Hälen verkar läka på bra. Det går inte att stoppa ner foten i någon sko ännu, så det får bli sandaler ett tag till. I övrigt håller jag sakta på att återhämta mig och komma in i normal andning. Och jag är grymt löpsugen. Snacka om abstinens.

När jag vaknade i morse och titta ut mot Jonsered och såg en svag gryningsdimma ligga, så blev jag faktiskt - tro't eller ej - djävligt sugen på att ge sig ut och springa. Känns fortfarande bra i benen. Hälen läker på bra. Carina hjälpte mig i morse med att lägga på steril kompress. Nu är det bara att vänta tills svullnaden på båda fötterna gått ner och hälen läker så kan man åter vara igång. Jipiii...

Jag och Carina anlände upp till Skövde redan på torsdagen och tog in på Hotell Prisma. Ganska skönt att natta på plats innan, istället för att flänga upp på morgonen.

Efter en rejäl frukost (i alla fall för mig) drog vi iväg till Södermalms Idrottsplats som skulle vara vårt hem två dygn framåt. Reima och Peter hälsade oss välkomna och vi bytte några ord. Efter att ha fått nummerlapp, så parkerade jag mig intill huvudläktaren där jag riggade upp våra grejor. Stol med pall. Plastboxar med ombyte och annat som skulle kunna tänkas komma till pass under en sådan tävling. Luftmadrassen bar vi ner i ett av omklädningsrummen under läktaren och pumpade upp den där. Därefter samlades alla deltagarna. Dom som skulle springa 24 timmars - 7 st och dom som skulle springa 48 timmars - 9 st. Själv inkluderar jag mig bland 48 timmars löparna. Kl 12 på fredag gick startskottet och vi satte oss i rörelse. Själv sprang jag första milen för att komma igång. Eftersom vi sprang på en 400 meters bana så blev det 25 varv. Därefter tog jag en kort paus och efter denna paus så sprang jag tre varv och gick två varv. Under den första kvällen lärde jag mig detta med att komma igång och springa efter gångpaus och det gick bättre och bättre. Carina var där och stöttade de första timmarna, sedan drog Hon hem till Göteborg igen. Däremot hade vi lite hjälp av Sari, 48 timmars vinnaren Mikael Heerman från Finland, som stötte och peppade även mig.

Det var lite lustigt. För innan tävlingen möttes vi och hon kom fram och sa: "Hi, nice to see you again! How are you?" Och jag sade också att det var trevligt att träffas. Men ögonblicket efter blev lite konfunderade. Det visade sig att hon tagit fel på person och jag hade gjort likadant. Vi hade aldrig träffat varandra tidigare. Detta gjorde att vi alla fick en bra kontakt med varandra direkt och vi (jag, Mikael, Carina och Sari) hade väldigt trevligt tillsammans hela tävlingen. Carina och Sari fann verkligen varandra där. Så kan det gå.

Tyvärr så dök det upp ett par rejäla regnskurar under fredagskvällen. Banorna stod bokstavligen under vatten och ingenting var torrt. Jag bestämde mig för att springa vidare i regnet till den skuren med all sin åska hade passerat. Därefter tog jag en paus. Gick ner i omklädningsrummet och duschade riktigt, riktigt varmt. På med nya torra och fräscha kläder och sedan ut igen. Fast nu var jag klädd för lite mer kylslaget väder.  Jag hann precis komma ut på löparbanan, när nästa skyfall kom. Det fanns ingen anledning att gå ut igen. Så jag stannade helt sonika kvar i omklädningsrummet och passade på att ta en liten powernap i väntan. Avbrotte blev nästan en och en halvtimma. Men när jag kom ut på tartanen igen kände jag  mig helfräsch och satte igång med att springa, enligt tidigare schema. Det gick bra och jag kom igång ganska enkelt med löpningarna nu. Vid varje varning kunde man läsa av sin distans och antal varv på en bildskärm, så det gick lätt att hålla koll på sina förehavanden.

Marathon distansen passerade jag på 6:36 - egen tidtagning. Det var ju viss skillnad. Officiellt så var ju varje varv 400. Men eftersom jag ofta gick på bana 2 eller 3, så hade jag i praktiken drygt 10 - 15 meter extra. Så utslaget på min Garmin är inte alls detsamma som antal varv. Jag kan även tillägga att Garmin 310XT höll att köra med i 19 timmar 46 minuter. Sedan dog den. Då hade jag enligt den sprungit 94,02 km, men jag hade bara officiellt sprungit 200 varv (80 km). Så visste gjorde det skillnad att vara på de yttre banorna.

Under natten började det att värka i vänster knä. Jag tog en Ipren och en Voltaren. Men tyvärr visade det sig att dessa inte hjälpte alls. Jag drog ner springandet och ökade gånginslagen. Det hjälpte hyfsat och man kunde hålla igång en stund till. Tyvärr blev värken mer och mer påtalglig.

Nu kommer man till ett läge där man måste bestämma sig. Fortsätta eller inte. Tanken var ju att fortsätta. Jag valde naturligtvis att fortsätta. Dock inte till det priset att jag skulle totalpaja min kropp. Men så länge det fortfarande fanns en balans där man kunde komma tillbaka till träning hyfsat snabbt och att idka rehab i minst ett halvår. Så mycket är det inte värt. Löpningen minskade i takt med att värken i vänster knä ökade. Till slut kunde jag inte springa längre. Jo, det kunde jag egentligen, men jag ville inte riskera något med tanke på att smärta ändå är en signal till kroppen. Så av ren självbevarelsedrift så fortsatte jag gåendes. Efter några timmar funkade inte det heller. Så min taktik blev sedan att gå 5 varv. Sitta ner med en kort paus. Dricka något, rätta till små detaljer och sedan ut igen. Detta visade sig att funka bra. Jag provade att vid varje sådant pass springa lite. Men så fort det värkte till, så slog jag omedelbart över till gång. Ja så höll det på i dagarna två. Det var faktiskt en ganska bra taktik.

Efter de två regnskurarna första kvällen hyfsade vädret till sig. Det blev ändå en ganska kylslagen natt. Alla plockade på sig mer och mer förstärkningsplagg. Fast inte Bertil Palmqvist, han ångade på ganska länge i kortbrallor och linne, medan vi andra for runt. Han berättade senare för mig att han frös vid ett par tillfällen och då hade varit inne på toaletterna och där krupit ihop under blåsapparaten som man hade för att torka händerna med för att värma sig lite. Och sedan var det ut på banan igen. Så coolt. Bertil är 63 år och det var inget fel på hans ork. Den mannen imponerade på mig. Nere i ett av omklädningsrummen hade jag pumpat upp en luftmadrass för att sova på. Bertil hade rullat ut ett lövtunt liggunderlag på kakelgolvet att sova på. Men när jag erbjöd honom att låna min madrass så länge, så tog an gärna emot den. Första gången han lade sig på den sa han: ”Guud vad skönt det v…” sedan sov han.

Själv tog jag en sovpaus på ungefär 45 min första natten vid två-tiden tror jag att det var. Jag hade fått rådet att inte sova längre än 30 – 45 minuter. Då var det lätt att komma igång. Sov man längre och hamnade i djupsömn är det betydligt segare. Och knappt 45 min funkade helt OK. Vaknade upp ganska snabbt och kände mig pigg. Så det var bara att ge sig ut i natten igen och varva. Då hade Reima fixat varma mackor. Och kvällen innan blev vi serverade köttbullar med mos och lingonsylt samt saltgurka för de som ville. Bra service, helt klart. Och servicen var genomgående av hög klass. Hela tiden hade vi tillgång till vatten, Cola, sportdryck (som dessutom värmdes upp så att den var ljummen), kaffe, öl, Ahlgrens bilar, energikaka, banan, äpple, salta jordnötter, salta chips och lite annat smått och gott. Allt detta var 400:e meter. Där kan Stockholm maraton, Göteborgsvarvet och allt annat slänga sig i väggen. Inte bara en gång, utan minst två gånger till. Om man skulle drabbas av vätskebrist eller näringsbrist under sådana här förhållanden, då har man verkligen lyckats med att misslyckas. Under tävlingens gång fick vi mer mat. Bland annat lasagne och hamburgare. Under natt timmarna fick vi även varm buljong. Till frukost fick vi första morgonen. Fil, yougurt och smörgåsar. Andra morgonen blev det liknade och då vankades även varm risgrynsgröt. Förstklassig service med andra ord.

Jag fördrev tiden med att lyssna på ljudbok eller på musik. Tyvärr så pajade regnet min musik-MP3:a, så det fick bli ljudbok sedan. Naturligtvis pratade man med de andra deltagarna. Det gick anmärkningsvärt bra att växla från gång till löpning, när man lärt sig tekniken. Vid löpningen kollade jag mycket på min Garmin för att se vilket tempo den visade. Jag var väldigt noga med att inte springa för fort. Men rätt som det var, så slappnade man av och när jag tittade på klockan så upptäckte jag då och då att jag var nere och körde på 6:15 – 6:30 tempo. Förskräckt slog jag genast av på takten.

Gryningen var kylig och jag hade på mig tre lager kläder under min multisportjacka, som jag bar mest på grund av vinden. Den kylde mer än vad man kunde tro. Tiden fram till kl 12 var ganska seg tycker jag. Kl 10 på lördagen avlossades ett revolverskott. Det markerade starten för entimmarslöparna. Det blev en lite omställning för oss som sprang 24 och 48 timmars. För helt plötsligt kom ett litet gäng farande som om det var superrea på Stadium och bara svischade förbi. Vilken kontrast detta måste ha varit mot oss andra lunkare. Men det var ju kul. Detta var ju trots allt en ganska stor händelse som jag uppmärksamt följde. Efter timme small det igen och så lägrade sig åter friden över Södermalms Idrottsplats. Och 7 personer stannade upp. 16 personer fortsatte att lunka vidare som om inget hade hänt eller det var något som inte angick oss. Det måste sett konstigt ut.

Efter en timma small det igen. De 7 som sprang 24 timmar stannade nu upp och de andra nio fortsatte. Men dessa 7 personer fick avlösning i forma av 7 ny personer som startade. Dess 7 nya själar skulle springa 12 timmar. Helt plötsligt hade vi fått in en ny gasell på banan som lekte fartdåre. Det var Helen Gordon från England som öste på och visst gav det utdelning. Hon vann damklassen ganska övertygande. Detta behövdes inte fastställas genom att titta i resultatlistan, det var ganska tydligt ändå. Hon övertygade verkligen. I detta 12 timmarslopp startade också den svenske ultralegenden Bertil Järlåker. Det var verkligen en upplevelse att få stifta bekantskap med honom. Han kom totalt trea i 12 timmarsklassen på 86432. Det skall tilläggas att han är 73 år. Respekt.

12 timmarsloppet startade kl 18 på lördagen och det var målgång på söndag morgon kl 6. Så vi nio hade sällskap. Jag fattade först inte varför Reima (arrangören) hade lagt starterna på klasserna så här. Men nu förstår jag. Det var smart och det gjorde att vi under dessa 48 timmar endast var ensamma de sista 6 timmarna.

Den andra kvällen kom. Och sent den kvällen hade jag en kortpaus i min stol och då lade jag märke till en man som kom gående med en grabb. Jag mumlade för mig själv att fan vad han var lik Rune Larsson. Han nickade ett hej när de gled förbi. Sedan satt jag ett par minuter och efter det kände jag att jag måste gå bort till varvningen och kolla eftersom de stannade där. När jag kom gående dit, så vände han sig mot mig och sa med ett leende. ”Hej, Stefan! Hur är läget?” Det var ju Rune! Jag var alltså ganska seg. Men han drog ut på ett varv med mig och vi snackade lite. Ett litet trevligt avbrott.

Den andra natten var kyligare än den första. I alla fall upplevde jag det så. Det var segt. Carina var med och stöttade. Hon hade åkte hem efter starten, men kunde inte hålla sig utan kom upp igen och var med på 6 timmarsloppet. Sedan stod Hon vid min sida och stöttade mig. Jag tänkte många gånger på den läckra låten - Stand By Me. Jag hade plockat på mig mer kläder denna natt och jag var till och med ute några varv med en filt virad omkring mig. Då frös jag rejält trots att jag var påbyltat, ganska ordentligt.

När Carina lade sig att sova för natten, var Mikael Heermans fru Sari ute och peppade och höll ångan upp även på mig. Alltid lika roligt att passera när man får peppning. När stoppskottet gick för 12 timmarslöparna. Inträffade åter det där konstiga. 7 stannade, nio fortsatte. Detta kommer vara ett bestående minne. Varje gång ett gäng stannade blev jag faktisk ganska avis. Tänk, nu kan dom åka hem och ha det gott. Vi måste fortsätta. Sedan förmanade jag mig själv att inte gny, att köra 48 timmars var helt och hållet självförvållat och passade det inte längre, var det ju bara att kliva av. Och när den tanken kom, ställde sig min vänstra hjärnhalva på tvären och röt ”HÅLL KÄFTEN OCH FORTSÄTT DIN DJÄVLA GNÄLLMES!” Och tänka sig. Jag lydde genast. Under natten passerade jag 120 km och var faktiskt väldigt nöjd med det. Petri Hellberg som körde 12 timmars frågade hur det gick och jag svarade att jag var riktigt nöjd eftersom jag hade tagit 12 mil. Då sa han – ”Skall Du inte köra till 126,6 km?” Jag såg frågande ut, vilket han såg. Och samtidigt som han levererade svaret, fattade jag. 126,6 km är den tredubbla marathondistansen. Självklart den skulle jag ha. Det var ju dock några varv dit och jag hade kört block om 5 varv. Nu tyckte jag att det skulle ta för lång tid, för jag ville även ha ett litet sovpass. Så jag drog iväg på ett intensivblock. Carina hängde också med runt. Nu gick jag ganska aggressivt med ett par korta löpinslag. Jag vill ha trippelmaran och jag ville sova. Klockan 03.42 på söndag hade jag fixat 126,6 km. Det kändes bara så djävla skönt. Då var jag trött, men jag var ruggigt nöjd och glad.

I och med detta tog jag ett längre sovpass på drygt en timma. Carina väckte mig tjugo i sex igen. Jag ville vara ute på banan när man bytte varv och när 12 timmarslöparna gick i mål. Vi bytte riktning på varven var sjätte timma. Efter klocka sex på söndagen så var vi bara nio kvar, som malde på. Dessa sex timmar kändes faktiskt inte så länga. Nu kände man att det snart var över. Under tiden jag konkade runt började jag att kalkylera i skallen igen. Då räknade jag ut att jag skulle vare sig hinna en fyrdubbel mara eller 100 Miles (160,1 km). Men om jag inte skulle hinna en fyrdubbel mara, så kunde jag kanske hinna med en liten halvmara innan det hela var över. Dvs. 147,7 km. Jomen. Så skulle det bli så jag hade fått ett nytt mål och knatade på. Hela tiden försökte jag lägga in springpass, men så fort knäet sade till så blev det tillbaka till gång.

Men seg som jag var så tog det lite tid att processa tankarna. Men helt plötsligt så slog det mig. Men! Tänkte jag. Om jag tar 147,7 km så är det ju bara 2,3 km kvar till 150 km! Kommer jag att hinna detta? Jag klockade att varv som tog strax under 5 minuter och så kalkylerade jag med snitt 5 minuter per varv jag hade 17 varv kvar till 150 km. Dvs. 85 min – en timma och en kvart. Jag tittade på klockan och såg att den var 10.48 Det saknades 5 minuter mot kalkylen. Detta gjorde att jag först var tvungen att skippa taktiken med femvarvsblock. Nu var det kontinuerlig rörelse som gällde. Jag var dessutom tvungen att öka farten. Jag gick så fort jag kunde och kom ner till 4 minutersvarv, men insåg att det inte skulle hålla i längden och att om jag missade 150 km, så skulle det bli med några futtiga meter. No way! Nu ville jag ha 150 km. Nu var det färdigsnackat. Nu var det dags för lite verkstad. Jag insåg att jag var tvungen till att springa fort eftersom jag måste skaffa mig en marginal så att jag åtminstone hade tid att ta 150 km gränsen genom att kunna slå av på takten och gå det två tre återstående varven. Nu var jag i en valsituation. Skulle jag ta mig i mål och i alla fall få en trippelmara plus en halvmara eller skulle jag ta 150 km? Det sistnämnda skulle innebära mycket smärta.

Jag valde det sistnämnda. Jag började öka farten i block och det gjorde ont i knäet. Under detta erinrade jag mig att Bertil Palmqvist sa natten innan att om det gör ont i knäet medan man springer så brukar det i många fall släppa efter ett tag. Och det var detta jag höll fast vid. Men det gjorde ondare och ondare. Jag slutade med gångpauser. Nu sprang jag hela tiden och ökade farten sakta. Det blev ett varv, det gjorde ont. Det blev två varv och det gjorde mer ont. Varför släpper det inte? Hade Bertil fel? Det måste ju släppa. Ha tålamod och spring för fan. Så tänkte jag då. I slutet av det andra löpvarvet började smärtan faktiskt att avta. Jag hade då 10 varva kvar till 150 km. Nu vågade jag mig på ytterligare en fartökning. Fråga mig bara inte vad jag fick mina krafter ifrån. Jag bara sprang. Allt vad jag någonsin kunde. Jag letade igenom hela min kroppen efter krafter. Jag kände hur mina ögon smalnade. Det enda som existerade i min värld avr att ta den där jäkla 150 kilometaren. Det fanns inget annat i min sinnevärld då. Jag inledde spurten med ett kraftigt powerwalkande. Som grädde på moset så sprack min bautablåsa på höger häl och det gjorde bara så ont. Då tänkte jag helt plötsligt och från ingenstans på Tomas Wassbergs klassiska uttalande: ”Smärtgränsen? Den skiter jag i!” Det var verkligen nödvändigt då.

Efterhand slet jag av mig jacka och ytterplagg och bara slängde på backen när jag varvade. Carina fattade att det var något. Jag ropade: SPORTDRYCK. Sedan när jag var igång med löpningen hade nog Reima sagt till Henne vad jag var ute efter. För när jag passerade Reima en gång så väste jag bara. 375 varv!

En hejarklack hade bildats vid varvningen som lyfte fram mig. Samtidigt kämpade Torill frenetiskt för att sätta svensk damrekord och spränga 300 km vallen. Sigvard lade också in en slutspurt för att hinna 200 km. Så det blev nog ett ganska dramatiskt och underhållande slutstrid för de som tittade på. De var verkligen engagerade och gjorde allt för att vi skulle nå våra föresatser. Det var en grymt underbar känsla att komma på upploppsrakan och se hela gänget hejandes. Dessa ovationer gav mig en av de värsta endorfinutlösningrana jag någonsin haft. Jag kände ingen smärta längre allt var bara som i trans. En helt otrolig känsla som inte går att beskriva i ord. Den kan bara upplevas. Carina höll varje varv en mugg sportdryck i beredskap. Jag tog mycket eftersom jag inte hade så mycket energi lagrat i kroppen. Jag har nog aldrig varit så fokuserad på att nå mitt mål som jag var denna gång. Jag formligen flög fram och höll rent ut sagt ett djävla tempo. Det var nog ner mot 5 minuter per kilometer. Jag skall faktiskt kolla detta när jag får alla varvtider senare. Men rasande fort gick det de kommande 5 varven. Nästa tre varv började jag tröttna drog jag ner på tempot, men jag sprang fortfarande fort.

När jag hade två varv kvar till 150 km slutade jag att springa och gick dessa två varv. När det sista och 375:e varvet var fullbordat, satte jag demonstrativt ner foten vig tidtagningsslinga och hörde det välkända pipet. Jag hade kommit till 150 km och klockan visade 11:30. Nu gick jag lugnt vidare. Carina anslöt och grattade och jag fick ovationer från åskådarna. Jag hann gå ytterligare 4 varv. En bit in på nästa varv gick slutskottet. Klockan var 12:00 söndag den 30 augusti. Två dagar tidigare startade nio personer och nu stod alla nio ute på banan och väntade på uppmätning av den sista biten på sista varvet. Medan jag väntade fick jag nästa endorfinutlösning. Allt bara brast. Jag var så nöjd, glad lycklig och hela faderittan. Återigen hade jag lyckats göra det som jag hade förutsatt mig. PÅ grund mitt bråkande knä så valde jag att större delen av tävlingen  att gå för att inte paja något. När det sedan gällde så kunde jag leverera. Trots att jag resultatmässigt kom sist, dvs. hade den kortaste distansen, så vann jag nog denna söndag en av mina absolut grymmaste segrar någonsin. Jag hade under dessa 48 timmar förflyttat mig 151682 meter. Det längsta jag någonsin har gjort.

Efteråt samlades vi för att äta mat och för en enkel prisutdelning. I princip hade vi alla vunnit och presterat. Mikael Heerman vann totalt med 356984 m – finländskt rekord. Torill Fonn Hartikanen – Reimas fru – blev totaltvåa och damvinnare. Hon klarade precis att spränga 30 milsgränsen genom en fantastisk slutspurt. Hon landade på 300710 och det är nytt damrekord. Bertil Palmqvist kom trea på 257085 m. Han är 63 år! Respekt! Han lärde mig mycket dessa två dygn av ultralöpning och underhöll mig med många intressanta berättelser. Fyra och damtvåa kom italienskan Carmela Fiano på 243205 m – italienskt damrekord. Sigvard Koplimäe kom femma efter en grym slutspurt, han också, där hand nådde över 200 km. 202198 m närmare bestämt. På sjätte plats kom Liselott Guest på 196222 m trots sina problem med fötterna. Efter henne kom hennes klubbkamrat Mikael Forsström på 187422 m. På åttonde plats kom Carmelas italienske klubbkamrat Joseph Palumbo. Joseph led svårt under detta lopp. Han och Carmela gick ut väldigt hårt och fick tidigt stora problem med fötterna och vara borta i långa pauser. Vid ett tillfälle slog han sig ner bredvid mig när jag hade en minipaus i stolen och i näven hade han ett par, nästan nya, New Balance skor som han klippte upp där framme för att tårna inte skulle klämma. Han tog på sig dom och drog ut ett varv. Kom tillbaka, skakade på huvudet och slängde skorna. Sedan tog han på sig ett par badtofflor, som han fäste chipet på och körde med dessa de sista 10-12 timmarna. Fast den sista timmen hade han plockat på sig vanliga skor igen. Joseph fick totalt ihop 168005 m. Och till slut så kommer vi till mig. Historien om hur jag fick till mina 151682 m har jag ju precis dragit.

När vi bröt upp efter maten, blev det med blandade känslor. Vi tyckte alla att det var skönt att det hela var över. Men det var med visst vemod som jag sa hej då till några och kanske farväl till andra. Från början var vi nio personer som inte kände varandra så mycket. Undantaget var väl i så fall Sigvard. Men ju mer tävlingen fortgick, ju mer sammansvetsade blev vi. Vi peppade varandra, vi hjälpte varandra och gladdes alla åt någons framgång eller sympatiserade med någons motgång. Detta var för mig ett nytt fenomen som jag verkligen fascinerades över. Detta visa att tidslopp är en social tävlingsform. Sedan får ultralöpningens belackare säga vad dom vill.

Rent orkesmässigt så tyckte jag nog att det inte var så jäkligt som jag hade föreställt mig. Men att köra en 48 timmars tycker jag var mer mentalt krävande. När man har tagit sig igenom en natt, så skall man göra om det hela en gång till. Att springa 24 timmars är lite enklare. För att där kan Du antingen hålla igång ett helt dryg eller ta en kortare vila. Vila och sova måste man göra på en 48 timmars också. Men man kan inte ligga och knoppa länge utan måste ta kortare sömpauser. Detta tycker jag att det var lite mer bökigt att få till eftersom man inte får gå in i djupsömn. Man måste hitta den tid man kan sova typ powernap och inte gå ner i djupsömn. Det är mycket värre att komma igång när man vaknat ur en djupsömn.

Så nu om Ni har varit uthålliga så har Ni fått ta del av min upplevelse och min resa till utmattningens allra yttersta gränstrakter (fan vad jag älskar detta uttryck). Ett resmål som jag faktiskt lär mig att gilla mer och mer. Men detta är också historien om de nio personer som startade och kom i mål i detta 48 timmars lopp som bars fram av historiens vingslag. Detta var nämligen första gången någonsin som ett 48 timmarslopp arrangerades i Sverige. Och där var jag med. Jag är stolt.