Imorgon är det den stora dagen. Då upphör formellt min tid i detta gulag som kallas Gråbo. Jag kan slå igen boken och äntligen lägga en epok bakom mig. Nu kan jag och Carina starta en ny epok tillsammans och beträdda en ny stig på livets väg. Jädrar vad djupt det lät.

Entusiasmen för den förestående utvandringen från Gråbo är hög. Jag börjar förstå hur Israelerna kändes sig då de fick lämna sin fångenskap i Egypten och utvandra till Kaanans lan. Idag ligger Kaanans land inte så långt bort. Den ligger i Partille. Liksom Moses skall jag väl inte behöva ställa mig och dela vattnet i Säveån. Men man vet aldrig, kanske kan det behöva. Om inte annat så får det smälla igen och stoppa eventuellt förföljande Gråbobor som försöker stoppa oss.

Som sagt. Det är hårda bud, som Moses sa, då han tappade stentavlorna på foten.

Åhh! En sån natt. Murphy har tagit över min kropp. Det djävla fanskapet ligger och lurpassar. Jag har varit uppe hela dagen, ute och tränat, pimpat hus och haft det hur bra som helst. Jag had bestämt mig för att gå till sängs tidigt eftersom jag var trött på grund av nattens föregående hostningar. Tidig sänggång blev det. Vid tiotiden var jag i bingen.

Men! Precis, exakt i det ögonblicket som den välbehövliga sömnen fick grepp om mig kom naturligtvis en hostattack. Vaknade upp och hostade. Efteråt var jag direkt ner för att försöka somna om. Och preciiis när jag somnat, kom nästa attack. Upp igen (jag är ju tvungen att ge mig ut från sovrummet för att inte väcka Carina). Så här har det hållt på hela djävla natten! Varenda timma har jag varit uppe. Vad är det för djävla skitkropp man har, som inte ens kan få låta en sova!? Jag blir bara så förbannad! Sitter just nu på jobbet lite halvlummig. Jag skall pröva med att skaffa en luftfuktare, för att se om det hjälper.