Under min tid som yrkesofficer had jag en kollega som var lite kul. Han kunde komma in på mässen och se lite moloken ut. "Vad är det med dig?" blev alltid frågan. Och han svarade: "Ähhh, jag känner mig ganska Cliff idag!" Mer behövdes inte sägas. Alla förstod. Men förstår Ni?

De som har åldern inne minns att på 1970 och 1980-talet så gick en TV-serie som heter Dallas. JR var alltid den elake. Men där fanns en karaktär som det alltid gick snett för. Vad han än gjorde, vad han än tog sig för, så gick det åt fanders. Karaktärens namn var Cliff Barnes. Då kan Ni första att min kollega inte har haft en bra dag.

Idag känner jag mig verkligen Cliff.

Idag är det vintersolståndet, dvs årets mörkaste dag. Imorgon går det återigen mot ljusare tider. Är inte det härligt?

I morse när jag skulle åka till jobbet, funkade inte radion. Man hade ju bytt batteri vid servicen och då måste radiohelvetet låsas upp med en pinkod. Den har ju inte jag, så det vart dödstyst i bilen denna morgon. Om det djävlades redan i detta läge, så borde ju djävelskapet enligt O'Tooles lag fortsätta. Jag fick då otrevlig magkänsla att det skulle vara skit med nattbatchjobben när jag skulle komma in till jobbet på morgonen. Ibland hatar jag att få rätt. Detta var ett sådant tillfälle.

För att summera helgen, så har den varit bra och dålig. Jag har fått träna och jag har fått ställa in träningen pga av högpuls. Om det är hjärtrusning eller flimmer vill jag låta vara osagt. Men en stor besvikelse och hemska flashbacks vällde upp inom mig. Nu har jag åter kommit till det läge då det var som värst år 2003. men jag jag tänker fanimej visa den där muskeln vem som bestämmer!

Höjdpunkten var på eftermiddagen då jag och Carina kunde varva ner i sällskap med våra bästa vänner. Skönta att få komma bort från vardagen en stund. Vi hade himla trevligt. Vi åt ett förenklar julbord och löste som vanligt all världens problem. Det är sådana stunder som ger ljuspunkter här i livet.

Tyvärr blev det lite smolk i bägaren när jag fick lite dåliga nyheter efter det att gästerna hade gått. Men det är hanterbart även om det suger fruktansvärt mycket kraft ur mig. Som om inte höstens turbulens har tagit hårt på mig redan. men OK. Vi lämnar det här. Nu stundar en ny arbetsvecka. Jag tackar högre makter att den inskränker sig till tre dagar. 24 timmar tänker jag jobba denna vecka, inte en djävla sekund längre. Och det mest positiva är att imorgon är det vintersolståndet - årets mörkaste dag. Där vänder det och det blir ljusare och ljusare igen. Hoppas det gäller även annat, än hur länge vi har dagsljus. Det är lite mycket just nu.

Att först ge SAAB:s anställda hoppet att få 30 dagars respit. När man sedan hittar en köpare, så stoppar man köpet i sista minuten. Fy fan vad svagt. Jag har i och med detta lärt mig att GM är ett företag som inte håller sitt ord. Med andra ord totalt opålitliga. Deras girighet och deras slapphet som koncerns, orsakar att lågkonjunkturen tar ny fart i Trollhättan med omnejd. Bara för att dom djävla kräken inte kan vänta månaden ut. Jag skulle vilja veta vad den verkliga orsaken är. Det förvånar mig inte att det är som en del sägr. Det finns ryska intressen i Spyker och de vill inte att teknologin går dit.

Hade man skött SAAB ordentligt från början och inte haft SAAB som en mjölkko för att täta hålen i GM:s egna fickor, hade det nog inte behövt gå så här långt. Fuck you, GM!!

Jag vill även ge en släng av sleven till regeringen och EU som tack vare sitt slappa och söliga agerande tvingade Koeningsegg att hoppa av. Så går det när politiker får sköta taktpinnen.

Jag vaknade idag och skulle ge mig ut på en 10 km runda. Medan jag höll på att plocka på mig träningskläder kunde jag helt plötsligt se på Garminen att min puls visade 200 slag i minuten när jag gick ner för trappan till undervåningen. Tänkte först att det var en störning i överföringen. Men jag satte mig ner i soffan för att se att det hela stabiliserade sig. Det gjorde det inte. Det gick ner och pendlade mellan 160 och 180 slag och varade i ungefär 10 minuter.

Motvilligt fick jag konstatera att detta var något annat än störning. Flashbacks från mitt förflutna kom tillbaka.

Jag kunde i och för sig gå och och dra det rätt genom att springa. Det funkade några gånger i början av decenniet. Men nu är det kallt ute. Jag misstänker att gårdagens löpning i kylan, som vi var tvungna att korta ner har lite med detta att göra. På det kan man lägga på min nyvunna övervikt. Jag har under hösten med skador, stress, sjukdomar och på tok för mycket missad träning lagt på mig ca 7-8 kg. Dessa håller jag på att skala bort nu. 2 kilon har jag slängt över bord. Den stress jag nu upplever spelar nog också in ganska mycket.

Med andra ord, det är ju som på "den gamla goda tiden". Det är bara att bita i det sura äpplet och stå över dagens träning. En situation jag med avsmak känner igen.

Det är bara att kämpa på. I detta läge finns det ingen väg bakåt, bara framåt. Nu är det krig.

Nu hade det tydligen kommit en ny version av mjukvara till Garmin 310XT. Jag var inte sen att ladda ner den i peta in den i klockan. Nu får vi se om det märks någon förändring. Av deras release notes att döma verkar inte förändringarna påverka min verksamhet.

Vi konstaterade att vi hade glömt en del saker idag under förmiddagens shopping, så det var bara att stolpa ner till affären igen. Och när Carina skulle sätta igång med att göra Janssons frestelse upptäckte vi ytterligare saker vi hade glömt. Ner till affären för tredje gången. Har en epedemisk form av Alzheimer brutit ut på topfloor?