Idag var det upp i den riktiga svinottan. Kvart i sju skrällde klockdjäveln och jag önskade av hela mitt hjärta denna klockas plötsliga död. Men så skulle jag ju upp för att gå på vandring.Jag och Carina gjorde oss iordning och drog iväg till Siv. Sedanåkte vi gemensamt till Vättlefjällsstugan ovanför Lövgärdet för att starta vår vandring. Siv hade med sig sin lilla "monsterhund" Ebbe. Som inte imponerar på sin omgivning med sin storlek.Vädret var milt uttryckt, djävligt bra och det var fina förutsättningar för att gå. Vi fick reda på att detta evenemang hade lockat ca 1000 deltagare. Det märktes faltiskt inte så mycket ute i spåret. Ett par gånger kom ett sjok med folk och gick förbi. Någon trängsel var det inte att tala om.Vi tog det väldigt lungt och njöt av både natur och väder. Stannade flera gånger, fikade och tittade på utsikten. En mycket vacker bana att gå. Det var torrt i markerna, så det var inga problem att gå heller. Jag skulle kunna tänka mig att springa den led någon gång. Den är en suverän genomkörare inför exempelvis Lidingöloppet.Startavgiften är blygsamma 80 kronor. 120 om man efteranmäler sig på plats. För det får Du en vikmugg och 4 kontroller där det serveras varm nyponsoppa och saft. Efter vandringen fick man ett fint diplom. Väldigt ptisvärt med andra ord. Jag passade på att köpa en vandringskarta. En orienteringskarta över Vättlefjällsområdet till det facila priset av 30 kronor. Och det var en riktigt vass karta.Carina led lite av sin förkylning och hosta under första hälften, men repade mod och piggande till rejält den sista halva, Siv och Ebbe kämpade också på. Riktigt vassa vandringskompisar man hade med. Här var det inte tal om att vika ner sig.Vi höll på i närmare nio timmar, så det var inte någon hastighet att tala om, men vi hade det trevligt och nu så här på kvällskvisten efter en dusch är man faktiskt ganska seg. Och vi kan konstatera att solen allt har tagit på oss ändå. Mycket trevligt arrangemang som kan rekommenderas. Det var några som faktiskt sprang också. Jag måste erkänna att jag själv var lite sugen på det. men det var bättre att gå denna första gång och se hur banan verkade.De sista två kilometrarna kände jag att det var blåsor på gång och vid hemkomst kunde jag konstatera att så var fallet. Jädrans vilken förmåga jag har att dra på mig blåsor på äldre dagar. Jag var grymt imponerad av Siv lilla hund Ebbe som gick dessa 25 kilometrar och lite därtill eftersom hundrackarn sprang fram och tillbaka. När vi kom tillbaka visade min Garmin 24,47 km.Nu är det dags att kasta sig i bingen och sova in en ny arbetsvecka - tillika träningsvecka.