Alla inlägg den 2 februari 2010

Av Stefan Manning - 2 februari 2010 22:17

Nu har jag tankat ner alla bilder från Espoos hemsida. Det blev en hel del. Jag kan sitta här med facit i hand och summera. Jag har gått på ett viktminskningsprogram och käkat en form av LCD (Low Calorie Diet). Trots detta har jag lyckat gå in i en 24 timmars ultratävling och komma ut från den med 109 km i bagaget. Jag lyckades att skapa en plan som funkade och balansera upp kosten.

För Er som inte redan gissat det så började jag den 4 januari på I-trim i Nordstaden i Göteborg. Jag har har signat mig för 12 månader. Dessa 12 månader startar med ett viktminskningsprogram, där jag äter en varierad diet bestående av en handflata protein (endast handflatan, fingrarna borträknade) - kött, fågel, fisk, ägg, soja. Och tre knytnävar kolhydrater (frukt och grönt). Detta gäller för frukost och lunch. De två återdtående målen är måltidsersättningar (shake, soppa, smoothies eller bars) bestående av 150 - 200 kcal. Totalt rör det sig om ca 1000 - 1100 kcal om dagen. Mitt BMR (minsta nödvändiga kaloribehov) var vid starten 2073 kcal per dag. Det värdet har gått ner till 1983 kcal. Normalt sett, brukar man tillämpa rivstart på I-trim. Det innebär pulver eller soppdiet på totalt 600 kcal de första tre veckorna, som sedan höjs till 800 kcal. Efter 12 veckor övergår det hela i en stebilesringsfas och senare i en fas där man skall etablera vanor som gör att man behåller sin viktminskning på sikt. I detta vävs mycket motion in. 2-3 tre gånger i veckan skall man träna. Mest på deras anläggning i ett cirkelträningssystem, bestående av ett antal stationer. Varannan kondition och varannan styrketräning. Man kör 30 sekunder på varje station till en röst förkunnar: "byt station!". Det är detta jag kallat för pulsgympa. Till allt detta skall även läggas att jag skall gå minst 10000 steg per dag, exklusive träning. Detta koncept med viktminskning och träning passar mig perfekt. Att bara köra diet utan träning, skulle aldrig funka för mig. Jag har en coach som är sträng men rättvis och kör raka rör - Linda. Henne är det ruter i.

Men inför Espoo har jag tagit hjälp av en annan person och egentligen är det huvudorsaken till att jag signade mig hos I-trim. Att få tag i denna kompetens som kan ge mig balansen mellan mathållning och träning. För det är här det klickar för mig. Med denna person har jag gjort en plan inför Espoo där jag fått ange hur jag skall springa, när och vad jag skall äta. Efter lite diskussion och justeringar så åkte jag till Finland och genomförde tävlingen. Personen som hjälpte mig med detta var ingen mindre än den tvåfaldigt 10-dubbla ironmannen Kari Martens som äger och driver I-trim i Nordstaden. Kari har gjort samma resa som jag nu gör och han om någon, vet hur man tillför näring under mycket lång tid och kan hålla igång samt hur man balanserar träning och kost. Jag kan inte tänka mig att få en bättre tävlingscoach. Jag har haft en del träffar med honom och fått mycket goda råd. Det är mycket tack vare Kari som jag kunde prestera såpass bra i Espoo. Tack Kari! Espoo har gett mig helt fantastiska kunskaper och erfarenheter ur många olika synvinklar. Jag har gjort några insikter som jag kommer att bära med mig.

Nu är jag tillbaka på min utstakade väg mot en lättare kroppshydda. Striden går vidare....

Av Stefan Manning - 2 februari 2010 18:03

I fredags åkte vi iväg till årets första äventyr. Först gick färden till Skövde och Reima och Torill Hartikainen. Efter en kort fika åkte vi gemensamt upp till Värtahamnen i Stockholm för att gå ombord på Silja Symphonie med Helsingfors som mål. Ombord träffade vi en hel del ultrisar. Gamla kända ansikten och även en del nya bekanstskaper. Vi åt en god buffé. I och med detta så klev jag ut ur dietprogrammet för att åter gå in igen på måndag kväll. Efter lite samkväm och allmänt snack var det dags att skaffa sig sin skönhetssömn inför morgondagen (jag behövde sova länge).

På grund av isläget, blev färjan 45 minuter försenad, vilket gjorde det stressigt. Vi fick inte så mycket tid inför starten och därför blev inte de sista förberedelserna ultimata. Jag skulle bland annat ha tagit en Dahlblads Gainer innan loppet, men det hanns inte med. Men det blev ändå ett par minuter att gå runt och snabbt hälsa på bekanta och insupa lite atmosfär. K-G Nyström tyckte att jag hade krympt och vi var naturligtvis tvungna att jämföra magarna. Det blev ganska jämnt där, tycker jag.    

 


Min förutsättning inför loppet var att åka dit och ha kul. Milt uttryckt kan jag säga att denna förutsättning infriades med råge. Jag hade ett fantastiskt dygn, jag var trött, utmattad, men jag hade roligt och jag njöt i fulla drag. Målsättningen på 126,6 km kunde jag inte uppnå. Det hela stannade på 109.04 km. Men med tanke på rådande omständigheter är jag faktiskt helnöjd med detta. Mitt primära mål var ändå att göra minst 100k. Det var ett osedvanligt tufft lopp. Många duktiga löpare bröt tävlingen. Han som ledde herrtävlingen kollapsade när det var ca 7-8 timmar kvar. Men arrangörerna hade läkare på plats. Han togs om hand och fick köras iväg i ambulans. De två massörerna som var där fick verkligen jobba. Själv avlade jag två besök där för mina lår var som betongklumpar.

Underlaget var hårt. Det var någon slags Mondobeläggning. Det var ett ganska hårt underlag och väldigt strävt. Om man hade ett lågt och flackt steg var det nästa som att foten hakade i och bromsade upp rörelsen. Det med ett högt steg har inga större problem. Och Ni kan ju tänka Er hur många ultralöpare som springer med ett högt steg. Detta underlag tog ut sin rätt. Jag blev väldigt stel och fick ovanligt många blåsor. Många löpare hade detta problem. Så underlaget kändes minst lika hårt som på Bislett (tartan som ligger på betongplatta).

På natten stängdes hallens ventilation ner och det blev varmare än på dagen. Luften blev ganska kvav till slut, trots att det rör sig om en stor hall. Klockan 6 på morgon slogs ventilationen på igen. Man kände efter en kort stund hur det kom sval och svalkande luft. Det var riktigt skönt.

En annan iakttagelse var att jag har aldrig någonsin sett så många deltagare må illa. Arrangörerna hade ställt ut stora papperskorgar med plastsäckar i runt om på banan med ganska lagom mellanrum. Jag kan lugnt påstå att inte en enda korg undgick att få besök av en deltagare som spydde. Ett varv (390 m) så kunde jag bara under det varvet räkna in 6 stycken deltagare som stod och hulkade över en papperskorg. Även inne på toaletter och omklädningsrum spyddes det, såväl damer som herrar. Själv hade jag inte dessa problem..

Planen som jag gjorde upp kan man säga att jag följde till punkt och pricka de första 12 timmarna. Några små avvikelser förekom vad gällde näringsintag. Jag började direkt med att ta in spordryck. På varv 25 började jag med både cola och sportdryck. På varv 65 (25,3 km) tog jag det första längre uppehållet eftersom jag var tvungen att besöka toaletten. Efter att ha lättat lite på vikten passade jag på att stretcha. Vid varv 110 (42,9 km) hade jag fortfarande sprungit och gått enligt plan. Här tog jag också en längre paus för att äta fast föda. Detta tog jag vid varvningen och den bestod av 3-4 köttbullar och en halv banan. Vid vårt bord stannade jag och stretchade lite och gick sedan till massören som knådade fram/baksida lår samt ryggen. Det gjorde gott. Maran passerades på ca 6:27, så något högt tempo har jag inte hållit. Däremot kunde jag konstatera att jag har sprungit mycket jämt tack vare denna plan. Varvtiderna låg i snutt runt 3:15-3:20. Vilket gör ett km-tempo på runt 8:30 per km.

 

Innan jag gick ut igen så tog jag en gainer till för att förstärka det hela. Så fram till midnatt höll sig planen rätt bra. Det som var extra roligt var att även Carina var med i racet och det var en kick att få dela denna kvalitetsupplevelse med henna. Vi körde några var tillsammans och vinkade till fotografen dom gånger vi såg honom. Himla roligt och Carina imponerade verkligen på mig.

 

Strax efter midnatt var jag riktigt trött och bestämde mig för en sovpaus. Innan jag gick och lade mig att sova, tog jag en gainer till. Jag bestämde mig för att sova en halvtimma. Men när Carina kom och väckte mig så beslöt jag mig för att sova ytterligare en halvtimma. Jag sov ganska precis en timma, mellan 00:30 och 01:30. 10 minuter senare var jag ute på banan. Jag gick 5 varv för att komma igång och sedan körde jag 3 springa – 2 gå. Detta funkade någon timma. Sedan dalade varvtiderna trots löpningen. Låren var stela som betongblock. Jag gick åter till massören som kunde konstatera att musklerna var stenhårda. Han lyckades mjuka upp dom igen. Tyvärr höll det inte särskilt länge. Jag kunde inte springa hur mycket gärna jag än ville. Det var kört. Skulle jag fortsätta det här, så fick det bli gåendes. Och så blev det. Dock såg jag till att få i mig näring var femte varv.När det var 6 timmar kvar lade jag märke till att mina händer och fingrar hade svullnat rejält. Fingrarna var som tjocka korvar och det var lite besvärligt att knyta näven ordentligt. Brydde mig inte så mycket om det för jag misstänkte att det där går säkert över efter loppet.

De sista 12 timmarna höll jag planen hyfsat avseende näringsintag. Jag kände mig aldrig snurrig eller något liknande. Ett par gånger kände jag att jag blev törstig. Jag kompenserade då med att förutom att ta en cola och en sportdryck, även med att ta vanligt vatten. Vid varv 141 (55 km) stannade jag och bytte skor. Jag gick upp en storlek. Vid fyratiden på morgonen började jag kombinera att blanda kaffe och cola. En mixtur som smakar för djävligt, men kan väcka döda. I sådana här lägen är detta med att smaka bra lågprioriterat. Det är ändamålet som har högst prio. Denna lilla kur piggade upp rejält. Jag tog denna mix en gång i timman. Den sista timman tog jag den två gånger.

Jag lyckades ändå ta mig igenom loppet och jag är så himla nöjd, framför allt att jag har gått på en form av LCD diet innan loppet, men ändå kunnat ställa om att äta och ta in näring under loppet. En fantastisk lärdom. Som bonus fick jag även på plats och på nära håll bli åsyna vittne till ett nytt världsrekord för damer. Japanska Inagaki Sumei krossade det gamla rekordet på 237,5 km totalt med sina 241,2 km (5:58 tempo). Hon passerade mig precis innan hon sprang över varvningsmattan och satte världsrekordet och det var likadant när hon passerade 240 km. En synnerlige häftig upplevelse. Jag hade även turen att fastna på ett par bilder där hon var med. Man kan lugnt säga att hon inte är någon storvuxen person. En liten, men djävligt uthållig figur. Mycket imponerande.På den nedre bilden hade vi passerat varvningsmattan och jag tittar upp mot resultattavlan för att se hur både hon och jag låg till. När hon sedan satte sitt världsrekord var avståndet mellan oss ytterligare några meter, så visst hade man första parkett.

   

Jag hade de sista 4-5 timmarna börjat känna en lite smärta i höger knä. Men den kändes inte sådär akut och intensivt, utan mer som det brukar göra vi dessa långlopp. Men när loppet var över och jag stannat upp ett tag började det göra grymt ont. Jag kunde knappt böja det. Jag såg i duschen att båda knäna, benen och fötterna hade svullnat ordentligt. Det var med svårighet jag kunde gå till prisutdelningen som låg vid varvningssekretarietet. Jag tog en voltaren + en ibumetin. Fortfarande under en timma gjorde det ont. Då tog jag en voltaren och en Ipren till. Dessutom smorde jag in knät med Voltarensalva. Då började smärtan ge med sig. Under kvällen gick svullnaden tillbaka och det hela kändes bättre. Men fortfarande är fötterna svullna, fast det brukar ta en vecka eller två innan det försvinner helt.

På hemresan åt vi återigen buffé. Något mer den kvällen blev det inte. Jag var i hytten och i kojen tio i åtta. Troligtvis sov jag innan jag nådde huvudkudden.

Vi stannade till på en taverna, där jag åt en lunch. Detta var vid 13 tiden. Efter det är jag åter på min varierade diet som jag nu håller stenhårt.

Jag fick ett mycket bra tips. På apoteket finns ett elastiskt självhäftande bandage – Vet-Flex. Detta amvänds till hundar och hästar för att stödja ben och leder. Hon som kom med tipset körde detta själv genom att linda det under och ovanför knät. På så sätt hölls ledband på plats och man slapp det där nötandet och därmed svullna knän. Detta funkade klockrent för henne och det skall jag också prova. Finns att köpa på apoteket för 30 spänn/rulle: http://www.apoteket.se/privatpersoner/radochprodukter/common/produktinformation.aspx?Varuid=218767

Jag vill även passa att tacka för en underbar support och hejarklack från Emilie Andersen och hennes föräldrar, samt Emilies kompis Kristina. Wooow! Vilken hejarklack! Det gjorde mig ännu mer på gott humör än vad jag redan var på. Nu längtar jag redan efter nästa avgrundsutmaning. Ett tag var jag verkligen vid utmattningens allra yttersta gränstrakter, riktigt trött var jag. Och jag återvände med ett leende. Ett leende som fortfarande sitter kvar.   


Edit: Skall tillägga att bilderna är tagna av Esko Anttila och Pertti Eho och har hämtats från Espoos hemsida. Bilden på mig och K-G har Carina tagit.


Translate this blog

Presentation

Omröstning

Skulle Du kunna tänka Dig att ingå i min supportcrew på Badwater Ultramarathon år 2016? Loppet går genom Death Valley i USA. (Alltså inget bindande - jag vill bara se om intresse finnes)
 Ja!
 Nej!
 Kan jag få tänka på saken?

Ultrastefans Gästbok

Länkar

Fråga mig

11 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
<<< Februari 2010 >>>

Senaste inläggen

Tidigare år

Arkiv

Sök i bloggen

Kategorier

Besöksstatistik

RSS


Skapa flashcards