger knä. Där har jag vid ett par tillfällen haft ont förut under våren. Smärtan tilltog sakta mer och mer. Jag slog av på takten och det gick tillbaka. Efter att ha lämnat Norr Mälarstrand så drog vi upp på Vasagatan och kom till Centralstation. Där går det uppför. Inte mycket men dock uppför. Nu hade smärtan ökat igen och nu tilltog den. Efter centralen så blev jag tvungen att växla löpning med gång, fast det hjälpte inte. Så när jag kom upp på Odengatan blev jag tvungen att gå. Dessutom började jag kallsvettas. Då fattade jag utan någon som helst tvekan beslutet att när jag kommer upp till varningen, så tar jag min Mats ur skolan och kliver av tävlingen. Det fanns ingen som helst tvekan i detta. Det mest sura var att jag kände mig inte det minsta sliten eller trött. Jag hade gott om krafter kvar, så det var inte problemet. Jag hade nog kunnat ge mig ut på et andra varvet och tagit mig runt. Men det hade i så fall blivit ett Nytt Tibro eller ett nytt Paris 2007 och det hade jag ingen lust med. Jag ville inte heller riskera att dra på mig en skada som skulle ställa mig åt sidan för lång tid framåt, bara för att hinna in under en maxtid. Det här gällde ändå ingeting, egentligen. Jag har varit med såpass mycket och har såpass mycket rutin att jag vet när det är dags att sluta. Den tiden när man kopplade in läge pannben för att till varje pris ta sig i mål på sina lopp är förbi. Det kostar alldeles för mycket och jag har inte blivit yngre för den delen heller. En ganska viktig parameter i detta sammanhang.

När jag kom till Östermalms IP och skulle lämna in chipet, så prackade dom på mig en finisher tröja. Jag sa att jag hade brutit och inte skulle eller ville ha någon. Men de var envisa som fan och till slut tryckte dom en på mig. Så nu sitter jag här med en funktionströja, som jag härmed skänker bort om någon vill ha den. Jag vill inte ha på mig en tröja som säger att jag gjort något som jag egentligen inte har gjort. Det känns himla fel för mig.

Efter loppet och tillbaka på Östermalms IP satt jag och pratade en stund med Henrik Ohlsson som var nöjd med sina 2.47 När vi satt på centralen och väntade på tåget dök Georg och Åsa Hälltorp upp och vi hade en glad och trevlig pratstund. Även Patrik Gustavsson dök upp. Han hade också brutit och hade väl ungefär samma inställning som jag hade. Lite skadeglatt kunde jag konstatera att jag har varit i gott sällskap när jag bröt.

Efteråt, på kvällen och sedan på tåget hem, när jag skulle gå i trappor så nöp det till i knäet några gånger. Och jag kände mig väldigt seg och hängig. Sådant är ett bra kvitto på att man vis av sin erfarenhet, har fattat ett helt korrekt beslut. Därför finns det ingen anledning att sura över det. Det är faktiskt detta som är lite tjusningen med maror och ultror. Ibland går det som tåget och ibland går det åt helvete.  På tåget hem funderade jag en hel del över detta och kom fram till att jag skall inte starta i en mara så länge jag väger över 90 kg. Skall bara försöka hålla fast vid det beslutet, när marathonhungern sätter in igen.