Det är mycket på jobbet nu. Hinner inte med något annat. Nu när tisdagen är avklarad, har jag redan arbetat 27 timmar denna vecka. Imorgon kommer jag inte att vara kvar så länge. Inte i övermorgon heller. Jag behöver springa. Männsikan är gjord för det - inte för att jobba...

Och så åkte man på denna Lindholmenstafett ändå. Jag har inte velat springa den, eftersom den är så djävla kort - 2,5 km och det ger mig ingenting. Och jag har avgett ett nyårslöfte att inga distanspass skall vara under 5 km. detta är min nedre gräns.

Jag trodde att jag kommit undan. Däremot hade jag lovat LEK att vara med i ett lag, men det var ingen option i år av olika naledningar att sätta ihop ett LEK-lag.

Nu frågade Carina om jag kunde ta en plats i SEB:s lag som Hon administrerar och efter en kort stunds funderingar, så sa jag ja. Då hade jag kommit på lösningen och samtidigt uppfyllt nyårslöftet.

Jag springer från jobbet på Arendal till tävlingen och vevar runt banan där. Från jobbet är det 9 km enligt Eniro, så lite lugn löpning dit och sedan 2,5 km. Då får jag ju 11,5 km och det är ju som min ordinarie träningsdistans.

Allting ordnar sig...

Jag var ganska tom inombords när jag åkte hem från jobbet igår. Det var som någon blåst ut allt ur skallen och jag tycker det var en ganska otäck känsla. Och heller inget vidare sällskap när jag kom hem för den delen. Carina var krasslig och hade åkt hem från jobbet. Två slagna hjältar där hemma. Vi låg en stund i soffan och pratade om ditt och datt.

Jag tror att jag med nöd och näppe orkade se nyheterna. Jag gick i alla fall till sängs innan kl 21 och somnade stenhårt.

Och nu sitter jag här igen.