Så idag var det dags för en liten marathon i Bovallsstrand. Jag och Carina klev upp och åkteiväg i god tid till Bovallstrand.

Så kommer denna bit som är så rolig med tävlingar. Att få hälsa och prata med alla vänner och bekanta. Det betyder så mycket för mig. Det var lite lurigt väder och lite lurigt udnerlag. Den stora diskussionen var om man skulle springa i icebugs eller vanliga skor. Jag valde att springa i mina Asics Trail Attack. Jag tror inte det varit någon hit att springa en hel mara i icebugs.

Klockan 11 gick starten. Vi skulle springa en bana 5,2 km lång genom Bovallstrand i hela 8 varv. En väldigt fin och vacker bana. Den kan inte anklagas för att vara platt och innehöll ett par rejäla backar. Underlaget var ju inte heller det bästa. Trots att arrangörerna gjorde sitt bästa för att sanda banan, så var den halkig, slipprig och moddig. Det var ganska tungsprunget av den orsaken. Men det var ju lika för alla. Jag halkade till några gånger men slapp närkontakt med marken. Men det var andra som drattade omkull.

Redan på tredje varvet började det att kännas tungt. Det blev segare och segare. Jag klände att det fanns inte kraft och ork i kroppen. Dessutom gjorde det ont i höger fot. Jag proppade i mig så mycket energi jag kunde. Men det hjälpte inte. Jag blev bara mer och mer orkeslös. Dessutom började jag frysa och stelna till. Jag kände bara hur jag tappade fart och hur batteriet tog slut och fotuschlingen värkte. Inte vansinnig smärta, men ändå såpass mycket att jag reagerar.

Fjärde varvet gick i slow motion. Jag orkade inte ens springa på i nedförspartierna. Jag var så stel och seg. Det handlade bara om att ta sig framåt. Jag var tvungen att stanna och pinka under både tredje och fjärde varvet.

När jag sprang i nedförspartierna på femte varvet och det gick lika långsamt som i uppförsluten, så kunde jag utan svårighet fatta beslutet att inte fortsätta. Så efter 2 km på det femte varvet så slutade jag springa och gick istället.

Jag har varit med såpass mycket nu att jag vet när det är stopp och man inte skall fortsätta. Nu var det ett sådant här tillfälle. Precis efter det att jag slagit över till gång, kom Niklas från Jogg ångandes. Det visade sig att han hade fatta samma beslut som jag, så vi gjorde sällskap de sista 2,5 kilometrarna och hade en trevlig pratstund.

Jag är inte så ledsen eller deppig för att jag bröt. Det är sådant som händer på marathon. Ibland funkar det, ibland funkar det inte. Idag funkade det inte.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För att fortsätta följa mig. Gå till: http://ultrastefan.wordpress.com   Denna blogg uppdateras inte mer. Bloggen kommer dock att ligga kvar som arkiv. Detta är sista inlägget! ...

Hej kära läsare! Detta blir mitt sista inlägg på Bloggplatsen. Jag har tröttnat lite på denna webbplats och all reklam som skitar ner här. Ni har inte märkt något eftersom jag betalat för att hålla den reklamfri. Men det är ett mörker när man skall...

Nu fick jag tummen ur och besökt tandläkaren. Efter att ha haft lite ont i tänderna under ett par veckor fikc det vara nog. Jag ringde ner till Folktandvården för att boka en tid. Sköterskan som tog emot samtalet frågade om jag kunde vara där inom en...

Onsdag i mitt liv betyder en enda sak - LEK. Dagen då LEK-gänget samlas. Vi tränar lätt och äter en bit mat efteråt. Vi är tre par som gör detta varje onsdag. Nåja. Några gånger har vi fått hoppa över, men de har varit lätt räknade. Igår var det min ...

Nu har jag packat akutväskan om jag skulle behöva åka in till akuten. Vilket kommer att ske nästa hjärtflimmer. Det är inte som en läkares akutväska utan mer grejer som är bra att ha med sig under de långa väntetiderna. A4 kollegieblock, penna, reser...