Hittade två träningsprogram från Funbeat idag, som jag hade "glömt" av. Båda är på 6 veckor och går ut på att efter dessa 6 veckor kunnar göra 100 armhävningar och 200 situps på raken.

Eftersom jag har armmuskler jämförbara med hälsenan på en gråsparv, så tänkte jag ge det ett försök. Det hela börjar med ett initialtest, där man skulle göra så mycket armhävningar och situps man kunde. Jag fick med nöd och näppe till 10 armhävningar. Man blir förvånad! Det blev knappt 50 situps. Men jag vet inte om man kan kalla dom för situps. Det kändes mer som om jag försökte komprimera bukfettet. Hur som helst. Jag har ett utgångsläge. Ni som ids, kan läsa mer om detta på http://hundredpushups.com/ och http://www.twohundredsitups.com/ Där finns även träningsprogrammen. Då skall vi se hur detta går.

Jag kan redan nu säga att jag är komplett värdelös på att följa träningsprogram, men jag skall göra ett försök. Carina skall också hänga på. Så nu skall Team Jurassic Park gymma på vardagsrumsgolvet.

Svårt sjuka människor avvisas från Sverige, men svårt kriminella utländska  edborgare dom får stanna kvar och begå nya brott. Var finns logiken? Att medvetet utvisa svårt sjuka. Hur tänker man då. Beslutsfattarna gömmer sig bakom regler och antaganden. Även en förståndshandikappad höna inser ju att detta är fel. Varför inser inte beslutsfattarna detta? Jo, det kallas för prestige. Man har gjort en bedömning, men sedan kan man inte erkänna att det är fel. Man vill ju inte förlora ansiktet. Hellre får en person riskera dö. Bara man inte förlorar ansiktet. Hur kan dessa beslutsfattare sova om nätterna? Om de överhuvudtaget innehar ett uns av empati. Säger reglerna att han skall utvisas är det ju ett uppenbart fel på regelverket, men man måste ha balls att gå emot det då. Ni på Migrationsverket! Skärp Er! Ynkryggar!

Så nu har jag skällt färdigt. Nu kan Ni korka upp champagnen och äta Er tårta.

Idag efter jobbet och efter 3 dagars totalvila, gav jag mig ut på en lugn löptur. Jag ville mest kolla hur det stod till med ben och knän så här efter smärtkänningarna under Stockholms Marathon. Det blev lugn löpning, där jag stundtals gick ner i tempo rejält, för att sedan växla upp till högre fart. Jag täkte börja med att försöka öva att istället för att ta pauser med gång, hålla igång med en liten mer springliknande rörelse. Jag har väldigt svårt att komma igång efter en gångpauser och läste ett tips om att man skulle försöka hålla igång löprörelsen genom att springa betydligt långsammare. Vid den här första testen verkade det funka bra.

Jag skall testa detta lite mer. Med andra ord, det var inget jättetempo idag. Fast jag springer ju normalt inte så fort heller för den delen. Sammantaget måste jag väl säga att det hela kändes OK. Det var inte 100%. Kände fortfarande lite lätt smärta i knäet. Foten kändes inte. Totalt avverkade jag 12,3 km. Jag kommer nog den närmaste tiden att hålla mig till kortare distanser (8 - 15 km) för att inte riskera att det skall bli skador. Kommer skiten tillbaka, så får jag lugna ner mig. 

Dagens övning ger mig beskedet att det är OK, men ta det lugnt och även ett kvitto på att det var ett bra beslut att kliva av på Stockholm Marathon.