Alla inlägg under februari 2011

Av Stefan Manning - 15 februari 2011 17:33

Skövde 6 timmars kommer att bli extra roligt i år. Jag och Carina har fått en inbjudan efter loppet som vi bara inte kunde motstå. Ett litet födelsedagskalas.

Det hela kommer även att bli ett jubiluem. Jag gjorde min ultradebut i Skövde 6 timmars, den 11 mars 2006. Jag har varit ultralöpare i 5 år!

ANNONS
Av Stefan Manning - 15 februari 2011 10:16

Idag är det min sista dag som gästbloggare i Partille tidning. Det var en ny erfarenhet och faktiskt väldigt kul. Jag fick verkligen chansen att berätta mer om ultralöpning.

ANNONS
Av Stefan Manning - 15 februari 2011 06:12

Jag funderar på hur jag skall lösa löpningen till helgen. jag åker på att jobba, eller rättare sagt vara stand-by och då kan man ju inte heller ge sig ut att springa. Hmmm...  Kanske får det bli ett mörkerpass.

Av Stefan Manning - 14 februari 2011 20:52

I dag är det alla hjärtans dag. En speciell dag. Man kan glömma det mesta. Bröllopsdagar, födelsedagar etc. Men inte alla hjärtans dag. Den är helig. efter I-trim besöket drog jag in i Nordstan för att köpa en växt till Carina. Men jag undrade var blomsteraffären var. Sedan blev jag misstänksam. Vid ett ställe var det en folksamling som kunde få en att tro att det  var audition till idol. Men icke! Det var blomsteraffären. Så det var bara att ta en nummerlapp och köa. En viktig ingrediens i kärlek är tålamod.

Av Stefan Manning - 14 februari 2011 20:50

Idag var jag på I-trim för en follow up med Kari. Tyvärr ganska nedslående resultat. Visserligen har jag en djävla massa vätska kvar i kroppen. Men likförbenat har jag extrakilon. Då får vi väl börja hyvla bort dom igen. Helvete också!

Av Stefan Manning - 14 februari 2011 07:54

Måndag! Ny arbetsvecka och jag kan blicka tillbaka på en slitsam helg med ett brett leende. Jag är fortfarande lite stel, men toknöjd.

Jag har startat dagen med styrketräning i kraftkällaren. ett litet pass på 45 minuter. Planen är att köra måndag, onsdag och fredag. Helgens ultraintervall påminde mig återigen på ett handgripligt sätt att styrketräning måste ingå i min träning. Det är bara så, men det är ju så djävla tråkigt.

Nu har jag hittat detta koncept med Kraftkällaren på morgonen och det verka funka, så jag skall hålla mig till det. Jag känner mig nöjd idag, riktigt nöjd.

Av Stefan Manning - 13 februari 2011 11:55

Nu är ultraintervallerna avklarade. Det blev en apjobbig tillställning. Att man var magsjul i San Augustin och riktigt förkyld veckan innan påverkar ju naturligtvis inför denna händelse. De två första intervallerna gick jättebra och jag låg på ett ganska lågt tempo ändå, ca 7 minuters fart, man måste ju orka alla. Dessutm fick jag lite oväntat sällskap av Dan Gustavsson från jogg.se. Skönt att slippa springa dessa pass själv, även om jag är van vid sådant.

På tredje passet börjadse det strula. Jag blev efter 2 kilometer så akut skitnödig. Resten av den intervallen gick ut på att inte göra i brallan. Stundtals gjorde det ganska ont när man skulle hålla emot. Detta tog på krafterna också. Men jag fick åtgärdat det när jag kom in igen och jag fick sitta länge.

Efter det var det inget som blev bra. Trötthet kom och jag klappade igenom totalt. När jag gick ut på femte intervallen bestämde jag mig för att denna fick räcka, eftersom det inte blev bättre efer den förra. Jag vet knappt hur jag kom igenom den fjärde och femte intervallen.

Men då jag sprang där så snurrade tankemaskineriet. Jag fick bryta i Bovallsstran, jag fick bryta på Gran Canaria. Skall det nu bli en tredje gång? För bröt jag här så skulle jag lämna återbud till TEC100. TEC100 är min första inteckning i meriter jag måste samla på mig inför Badwater. Badwater är min baby och den lever jag efter nu. Bryter jag här kastar jag bort hela strategin för fem år framåt. Det hela blev en dominoeffekt och mycket snabbt kom jag fram till slutsatsen. Bryta? - No way!

Jag bestämde att även gå ut på den sjätte och att ta en i taget. Väl ute på den sjätt som var minst lika seg som den föregående, trots att solen sken så funderade jag på att bryta häör igen. Men två saker fick mig att fortsätta. Dels tankegången från förra intervallen och dels för att Carina kom ut och gjorde mig sällskap på de två sista varven (av fem).

Utmattningen fanns där, men även min dröm om Badwater. Intervallen slutade med Badwater - 1, utmattningen - 0.

Jag skulle ut på den sjunde också och därmed i praktiken köra ända in i kaklet.

Den sjunde intervallen gick i mörker. Carina kom ut och var medryttare och draghjälp de sista två varven. När jag hade passerat 8:e varvet på sjunde intervallen, hade jag passerat 42 miles, den första delsträckan med cut off på Badwater, det hade gått på seega 9:56. Cut off:en är 12 timmar, men då har man sprungit i helt andra förhållanden. Då kom en endorfinkick och tårarna bara rann. Jag var totalt slut efter den intervallen. Och tiden var därefter. 1:43. Det säger ju allt. Men i och med att jag startade den sjunde så var det helt givet för mig att gå ut på den sista what so ever. I helvete att jag viker ner mig framför mållinjen.

Den sista intervallen var en ren djävla kamp för att över huvudtaget ta sig runt. Carina gick med ut och drog mig runt så gott Hon kunde. Jag vet inte hur jag tog mig runt, jag visste bara att jag skulle ta mig runt om jag så skulle krypa. Något annat fanns inte i moin skalle. Jag ville ju springa TEC och jag ville ju till Badwater. Det var tydligen en vinglig och raglande gubbe som var ut och velade i lördagsnatten. Det var gångpausar - som i de föregående intervallerna. Jag följde bara den gula reflexvästen framför mig som innehöll en ängel vid namn Carina. Temperaturen hade åter sjunkit till minus 9 grader och jag frös som fan. I en värld av slow motion blev jag till slut medveten om då vi rundade McDonalds för femte gången denna intervall och 40:e gången totalt, att jag bara hade 500 m kvar. I slutet på raksträckan var målet och jag kom dit till slut efter sju sorger och åtta bedrövelser. Jag var trött, så djävla trött. Carina tog ett kort med kameran jag hade tagit med mig. Jag skulle lyfta armarna i en segergest men orkade knappt detta. Jag hade fullföljt alla åtta intervallerna. Det var en stor mental seger för mig, hade jag inte gjort detta. Ja, då vet jag inte.


Av Stefan Manning - 12 februari 2011 23:37

INTERVALL 8

Start 21:00

Temp: -9,0

Vind: 0,0

10,06 km -2:03:06. Lite retligt. Jag glömde stänga av klockan, det skulle vara strax under två timmar. Det var den värsta intervallen. Jag gick ut på den redan tom i kroppen. Denna intervall skulle göras och nu var det enbart ren vilja som gällde. Carina följde med ut och sprang med. Jag hade noll ork i kroppen och raglade mest runt de sista fem varven. Jag skulle bara runt banan om jag så skulle krypa. Kylan tog dessutom ett rejält grepp på både mig och Carina.

Denna omgång av ultraintervaller var rejält slitsammare än den förra omgången. Jag fick slita rejält från den tredje intervallen och hela vägen i mål. Och här är en segerbild, på en trött och sliten Stefan Manning.

 

Translate this blog

Presentation

Omröstning

Skulle Du kunna tänka Dig att ingå i min supportcrew på Badwater Ultramarathon år 2016? Loppet går genom Death Valley i USA. (Alltså inget bindande - jag vill bara se om intresse finnes)
 Ja!
 Nej!
 Kan jag få tänka på saken?

Ultrastefans Gästbok

Länkar

Fråga mig

11 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17
18
19 20
21 22 23 24 25 26 27
28
<<< Februari 2011 >>>

Senaste inläggen

Följ bloggen

Följ UltraStefan - going to Badwater med Blogkeen
Följ UltraStefan - going to Badwater med Bloglovin'

Tidigare år

Arkiv

Sök i bloggen

Kategorier

Besöksstatistik

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se