Jag syftar inte på filmen med samma namn (som faktisk är ganska bra), utan på löptävlingen i Skövde. Men först. Don't ask why. Jag kan inte svara på varför man ställer upp i en 48 timarstävling som går på en 400m tartanbana. Det är så på den här modellen. För att över huvudtaget fatta, skall man nog prova på ett tidslopp själv och trots att jag har en sambo som provat på 24 timmars, så skakar Hon bara på huvudet.

Gud ske lov är jag inte ensam om att ha dessa böjelser. Det var ytterligare 14 tappra själar eller likasinnade som ville bryta ner sina kroppar.

Hur som helst blev det en ganska turbulent resa som började bra och slutade bra. Vi startde på fredag klockan 12 tillsammans med ytterligare en kontingent löpare som "bara" skulle springa 24 timmar. 24 timmars var tillika riksmästerskap. Av den anledningen finns jag på två ställen i resultatlistan. Vädret var bra ur löparsynpunkt och jag kom igång ganska bra. Som vanligt fick jag fokusera på att dra ner på hastigheten eftersom jag alltid har en tendens att starta i ett för distansen högt tempo. Detta lopp var inget undantag. Den inledande maratondistansen avverkade jag på 4:48. Detta enligt min Garmin. Jag vet inte vad det officella blir ännu. Men det tog längre tid. Detta beroende att jag sprang inte så mycket på innerbanan och då plockar metrarna på. Men den första maran kändes faktiskt bra och jag upplevde inga problem med den. Var femte varv (1 varv = 400 m) så stannade jag och tog in energi vid varningstältet. Detta höll jag stenhårt på hela tävlingen. Block 1 (= 5 varv) så var det liten energipåfyllning som bestod i en mugg sportdryck och några bitar salt chips. Det andra blocket var det en större energipåfyllning. Två muggar sport dryck, alternativ en mugg sport och en mugg cola, vidare banan alternativt Runekaka eller energipannkaka. På detta sätt alternerade jag hela tiden. Emellanåt serverades varm mat av arrangörerna. Det var köttbullar med mos, pizza slicar, lasagne, varm soppa och dylikt. Man kan säga att höjden av mísslyckande är att drabbas av energibrist på ett tidslopp.

Löpningen gick bra. Jag hade planerat in längre stopp var 6:e timma för att kunna byta kläder, kolla fötterna och om så behövdes ta en liten kort tupplur.

Tyvärr gick det inte som planerat. Efter ungefär 11 timmar så hade jag varit ute en snabb sväng på toa för att tömma blåsan och göra ett energiintag modell större. Men något hände här, för när jag kom ut på banan funkade ingenting. Det gick knappt att springa och allt bara tog emot. Jag kände att jag definitivt inte kom in i matchen igen. Nu var det i coh för sig bara knappt en timma kvar tills nästa längre paus och byte av varv (vi byte löpriktning på varven var 6:e timma) och jag bestämde mig för att ta en längre paus. Under denna paus så gick jag ner i omklädningsrummet, duschade varmt en liten stund, kollade fötterna och byte till nya och lite varmare kläder eftersom det var midnatt. Jag till och med stretchade och smorde in lår och vader med liniment. Därefter sov jag ca 30 minuter.

Väl ute på banan igen blev det trots allt samma visa. Det funkade i en knapp timma och jag kände även att magen började bråka. Jag fick lite lätt kramp och började att känna mig illamående. Men jag kastade aldrig upp. Gjorde en ny paus på ca 30 minuter och sedan vart det ut igen. detta upprepade sig några gånger. Nu insåg jag att det inte skulle funka alls och bestämde mig för att bryta. Men jag skulle göra detta efter det att 6 timmars loppet som Carina skulle vara med i, var slut.Det spelade ingen roll vad jag gjorde så funkade det inte. Efter 20 - 21 timmar och ett antal toalettbesök senare där jag kunde tömma kagen den naturliga vägen började obehagen avta, men jag kände mig illa till mods. Jag träffade även Niklas som just hade brutit och under dessa kritiska timmar gjorde jag sällskap med Zingo som också hade problem. Det var skönt hålla sig lite i rörelse ändå och snacka bort lite tid, det fick bort fokuset på mina problem. Vid 22 timmar började det att kännas bättre och jag blev mycket överraska hur lätt jag kunde börja springa, så jag satte igång igen. Det gäller ju att passa på medan man kan. Dessutom ville jag ändå hyfsa till slutresultatet på 24 timmar och kanske få till en liten förbättring från mitt 24 timmars i Espoo, där jag kom 109040 m. Min tanke var att när jag nu skall bryta så måste jag få ut något positivt av detta skitdygn.

Nu sprang jag i princip lika bra som jag gjorde i början och det bara malde på. Jag gick tillbaka till min ursprungsplan med stor och liten energipåfyllning, fast denna gång skippade jag proteinpannkakorna. Helt plötsligt hade det gått 24 timmar och när slutskottet gick ställde jag ner en mugg med mitt startnummer skrivet vid aknten av banan och fortsatte. samtidigt som skottet ljöd startade 6 timmarsloppet med Carina. Jag hade då min egna 6 timmarspaus igen och pratade lite med Zingo som också kastade in handduken. Det var ett ganska stort manfall på denna 24 timmarstävling. Mer än vanligt.

Jag fortsatte att springa på och det gick kanonbra. Någonstans vid 31 - 32 timmar började det att sega till sig, men nu på ett litet mer "vanligt" sätt, så att säga. Jag beslöt mig då att lyda Carinas råd och ta en längre sovpaus. Så när det gått 33 timmar somnade jag vid 21-tiden på lördag.

Jag vaknade upp vid midnatt. Snörade på mig skorna och förstärkte klädseln med en extra tröja och gav mig ut. En kvart, tjugo minuter senare hade jag kommit igång med löpningen och nu gick det undan värre. det kändes kanonbra och avslappnat och det fanns ingen anledning nu att hålla igen. Jag lät det bara rulla på. Nu sprang jag i princip nonstop dessa sista 12 timmarna av tävlingen. Först var tanken att springa på tills jag passerade mitt förra 48 timmars resultat -  151682 meter och sedan ta det lugnt. Men icke jag fortsatte och tänkte fortsätta så länge det höll. Nu fanns det ju inget att förlora.

Till min stora förtjusning passerade jag efter 500 varv och 200 km på 45 timmar och 37 minuter. Nu var jag mer än nöjd med loppet och hade redan persat med över en marathondistans.

När det var knappt två timmar kvar, segade jag ihop rejält. Vid en varvning så skulle Carina hämta lite kaffe åt mig. Jag satte mig för en kort paus på en stol 10 m bort. När Hon kom tillbaka hade jag somnat. Hon väckte mig och jag fick i mig kaffet och försvann ut på en snabbvisit på toa. Väl tillbaka på banan kände jag mig som ny och jag var själv förvånad över att jag över huvud taget kunde återuppta löpningen igen. Jag fattr inte vad dom krafterna kom ifrån.

Hur som helst kunde jag göra ett sista ryck. Jag hade snabbt räknat ut att om jag kunde få ihop 529 varv så skulle jag persa med 60 km. Sagt och gjort, det var bara att köra. Alla tankar på att bryta eller annant elände under dygnet var bort. Jag körde så mycket jag kunde och jag var redan totalt färdig. Nu gällde det att vrida ur trasan en sista gång, att klämma ur de sista dropparna. Med 70 meter in på det 530:e varvet ljöd äntligen stoppskottet. Loppet var över och jag lade mig ner på tartanen och bara garvade. Carina kom gåendes med en mugg sportdryck och en mugg cola. Hela tiden under dessa 12 timmar hade jag stenhårt hållt mig till energipåfyllningarna vart femte varv. Detta bidrog till framgången. Men Carina bidrog också med sin coachverksamhet. Man ror att man kan klara sig själv och det kan man kanske. Men att ha envid sidan av banan som Carina, gjorde att livet blev mycket lättare att leva under detta lopp. Dessutom så var det Hon som fick frakta hem mig. Tack älskling för all hjälp.

Vädret var under det första dygnet ingen höjdare. Redan vid 21 tiden första dagen kom en rejäl störtskur. Sedan hade vi ett ihållande längre regn under natten. den andra dagen, under sista timmen komme ett nytt regnväder, denna gång kryddat med hagel. Därefter blev det bättre och uppehåll, med undantag för en ganska lätt regnskur på förmiddagen andra dagen. Däremot var det kallt under den andra natten, men det ordnade sig ändå eftersom jag sprang på ganska duktigt och kunde hålla mig varm.

naturligtvis är jag jättenöjd och känner att om jag inte hade dragit i mig så våldsamt mycket proteinpannkakor så skulle jag nog inte haft problem med magen. Det försvann, när jag slutade med dessa. Det kostade mig ett antal kilometrar, men det är inte hela världen. Nu vet jag ju.

Till slut vill jag tacka så hemskt mycket för alla gratulationer, hälsningar jag fick under loppet. Den först hälsningen kom när jag mådde som sämst och det var helt underbart att få den då. Sådana enkla saker betyder mer än vad Ni kan ana. Tack så mycket.

 

Theo

31 augusti 2010 22:44

Snudd på negativ split är tokigt imponerande! STOOORT GRATTIS till monsterperset!

Stefan Manning

31 augusti 2010 22:47

Tack Theo. Det var en himla rolig överraskning att få en hälsning från Dig. Den satt fint kan jag lova. Kommer Du och tutar på Göteborgs marathon?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För att fortsätta följa mig. Gå till: http://ultrastefan.wordpress.com   Denna blogg uppdateras inte mer. Bloggen kommer dock att ligga kvar som arkiv. Detta är sista inlägget! ...

Hej kära läsare! Detta blir mitt sista inlägg på Bloggplatsen. Jag har tröttnat lite på denna webbplats och all reklam som skitar ner här. Ni har inte märkt något eftersom jag betalat för att hålla den reklamfri. Men det är ett mörker när man skall...

Nu fick jag tummen ur och besökt tandläkaren. Efter att ha haft lite ont i tänderna under ett par veckor fikc det vara nog. Jag ringde ner till Folktandvården för att boka en tid. Sköterskan som tog emot samtalet frågade om jag kunde vara där inom en...

Onsdag i mitt liv betyder en enda sak - LEK. Dagen då LEK-gänget samlas. Vi tränar lätt och äter en bit mat efteråt. Vi är tre par som gör detta varje onsdag. Nåja. Några gånger har vi fått hoppa över, men de har varit lätt räknade. Igår var det min ...

Nu har jag packat akutväskan om jag skulle behöva åka in till akuten. Vilket kommer att ske nästa hjärtflimmer. Det är inte som en läkares akutväska utan mer grejer som är bra att ha med sig under de långa väntetiderna. A4 kollegieblock, penna, reser...