Jag har packat en väska med träningskläder. Imorgon hade jag tänkt mig att ta en löparrunda. Vi får se hur det blir med vädret. Men jag har med väska - just in case.

Min underbara Carina vet hur man tröstar en sucktande löpare som just nu går runt och deppar. Hon skickar ett mail till mig på jobbet och föreslår att vi skall köra Dublin marathon i oktober nästa år.

Självklart. Och som genom ett trollslag så försvinner allt depp och tron och hoppet om något kul är åter tillbaka. Det är ungefär som den mörka himlen som öppnar sig och släpper ner hoppets ljustrålar som baddar min deppande kropp och lockar fram endorfinerna. Jäklar vilken Kvinna Hon är! Hon vet defenitivt vilka knappar man skall trycka på.

Hon vet att vägen till mitt hjärta gårt via en marathon eller ultra. Lägger man till en öl också så är motorvägen byggd. Nu skall det planeras. Mot Dublin!

Jag måste säga att det har minst sagt varit en tråkig och helt värdelös helg. Nåja, jag fick sova ut två morgnar. Men det har inte blivit någon träning alls. Det enda glädjeämnet var lite finbesök på fredag kväll och lördag kväll.

Att jag inte tränat beror på en smärta i höger ljumsken, som nu när jag tagit det lugnt gått ner till värk och nu är nere på lite molande värk. Eftersom det går åt det rätta hållet finns det ingen anledning att låta bortkastade träningsdagar vara förgäves utan låta detta ha sin gång.

Men det blir ingen 24 timmars heller och jag vet inte vad. Därför känns allt bläigt. Dessutom så skall jag jobba också...  jag vill bara gå och gömma mig...