Var uppe vid målområdet i eftermiddags och kollade in läget. Det var fortfarande 8 löpare ute på banan. Tävlingen verkar ha flutit på bra. Inte konstigt, med en så välarrangerad tävling

Efter att ha pratat med vänner och bekanta återvände vi till hotellet för att äta en bit mat. nu har vi välförtjänt slappat under eftermiddagen och kvällen. Det var riktigt skönt att få koppla av utan en massa måsten och annat.

Det är inte alltid det går som man tänkt sig. TEC100 är ett ganska bra bevis på detta. Alla förberdelser jag har gjort har varit bra och grundliga. Men ändå inträffar saker man inte riktigt kan förbereda sig på.

De tre första varven gick bra. Jag tog in energi och såg till att jag hade med mig under varvet (varvet var 10 km). Aldrig har jag varit så duktig på att ta in näring under ett lopp som jag var denna gång. Inne i skogspartiet, ca 7 km in i banan, trampade jag fel på en sten och det gjorde naturligtvis ont. Jag hade under tävlingen och även innan tävlingen under året haft problem med utsidan av min fot. Under det fjärde varvet började jag känna av min högerfot mer och mer. Sprang jag var det OK, men så fort jag började gå, värkte det rejält. Det blev värre och jag tvingades till sluta att gå mer och mer. Dessutom räckte inte energin jag hade med mig ut hela varvet.

Vid varningen mellan fjärde och femte varvet. Passade jag på att byta kläder. Jag bytte även till min vätskerygga för att få med mig mer energi under varvet. Jag hade tänkt att använda den framemot kvällen, men tidigarelade detta.

Femte varvet var inte roligt alls. Foten värkte mer och nu hade jag riktigt svårt att springa. Det gick fast varNu var målet att fullfölja 5 varv och därmed komma med i resultatlistan.

Jag gick ut på sjätte varvet. Löpningen blev mer och mer sporadiskt och värken i foten bara ökade. När jag kom in för varvning var det inte full fart precis. Men där stod min pacer - Mia - och väntade på mig. Hade det inte varit för att hon skulle vara pacer för mig, hade jag nog stannat vid 5 varv. Vi tog oss ut på det sjunde varvet. Sprang eller vad man skall kalla det då och då, men det blev mest gång. Det varvet gick på lite dryg två timmar. Jag hade redan insett att jag inte skulle klara distansen fullt ut och defenitivt inte under maxtiden på 30 timmar. Därför beslutade jag mig för att stanna vid 8 varv - 50 miles och halva distansen.

Sista varvet tog över 2½ timma. Det är inte så svårt att bestämma sig för att bryta. Mias närvaro under dessa två sista varv var milt uttryckt guld. Vi pratade en massa och det fick mig att glömma bort smärtan.

Mia jag är grymt tacksam för Din insats. Du vet inte vad det betyder, men då i det läget byttede det allt.

Att fortsätta i detta läge, när jag vet att jag inte kommer att nå 100 miles inom maxtid är fullständigt hål i huvudet. Det finns ingen anledning till det. Det är inte värt månader av rehab för att kra sönder foten ännu mer. Jag tror att med lite vila att jag kan komma tillbaka i löparspåret ganska snabbt. Har ju nu en massa rutin från sådan här verksamhet och att inte utnyttja detta är löjligt. Då har jag ingen användning av min rutin. Jag kasnke förlorade slaget denna gång, men jag har inte förlorat kriget.

Det går fler tåg.