Det först jag gjorde i morse var att kontakta fastighetskontoret. Det kommer att kosta oss 2700 spänn att byta lås! Jäkligt surt. Sedan ringde jag försäkringsbolaget IF. Ersättning för tappade nycklar!? Glöm det! Jag får inte en cent! Hade jag bytt ut ordet tappat mot stulet. Ja, då hade det varit en annan femma. Då hade det blivit ersättning. Då hade det inte varit problem med att få ersättning, minus självrisk förståss.

Dessutom skulle jag skaffa en reservnyckel till bilen som också satt på knippan. En ny nyckel kostar 1550 spänn! Plus omkodning 500 spänn.

Det innebär att förlusten av denna nyckelknippa kostar mig drygt 4700 spänn. Varför i helvete betalar man pengar till en försäkring för, när man inte får något för det. Nu skiter jag i en nyckel och jag kodade bara om nyckeln. Och idag har vi även fått låsen utbytta.

Snacka om att slänga pengar i sjön. Dessutom skall vi pynta 2500 i självrisk för stulna däck. Så kom inte till mig med tycka-synd-om eller dom-måste-ha-vård-snacket när det gäller kriminella och andra pundare. Dom skall bara in bakom lås och bom och på vatten och bröd!

Varför ljög jag inte och sa att nycklarna var stulna i stället för borttappade? Jag hade tjänat flera tusen på det.

När jag kom tillbaka till ytterdörren in till huset upptäckte jag att mina nycklar hade ramlat ur löparryggan. Fan! Jag hade dragit till alla dragkedjor innan jag stack iväg men fanskapet hade gått upp under löpningen.

Jag fick tagit mig upp till lägenheten. Tog en banan och drog ut för att leta. Carina hängde på också. Nu gick vi hela min löpslinga på drygt 8 km baklänges och lyste överallt med ficklampor för att hitta nyckelknippan. Men icke! Vi var tillbaka vid halv tolvtiden. Och jag var urtrött och tom på energi. Det blev till att duscha, sova och upp tidigt. Dessutom blev jag tvungen att jobba hemifrån.

Varför i h-e skall allt elände drabnba mig!? Jag börjar bli väldigt fed-up på detta nu...