Operationsdag eller skäronsdag. Fast så mycket skärande blev det inte. Operationen dröjde och jag kom inte ner på operationssalen förrän vid halvtvå-tiden på eftermiddagen. Då var jag djävligt hungrig och törstig.

Läkaren lade en ryggmärgsbedövning och den fick mig att inse att jag banne mig hade en ryggrad och gav mig en bra lektion i smärttålighet. Som tur var, så var denna lektion inte särskilt lång. Bedövningen verkade snabbt och jag kunde inte röra en fena från magen och neråt. Jag försökte, men systemet var totalt avstängt. Lite fascinerade och samtidigt skrämmande. Jag insåg hur de som är förlamade har det. Skräammande insikt. Ingreppet tog cirka två timmar och jag kunde följa det hela på en TV-skärm. Det är ju inte alla dagar man får se sin egen kuk från insidan.

Efter operationen och en mellanlandning på postop avdelningen där jag fick ligga kvar tills bedövingen har släppt, blev jag upprullad till avdelningen igen. Konstig känsla när bedövningen släppte. Det kröp överallt. Det kändes som om man hade en myrstack inuti benen. Det bästa var att jag fick en macka när jag kom tillbaka till avdelningen och de frågade om jag ville ha något att dricka och se på fan. Jag fick en öl. Dagen var räddad!

Natten blev det inte mycket sova. Jag var vaken mest hela tiden och det var spring ut och in i rummet för att hjälpa min sänggranne. Dessutom var det svårt att sova med spoldroppet som jag hade monterat. Så jag hade på mig hörlurar och lyssnade mig igenom hela nattradion.

Idag bär det av till Kärnsjukhuset i Skövde. Nu skall jag operera prostatan och få lite ordning på pinkeriet. Mikael och Linnea kör mig upp till Skövde.

Väl framme och efter att ha blivit skuggad av polisbil, så vidtog de vanliga rutinerna vid inläggning. Inskrivning och lite annan formalia. Därefter blev det provtagning och nålning i armar för dropp och annat krafs. Allt för att göra mig lättdrogad inför operationen. I övrigt hände inte så mycket. Det blev en lånh HTG-övning (HTG = Huvudsaken Tiden Går).

Min sänggranne blev ett intressant möte. 86-årige Åke från Tibro. En gång i tiden, en duktig löpare och gångare. Kör man en halvmara på 1:19 är man i mitt tycke en bra löpare. Det visade sig att vi hade en hel del gemensamma bekanta.

Det stora eventet på eftermiddagen var en träff med narkosläkaren, som i princip var över på tre minuter. Detta är livet på sjukhus i ett nötskal. Jag skulle fasta från kl 2 på natten. Den fastan skulle bli lång skulle det visa sig.

För att enligt HTG komma framåt hade jag tagit med mig diverse lektyr och och kursböcker till mina kurser.

Nu tar jag lite bloggledigt några dagar. Skall in till hospitalet och operera mig. Uppför Er nu medans jag är borta.

Det är dags att packa den lilla kappsäcken. Imorgon stormar jag in på sjukhuset i Skövde för operation av en blåshalsförträningning. Med andra ord lilla prostatan, femtiplussare som jag är. Så förhoppningsvis kommer jag inte att spilla dyrbar träningstid till att stå och pissa.

Priset för detta är att inte kunna träna på ca en månad.

Det skall bli sedavnlig inskrivning och kontrollbesiktning på tisdag. På onsdag sprättar dom upp mig, mekar lite och sedan syr dom ihop mig- Därefter får jag åka hem på torsdag eller fredag. Det beror på. Lite rehab på det och jag kommer förhoppningsvis pissa som en högtryckstvätt. Man kan ju alltid hoppas lite i alla fall.

Så där jag i hällande regn och en jäkla motvind fick jag till mitt sista pass innan operationen. Det blev den gamla vanliga rundan till Humlebadet och tillbaka. Nu gick de 11,2 kilometrarna på 61 minuter. Jag kände mig seg i kroppen efter allt springande den senaste veckan och helgen. Denna gång gav jag allt jag hade kvar, sedan kommer det att bli vila.

Nu kommer jag inte att träna på ca en månad, så roppen kommer ju att få sin återhämtning.

I eftermiddag skall jag ut och köra mitt sista löppass innan min operation. För att hinna med årstotal på 1800 kilometer innan dess krävs idag en distans på minst 8,48 km. Det borde jag fixa. Fast till skillnad från helgen så får jag ta på mig regnkläderna idag. För inget skall hindra mig fråna att klippa dessa 1800 kilometrar.

Återigen vaknade vi upp till en strålande dag. Vi var denna gång tre som som drog ner till beachen för att springa. Två andra skulle iväg och rida Islandshäst.

Det var en fröjd att få komma ner till stranden igen. Jag sprang lite fram och tillbaka och när Carina och Nisse vände tillbaka skulle jag fortsätta en bit till. Men jag glömde av mig och bara fortsatte utmed vattenbrynet. Till slut nådde jag Liverå:s utflöde. Där vände jag och sprang tillbaka. Den sista knappa kilometern innan jag lämnade strandområdet passade jag på att ge mig ut lite i vattnet och springa. Jag gick ut en liten bit så att det blev knappt ankeldjupt och drog på så mycket jag kunde. Vattnet stänkte om mig och jag bara njöt. Samtidigt som havets vågor då och då sköljde över mina smalben. En grymt läcker känsla. Det kändes aldrig kallt, det vara bara härligt och gav en underbar frihetskänsla. Detta kommer att bli en sådan där ögonblickbild jag alltid kommer att bära med mig.

När vi kom tillbaka till stuga, fick vi ett telefonsamtal att en av våra två ryttare hade ramlat av sin häst och brutit armen. Nu utbröt en febril aktivitet. Jag och Nisse åkte in till Hjörrings sjukhus. Efter lite krigsråd gjorde vi upp en plan och fick packat ihop alla grejer ute i Skallerup och samlade ihop gänget vid Hjörring sjukhus för att sedan åka till färjan. Det vär ju ändå hemresedag.

Det såg ett tag ut som om vi inte skulle hinna med färjan, men alltid redde ut sig till det bästa efter omständigheterna.

Det var en samling slagna hjältar som satt på båten och bara satt. Vi var alla trötta efter helgen underbara upplevelser och dagens mer trista upplevelser. Men det kändes som att alla var nöjda med helgen och det är ju ändå det som räknas.

Vi vaknade upp till en fantastisk dag med strålande solksken och en ganska måttlig vind. Idag skulle det springas på stranden.

Vi sprang ner allihopa och sprang utmed strandkanten. Jag körde en mass bakåtintervaller och sprang fram och tillbaka och knäppte så mycket bilder jag kunde. ett par gånger stannade vi upp och bara beundrade det vackra landskapet och denna långa strandremsa, som sträckte sig så långt ögat nådde.

Det är sådana här ögonblick man inser att man har det egentligen ganska bra. Jag sprang som en galning fram och tillbaka och bara njöt. 10.5 km blev det.

Efter ett uppehåll med lite mat och vila gjorde vi oss iordning för att ge oss ut igen. Denna gång för att springa på stranden och samtidigt titta på solnedgången. Det blev väl inte så där mycket kutat eftersom vi stannade upp hela tiden för att beundra skådespelet. Men det är ju bara så grymt vackert.

Efteråt på kvällen, så tog vi åter en omgång Trivial Pursuit. Återigen gick jag segrande ur striden. Så nu är jag LEK:s obestridde mästare på detta.  :-)