I förmiddags var det dags igen. Jag blev tvungen att åka in till akuten återigen. Denna här gången var det stopp i katetern jag hade. Så nu rann inget över huvudtaget ner till påsen som var kopplad till den. Allt rann ut den naturliga vägen vid sidan om katetern. Inte smärtfritt kunde jag också konstatera.

Jag ringde Robert, som kom och körde mig till akuten. När jag äntligen kom in, kunde jag knappt gå in på akuten. Jag satte mig i en stol och bara hyperventilerade, för jag visste inte om det skulle komma i brallorna eller bara stanna upp. Jag var totalt oförmögen till att göra något och kunde knappt säga något. En sköterska kom fram till mig och hjälpte mig. När jag kom upp på en brits och en sköterska sa att jag var tvungen att släppa av allt, annars var det risk att blåsan skulle spricka, då gjorde jag det. Det gjorde grymt ont och jag var bokstavligen talat pisseblöt, men trycket lättade. Under en evighet kände jag hur det bara rann ut ur mig. En obhaglig och fruktansvärd känsla att ligga på en brits och göra i brallan. De gjorde ett snabbt ultraljud och konstaterade att jag fortfarande hade knappt 5,5 dl kvar i blåsan. De tog inte bort katetern, utan jag "skulle undersökas närmare". Jag sa åt dom att to bort den där skiten, men på det örat lyssnade dom icke.

Så i pisseblötakläder och lakan fick jag ligga kvar på rullbritsen. Dom slängde ett lakan över mig och rullade ut mig i den stora salen, parkerade mig vid en vägg. Jag hade inte möjlighet att ringa eller kontakta dom, såvida jag inte gallskrek. Där låg jag i mitt eget pink. Och nu börja pinket kyla ner mig, så jag började frysa. Ingen kul upplevelse.

Jag tänkte på alla dessa reportage man hör om åldringar som lämnas ensamma och blir tvungna att pinka i sängarna. Precis så var det för mig och det väckte ilska inom mig, som jag dock lyckades hålla igen.

Efter 15 - 20 minuter tryckte det på igen. Nu blev det också så smärtsamt att hålla emot så jag låg där tillsammans med fyra andra och pinkade på mig igen och jag kunde inte göra ett smack åt det. Fy fan vad äckligt och det kändes djävligt skämmigt. Jag hann pinka på mig en tredje gång innan jag blev inrullad på ett rum. Där tog det ytterligare två timmar innan det kom en sköterska och tog bort katetern. Vilken befrielse. Minuten efter att katetern togs bort, var jag uppe och pinkade "the real way". Det funkade klockrent.

Det kom ett par bloddroppar och sedan ljus urin som det skulle göra. Dessutom kom den koagulerade blodklumpen ut som täppt till allt. Strax efter anslöt Carina som kommit från jobbet och nu väntade vi in läkaren som skulle sparka ut oss. Jag pinkade en gång till och det var inga problem. Gissa om det var en skön känsla. Nu funkade allt som vanligt igen. Efter över 5 timmar på akuten för att få ett jobb som tog mindre än 30 sekunder, kunde jag lämna stället. Jag och Carina tog bussen hem.

Nu skall det bli totalvila och återhämtning. Denna upplevelse tog hårt på mina krafter, både fysiskt och mentalt. Carina gjorde god mat och nu har vi tagit igen oss lite. Det tär inte bara på mig, Carina blir också trött av allt detta. Hursom helst är Hon en klippa.

Hmmm...  Jag försöker se saker positivt. Så allt regnande bekymrar mig inte, jag kan ju ändå inte ge mig ut att springa. Det känns som om hela årsnederbörden kommer vid ett enda tillfälle.

Urologen på Sahlgrenska är ett djävla sopställe. När jag var på akuten så sa dom att jag skulle ge mig upp på urologen och fixa en tid för att ta bort katetern. Dom skulle öppna 8 så vi kom dit precis när dom öppnade. 07:58 kom vi dit. Det visade sig att dom hade öppnat redan kl 07:30. Men receptionen var obemannad.

På bordet stod det en skylt att dom hade morgonmöte mellan 08:00 och 08:30!! Varför i helvete öppnar man 07:30 då? Hade det inte varit smartare att ha det där mötet 07:30 - 08:00 och sedan öppnat.

Följden blev ett väntrum fullproppat med väntande människor. Som tur var stod jag som nummer 2 i kön. När de äntligen masat sig tillbaka och då var klockan en bit över halv nio, fick jag beskedet att jag inte kunde boka tid. Hon som satt där kunde inte boka tider. Jag skulle gå till dagcentret. Väl där så vägrade sköterskan att över huvudtaget lyssna på oss. Hon avbröt oss och ville oss inte få framföra vårt ärende. Hon kunde värpa fram en mening att vi måste ha en remiss. Men jag hade ju remiss dit och det var dom som skickat mig till Skövde. Näe det var en anna sak! Då skulle jag gå till akuten, där jag precis hade kommit ifrån.

Vilket djävla spån! Sådan här sjukvård betackar jag mig ifrån. Nere på akuten möttes jag av proffs och på urologen var det tvärtom. En samling mähän som inte var kompetenta nog att be oss vänta så att de kunde kolla upp hur det låg till.

Har man varit mer eller mindre sömnlös i två dagar, så har man liten förståelse för sådana här pajasar!

Nu är det stillasittande som gäller och jag skall dricka hejdlöst (vatten alltså). Jag kommer att hålla mig väldigt stilla nu framöver och inte röra mig mer än nödvändigt. Så nu skall jag passa på att ta itu med mina studier.

Konserten inleddes med att Doobie Brothers var förband. Dom har många bra låtar, men tyvärr var ljudet inte bra och gjorde dom inte helt rättvisa. När sedan ZZ Top äntrade scenen kändes det mäktigt. Att få se dessa legender livs levande och spela den ena godbiten efter den andra. Det var stort. Jag som skulle hålla mig stilla hade stora svårogheter med detta. När sedan dom började spela Gimme all your loving och framför allt Legs lyfte jag totalt. Dessa är mina två absoluta favoriter. Jag vet inte under hur många ultror, maror och träningspass jag har hört dessa låtar. Att nu får höra dom live är något fullständigt makalöst.

Jag kommer aldrig att glömma detta. Aldrig.

Konserten var inget märkvärdigt i sig. Inga specialefekter eller annat krafs. Men desa tre killar behöver inte det. De som kommer dit och lyssnar kommer dit för att göra det. Simple as that.

Men konserten gjorde gott för att stärka min allredan nedsatta stridsmoral. Tack ZZ Top att jag fick se och uppleva Er.

Gårdagen var en av de mest kontrastrika dagara jag har upplevt. Från att på natten och morgonen upplevt all-time-high i smärta (då är även mina njurstensanfall inberäknade där) till en total avkoppling och nostalgitripp utöver det vanliga på kvällen.

Vi hade sedan länge bokat biljetter till ZZ Tops konsert på Scandinavium. Nu var jag i det läget att jag skulle nog vara tvungen att hoppa det besöket. Men med tanke på de senaste dagarnas turbulens och motgångar så ville jag ha något positivt. Det var inte rekommendabelt heller att gå dit eftersom jag skulle hålla mig stilla.

Men det var ju detta med ZZ Top. Ett par timmars konsert och sedan flera veckors vila. Dessutom var jag i behov att få bryta den negativa spiral som höll på att starta upp. Av den anledningen beslutade jag mig för att gå ändå. Det skulle visa sig vara ett bra beslut som jag inte skulle ångra.

Vid halv tvåtiden blev det ohållbart. Jag blev tvungen att väcka Carina som körde in mig till akuten. Jag har aldrig varit med om något liknande förut. Mina njurstensanfall bleknade bort i denna smärtorgie. Och om jag kunde få byta, skulle jag ta tre ryggmärgbedövningar istället. Den sista bite från parkeringen kunde jag nästan inte gå. Jag kände att jag inte kunde hålla mig utan skulle pinka på mig. Vräkte mig in på akuten och in på en toalett. Samtidigt visste jag att det inte skulle komma något och det gjorde det mycket riltigt inte heller. Det var oehört svårt att stå upp. Skaffa Er aldrig ett urinstopp.

Vår smala lycka var att det var lugnt på akuten när vi kom dit ca 20 över två på natten, så jag togs in ganska omgående. Man satte in en kateter för att tappa av och sköterskan kände att det var en klump som låg och blockerade. Bedövningen som lades för att få in katetern blev också en orgie i smärta, då det redan var irriterat där. Jag fick plocka fram allt jag hade i pannben, uthållighet och tålamod. I sådana här lägen har jag nytta att vara ultralöpare - helt klart.

De spolade ett antal gånger men det kommer blod hela tiden. Så slutresultatet blev att jag fick åka hem med katetern kvar och en påse fästad runt benet.

Den personlaen som var där räddade situationen för oss. De servade oss med mackor, kaffe och var bara så hjälpsamma. Aldrig kommer jag att glömma dess två undersköterskor -  Anette och Ingegärd. Vilka proffs! Och det var tur att det var lugnt i övrigt på akuten. Men deras omhändertagande av mig och Carina under dessa timmar var guld värda. Sjukvård som den skall vara och när den är som bäst.

Men den stora hjälten är Carina - min sambo. Hon är bara så grym när det gäller och jag inser att jag är en verkligt lycklig lottad kille som har Henne.

Så nu sitter jag här och sitter (ibland ligger jag) med en påse fästad vid benet som jag tömmer med jämna mellanrum och jag dricker som en galning (vatten alltså). Denna påse lär jag få ha resten av helgen. Det skulle visa sig att få någon att ta bort katetern är lite av mission impossible. Detta är svensk sjukvård när den är som sämst. Vi blev ombedda att gå upp till urologen för att få en tid för detta. Men dom djävla ufo:na där kunde inte värpa fram en tid för tid. Och en tid skall inte behövas. Det är ett ögonblicks verk att ta bort den. Men de måste ha en remiss och det är ju för fan dom som skickat mig till Skövde! Bomba den mottagningen!

Tidigt på morgon kom en sköterska in och tog bort spoldroppet och det kändes som om jag blivit av med en bojan. Jag blev beordrad att dricka rejält, vilket jag gjorde. Efter lite mindre besvär kom jag igång med pinkandet. Det sved lite och gjorde ont, men det var hanterbart. Efter att har varit på toa ett par, tre gånger så ville dom mäta upp hur mucket jag hade kvar i blåsan med ultraljud. Det brukar vara OK om man har 2 - 3 dl kvar i blåsan. Jag hade 0,98 dl, vilket är grymt bra. Ytterligare en mätning verfifierade resultatet och läkaren gick med på att jag kunde åka hem. Han ville egentligen behålla mig en natt till. Men eftersom resultatet var så bra, så tyckte dom att det inte var några problem.

Strax innan kl 19 kom Carina farande och hämtade upp mig och vi var hemma strax innan 21. Väl hemma var det ett besök på muggen som var prio ett och jag pinkade rejält. Så mycket att det sved ordentligt i den lilla manicken. Men som vanligt som kom det först lite blo och sedan ren urin. Precis som det skulle vara.

Vi satte oss ned och tittade på en film på TV och bara tog det lugnt. Jag åt och drack (startade med två öl), sedan drack jag två stora glas vatten och lite mer senare på. Nu kände jag att det var dag igen och nu började besvärligheterna.

Nu kom det bara en mycket liten skvätt och det vara bara blod, inget annat. Jag försökte några gånger till, men det var samma resultat. Precis när jag kände att jag var på väg att pinka så var det som om någon fällde ner dammlucka. Jag kunde banne mig inte pinka. Det var helt stopp. Det här mina vänner det här är inte kul. Det var milt uttryckt ett riktigt helvete. Jag insåg att det inte skulle bli sova denna natt heller. Jag hade bara sovit ett par korta snuttar på sjukhuset. Ca 15 - 20 minuter.