Idag hittade vi ytterligare ett ställe och det riktigt nära oss. Vi gick in för att prova Pizzeria Timjan och det visade sig vara en riktig vinstlott. Grymt goda pizzor och kanonservice. Dessutom hade de många olika ölsorter att välja på. Carina ville inte ha så mycket, så ägaren erbjöd sig att baka några pizzabrödsbitar fyllda med vitlök. Grymt goda. Hon fick världens lass och det bjöd han på. Jag är väldigt säker på att det var inte sista gången jag gick dit. utöver pizza hade de vanlig mat också. Bra ställe, lite bortom allfartsvägarna. rekommenderas.

...och jobben dom bara väller in. Är detta enligt murphys lag för att semestern närmar sig? Vad vet jag?

Men nu undrar jag hur det är med min lille plutt i Japan. Lovar att fortsätta med gnällandet senare...   :-)

Igår fick vi besöka av Rober och Niklas som kom in en stund och fikade i vårt röriga tattarläger. Vi fick i alla fall i oss fika och fikabröd som grabbarna tagit med sig. Robert berättade nyheten att Mikael hade skrivit på Facebook (av alla ställen) och sagt att det var problem med knäet och han kunde knappt stödja på det. Då hade han bara gått 10 mil. 110 mil kvar att gå. Jag vet inte vad han tar sig till nu. Men det sunda förnuftet säger mig att har han problem efter 10 mil. Lär han näppeligen gå 110 till. Hoppas han avbryter och återvänder. Det är bättre att göra så och låta knäet läka ut ordentligt. Jag måste faktiskt medge att sådana här besked gör mig lite orolig när man har en grabb med trasigt knä mitt ute i nowhere i Japan.

Halvvägs in i sista arbetsveckan. Sådant ger den extra kraften att överhuvudtaget öppna jobbdatorn. Det är onstigt. När semestern börjar närma sig så blir det allt svårare att motivera sig. Men jag har lite saker att göra.

Bland annat skall jag uppdatera mitt överlämningsmail till mina kollegor. Jag brukar skriva ett och startar med det tidigt. Ca 4 veckor innan och skriver lite då och då, det som jag kommer på och det som dyker upp. På så sätt slipper jag sista dagen sitta och skriva som en idiot och ändå ha glömt hälften, vilket man inser under semestern. Det är ju inte bra, för då har jag tänkt på jobbet under semestern. Så det enda jag behöver göra på fredag är att klicka på sänd-knappen det sista jag gör, släcka lyset och gå ut på långledighet. Väldigt praktiskt.

Kvällens LEK sammanträde bestod i ett bergspassi Hjällbo och det gjorde skäl för namnet. Temporärt förlorade vi två medlemmar och efter en stund velande i Hjällboskogarna kunde vi återförenas allihopa inför den avslutande men ack så viktiga middagen.

Upp och ner i obanad terräng gjorde gott för min feta hydda.

Idag har jag varit sysselsatt på jobbet. Inte illa. Man får vara tacksam för det man får. Det har ju inte vällt in ärenden precis, men ändå.

Men skit i det nu. Ikväll är det dags för sammanträde med LEK och det skall bli himla kul.

Nu när jag läser om Volvos kvartalsrapport inser jag lätt att det kommer att läggas nya varsel på Volvo. Konstigt vore annars. Den där försiktiga optimismen om att botten är nådd och det börjar sakta vända uppåt fick sig en rejäl törn nu. Tillbaka in i sparbössan, alltså.

Den italienska premiärminister Berlusconi är ju den stora pajasen inom europapolitiken. Nu har han tydligen besällt sig en strippa. Frågan är hur länge han skall få hållas. Och en annan fråga är om man egentligen skall lägga honom till last? Felet måste ju ligga hos italienska folket. Mertalet av Italienarna är ju superpuckon, som röstat fram denna loser som ingen kan ta på allvar. Alltså! Det är ju italienarnas fel.