Efter jobbet så väntade vi inte en sekund. Jag och Carina bytte om till löpkläder och gav oss ut i regnet för en tur. Jag körde bakåtintervaller. Men idag fick jag ta det lugnare. Jag började känna en liten smärta i vänster knä. Det var väl ett resultat av att jag tog i i gårdagens löppass. Men om jag lugnade ner tempot till 6:30 så gick det ganska bra att springa. Men så fort jag ökade, gjorde det mer ont.

Det gick i alla falla att göra lite bakåtintervaller. Vi drog bort till Kvastekulla, där körde jag den långa backen tre gånger. Carina körde en liten kortare variant. Därefter spring vi bort mot Jonsered via Skulltorp, över Kåhög och hemåt. Jag lade in bakåtintervaller hela tiden.

Totalt fick jag ihop 11,8 km. Nu är jag bara 5,48 km från mitt årsmål som är 1572 km. Det skall jag klippa imorgon och då har jag sprungit genom hela Sverige. Minsann, minsann...

Jag överlevde den 14 september. Men det var faktiskt ganska nära att jag gick hem idag ändå. När man blir provocerad av en som inte fattar tydliga signaler som låt mig vara i fred och sluta tjata. Till och med en förståndshandikappad undulat skulle förstå detta.

Hur som helst så gick det hela över även om jag var rejält uppretad ett tag. Jag tog en tidig lunch och gav mig iväg själv för att få äta. Det var en bra idé. Denna lilla stund gjorde susen. Hur som helst så kunde jag efter en dag med väl förättat värv åka hem, men till skillnad för fem år sedan kommer jag att åka till jobbet imorgon igen. Nu känns det bra. Riktigt bra.

Detta är en dag jag har gruvat mig lite för. Egentligen är det ganska löjligt, men det är ändå en tagg som sitter i mig. Idag den 14 september, närmare bestämt 0940 på förmiddagen är det exakt på pricken 5 år sedan jag kastade in handduken och gick hem. Det var då jag gick in i väggen, det var då jag hade mitt egna 11:e september. Jag kommer även ihåg klockslaget, för jag kom ut från ett möte och skulle gå vidare till ett annat.

Men just då stod allt stilla, ingenting fungerade. jag stod där som innesluten i ett stort skall och kunde eller orkade inte göra någonting. Det var ett fruktansvärt ögonblick, just i det momentet när insikten om att man inte pallar kommer farande genom luften och klappar till mig med full kraft. Detta är något man inte glömmer hur positivt man än tänker och det är sannerligen inget man vill gå igenom igen.

De två föregående veckorna på mitt jobb har under inga omständigheter gjort denna sak bättre. De som är intelligensbefriade nog att hävda att detta med utbrändhet bara är trams skulle jag vilja ge en stor djävla smäll. tro mig det finns folk som är så djävla blåsta att dom hävdar att det bara är ett sätt att slippa jobba. Detta kan drabba vem som helst och när som helst om man inte se upp för signalerna. Jag gjorde det inte 2005, men jag tänker inte göra om det 2010.

Idag kommer jag att gå hem, men efter en fullgjord arbetsdag och fortsätta med att ha ett bra liv. Väggen! Fuck you!