Idag sprang Europalöparna den 52:a och längsta etappen av Transeuropean footrace. Föga överraskande sprang Tysklands levande duracellreklam först över mållinjen. Men vad har det tagit åt karln? Tiden blev bara 8:09:53, endast en snittfart på 5:09 per kilometer. Börjar han tröttna? Han kanske är ganska mänsklig ändå? Totalt har det sprungits 361,1 mil. Och Duracell-Rainer har under dessa 52 dagar snittat på 4:59 per kilometer.

Jag ger mig fan på om dom sänkte ner honom i bassängen på Ringhals, så skulle han lätt kunna driva en reaktor.

Våra svenska hjältar rasslade igenom banan på 11:39:47. Vojne, vojne, varför upphör man inte att imponeras av dessa människor? Nu är det ju bara 12 dagar kvar och dessa dagar får väl närmast liknas vid en transportsträcka. Dom sliter ont. Upplever smärta, glädje, sorg, ilska. You name it. Men här kan man tala om en synnerligen kraftig överdos av livskvalité.

Det är fortfarande lent klent ställt med mig,men det går åt rätt håll. Hesheten börjar avta. Det var väldigt kraxigt i morse när jag sjöng för Carina. Vänner och bekanta skall tacka gudarna för att dom slapp höra det. Den enda som drabbades med full kraft av denna instabila tsunami av nedbrytande ljud var Carina. Men den Damen är tålmodig må jag säga eller också har Hon en avstängningsknapp någonstans.

Jag känner mig även lite piggare. Den lilla supen av knark -home edition jag girigt bälgade i mig i går, gjorde sitt jobb väl. Sovit hela natten utan att hosta. Woow! Doktorn sa åt mig att jag skulle hålla mig i 10 dagar innan jag börjar träna. Och när jag började så ville hon att jag skall ta det piano. Nu undrar jag hur mycket är ett piano? 5 km? 10 km? 15 km? Jag har sökt på nätet men inte hittat någon definition. Det här kommer att bli klurigt att reda ut.

Idag fyller Carina år. Jag utbringar ett fyrfaldigt leve för denna underbara Kvinna: Hipp-hipp! HURRA! HURRA! HURRA! HURRAAAA!