Båstad maraton är sannerligen speciell tävling. Det fick jag erfara idag.

Jag börjar en bit in i loppet. Då fick jag förmånen att springa tillsammans  arrangören med Sami Seppänen ett tag. Han berättade för mig att någon i julas, så kom han på att han ville springa ett maraton. Vad gör man normalt då? Jo, man anmäler sig till ett marathonlopp. Men inte Sami. Nope. Han arrangerar sitt eget maratonlopp. Outputen av detta infall resulterade i Båstad maraton. Och vilket arrangemang det blev. Om jag skall använda ett enda ord, så blir det: OUTSTANDING! Maken till ett sådant välorganiserat och välarrangerat lopp kan jag inte komma på när jag sprang senast. Allt var planerat in i minsta detalj – allt klaffade.

Redan när man läste informationen om loppet kunde man snabbt dra slutsatsen att detta var ett arrangemang av klass.  Där fanns allt man behövde veta. Kvällen innan anlände vi till Örebäcksvallen för att hämta nummerlappar. Genast slogs man av att det hela var välorganiserat. Tält för anhöriga som väntade på löpare hade satts upp, innehållandes soffgrupp med TV och DVD-filmer till de yngsta. Upptryckta banderoller med Båstad marathonlogga. Speakertält med riktig ljudanläggning. Det var inget vanligt mysarrangemang. Här hade man verkligen kört linan ut. Detta bådade gott inför morgonens lopp. Vid nummerlappsutdelningen fick vi en liten goodiebag bland annat innehållandes en t-shirt, karta över banan, info och lite reklam. Efter lite snack med folket på plats återvände vi till hotellet och gjorde oss i ordning inför morgondagen.

Jag vaknade upp på tävlingsdagen ganska tidigt efter en varm natt. Att det skulle bli en värmemara denna dag, var inte att ta miste på. Jag hade gjort alla förberedelser och vidtagit alla steg som krävdes. Som tur är har jag erfarenhet från tidigare värmemaror. Denna gång hade jag även med mig salttabletter, vilket skulle visa sig vara ett mycket lyckat drag. Jag hade även tagit på mig en vätskerygga med 1½ liter extra vätska för att användas mellan kontrollerna. Och det var ändå ganska tätt mellan dessa. Vätksekontrollerna låg i snitt på var tredje kilometer. Mycket bra. Vi var på plats ca 1½ timma innan start. Hejade och pratade med bekanta som dykt upp och gjorde även nya bekantskaper. Bland annat Nishe Hajime från Japan. Denne sanslöst positiva herre har grundat en liten klubb. 1000 marathon or 250 countries club. En underbart rolig bekantskap att göra. Som alla japaner skulle han fotografera. Han sa att om han tog mer än 200 kort per lopp, så var det ett bra lopp.

Klockan 12 gick starten. redan då var det grymt varmt. Efteråt hörde jag att det hade varit temperatur på 32 grader. Banan är mycket krävande. Den som vill slå personligt rekord, skall nog välja ett annat lopp. Men i gengäld är det en otrligt vacker bana med storslagna vyer. Jag var så upptagen att njuta av banan att jag stundtals nästan glömde av att jag var ute och sprang en marathon. Redan från start hade jag sällskap av Alexander Ulltjärn. Alexander hade som jag själv sprungit 24 timmars i Trollhättan helgen innan. Vi kände båda att vi inte skulle prestera på topp denna dag av den orsaken och även på grund av värmen. Av denna anledning kände vi inte för att stressa, utan se det hela som en trevlig löprunda, vilket det också blev. Dessutom hade arrangörerna föredömligt nog satt en maxtid på 7 timmar, något för andra att ta efter.

Starten gick kl 12. Efter drygt 2 kilometer skulle vi passera Ängelholmsvägen. Där hade två polisbilar ställt sig på tvären och blockerat vägen så att det 49 man starka startfältet kunde passera. Tjusigt! Och det var inget surande bland de väntande bilarna heller. Vi fick många hejarop och uppmuntrande tillmälen. En riktigt trevlig start på loppet. Banans första 6 kilometrar utgörs av en stigning, inte konstant utan mer i etapper. Så det gäller att inte köra slut på sig direkt. Väl uppe på banans högsta punkt, efter lite dryga 6 km vid Åkagårdens golfklubb, fick vi belöning för mödan. Där låg andra vätskekontrollen och medan vi intog vätska så kunde vi beundra utsikten. Så vackert! Men här blev vi för första gången exponerade av solen på riktigt. Helt öppet och inte mycket skugga, däremot en svalkande lätt vind. Nu vidtog en ganska lång utförslöpa ner mot kusten på andra sidan Bjärehalvön. Vi sprang igenom några mindre villaområden och där hade folk gått ut för att heja. Vattenslangar var framdragna och man kunde få svalkande och behagliga små duschar. Var tredje kilometer ungefär, låg det vätskekontroller. Vi var ändå långt bak i fältet eftersom vi tog det lugnt. Ändå var det inga problem. Vatten, sportdryck, bullar och bananer räckte gott och väl. Kilometerskyltarna rullade bara förbi. Under några kilometer hade jag och Alexander sällskap av Sami Seppänen, han som organiserade. Dessa kilometrar bjöd på en trevlig pratstund. Första milen passerades på ca 1:09. Ganska lugnt tempo alltså. Efter att ha stannat till vid en vätskekontroll vid ungefär 13 km drog Sami iväg, medan jag och Alexander dröjde oss kvar lite. Vi var väldigt noga med att dricka och svalka skallarna. Det fick ta den tiden det tog och vi hade inte bråttom. Vi fortsatte att småspringa och njuta av landskapet och det kändes inte som att kilometrarna segade sig fram, en efter en. Helt plötsligt passerades 15 km och i utkanten av Torekov, strax efter en vätskekontroll passerades halvmaran. Den hade gått på 2:28. Strax efter denna passering kom vi ifatt Susanne Gren. Vi slog följe och kom att följas åt hela vägen in till mål. I samband med detta växlade vi över ett par kilometer till gång. Vi var då vid Torekovs golfbana med en hejdundrande utsikt och kunde ute havet se Hallands Väderö. Här blev det plötsligt ganska lugnt i vinden och då kunde vi verkligen känna hur solen verkligen stekte på. Men jag kände ändå att jag hade balans i kroppen på vätska. Jag hade min ökenkepa med ett dok i nacken som skyddade. Dessutom hade jag vid varannan vätskekontroll tagit en salttablett. Det var varmt, men jag kände ingen anledning till oro. Att vi dessutom växlade till gång vid detta tillfälle, tror jag var ganska förståndigt. Nu gäller det verkligen inte att dra på. Dessutom kände vi oss inte stressade. Det var ju ändå 7 timmars maxtid och vi hade kunnat gå hela sista biten om vi velat det. Vid 24 km kom i mitt tycke, den jobbigaste delen av banan. Den utgjordes av en 2 km lång raksträcka på öppet fält som steg uppåt hela tiden. Mitt på denna raka fanns en mindre gård där ägare dragit ut en vattenslang och undrade om vi vill bli duschade. Med över 30 grader varmt i skugga, så blev svaret självfallet ja. Strax därefter kom en befriande vätskekontroll. Efter denna raksträcka kunde man vända sig om och se vad man har tillryggalagt, då kände jag mig riktigt nöjd.

Nu var vi uppe på ett höglänt område. Vi växlade lite mellan gång och löpning. Ett, tu och tre så såg jag 32 km-skylten. Under ett maraton så är detta en av mina favoritskyltar. Då är det strax mindre än en mil kvar. Då börjar nedräkningen. Det är inte längre tvåsiffrigt på antalet kvarvarande kilometrar. Den skylten piggar alltid upp. Banan drar sig nu mot kusten på nordsidan av Bjärehalvön och mot Kattvik. Nu börjar upplösningen av dramat. Vid 34,5 km hade vi kommit ner till kusten och Kattvik och en bra belägen vätskekontroll. Där laddade vi lite extra innan vi gav oss på upploppet och resten av banan. Vi följde vägen från Kattvik in mot Båstad. . Nu gick banan hela vägen utmed havet. När vi passerade Båstad camping fick vi muntra tillrop och lycka till önskningar av nyfikna campinggäster, som nog undrade vad det var för idioter som var ute och sprang i denna värme.  Efter campingen vek banan in på en grusväg som gick parallellt med vägen och gav oss en hel del efterlängtad skugga. Det enda bekymret här var att vi var tvungna att passera över att antal färister. Dessa tog vi oss över med försiktigheten, då det är lätta att trampa fel när tröttheten sätter in. Vi höjde även tempot här en aning och drog på. Det kändes som att vi alla ville komma i mål, trots våra underbara upplevelser. Själv började jag att få lite ont i en ljumske, men det var inget som skulle vålla problem. Däremot att jag lite svårt att hålla Alexanders och Susannes tempo. Jag fick jobba lite för att fixa det, men det gick. Strax efter 39 km kom vi till utkanterna av Båstad. Nu var det bara 3 kilometer kvar. Peace of cake tyckte vi.  Sedan kom den efterlängtade 40 kilometersskylten. Drygt 2 kilometer kvar. Till och med kortare än ett ordinarie elljusspår därhemma. Ett stenkast tyckte jag. Nu försvann tanken på en ömmande ljumske.                    

Vid 40,5 km nådde vi småbåtshamnen i Båstad. Där stod Carina och viftade med en iskall cola i näven. På stående fot utnämndes Hon till årtusendets hjältinna och vi hade lust att överösa Henne med alla utmärkelser vi kunde hitta. Dessutom visade Hon oss rätt, för här var en punkt på banan där man kunde springa lite fel. Men det redde upp sig. Annars var vägvisning och banmarkering exemplariskt bra. Det var inga problem alls. Möjligtvis ett ställe efter Torekov. Men det gick ganska enkelt att dra slutsatsen hur det hela var tänkt. Strax efter att Carina mött upp, så hade vi banans sista vätskekontroll. Här var vi disciplinerade nog att stanna och ladda för den sista biten. Det har nog varit frestande för många att dra förbi här, när det är 1½ kilometer kvar. Jag gjorde ett sådant misstag 1984 som stod mig dyrt och hade inte för avsikt att göra om den tabben. Speciellt inte en sådan här varm dag.

Den sista biten genom Båstad upp till målet vi Örebäcksvallen var det bara att rulla på. Arrangörerna hade ritat röda pilar i asfalten med täta mellanrumme. Det var bara att springa efter dessa. Och det passade ganska bra. Efter 42 km springer man ganska hängit och man tittar mest ner i backen. Så några andra skyltar hade vi nog inte sett ändå. Till slut nådde vi Örebäcksvallen och vi passerade alla tre mållinjen hand i hand. Äventyret var över. 5 timmar 44 minuter och 38 sekunder efter start. Jag kände mig trots värme och allt detta osedvanligt fräsch och inte alls nedsliten och kunde bara konstatera att alla mina förberedelser samt mått och steg under loppet varit helt korrekta. Det går att springa i hög värme, bara man håller huvudet kallt (även bokstavligen talat) och räknar med att det tar längre tid än vad det brukar.

Vid målgång erbjuds vi en fantastisk service. Vi fick isvatten att dricka, banan och proteindryck. Helt perfekt för att göra den första återhämtningen. Istället för en medalj fick vi en lite snygg pokal. Utöver detta bjöds vi på en pastamåltid. Bättre omhändertagande än så kan man knappast få efter en maraton. Mina intryck av detta lopp är enbart positiva och det var en grymt välorganiserad tillställning. I kombination med vackert väder och en otroligt vacker bana, gav detta en löparupplevelse som gick långt utöver det vanliga. Jag var så upptagen att njuta av det vackra landskapet att jag stundtals glömde av att jag var ute och sprang en mara. Banan var dessutom mycket tuff och det är ingen bana man skall sätta pers på. Jag kan tänka mig att om vädret inte är till sin fördel kommer nog detta lopp att bli mer av en strapats. Det var bara synd att det inte kom fler till start. Men jag kan verkligen mycket varmt rekommendera detta lopp och kan själv mycket väl tänka mig att springa Båstad maraton igen. Stor eloge till arrangörer och funktionärer i detta lopp. I har gjort en jätteinsats för att göra detta till ett trevligt löparminne. Det var varmt som i helvetet denna dag, men det var det trivsammaste och vackraste ”helvete” jag har sprungit i. Vad Ni än gör, missa inte detta lopp 2011.