Nu börjar jag känna att krafterna kommer tillbaka. Jag skall ta vara på alla lärdomar som jag gjorde i natt. Inte minst är denna lärdom synnerligen viktig att ta med sig till Badwater.

Som vanligt efter sådana här episoder, så blir jag grymt trött och slö dagen efter. Pumpen har gått på högvarv i nästan ett dygn, så det är ju inte konstigt.

Fördelarna med detta är att jag fick lite aha-upplevelser om detta med Kaliumvärde. Jag hade inte kopplat detta värde så starkt ihop med min blodtryckmedicin som jag borde ha gjort. Så det hela gav mig en hel del värdefulla lärdomar om att ha kaliumvärdet på rätt nivå.

Enligt läkaren var det mitt låga kaliumvärde som hade utlöst detta och det skall mer betraktas som ett olycksfall i arbetet än att mina operationer för åtta år sedan inte har hållt.

Så med andra ord vet jag vad jag skall tänka på i framtiden när det gäller dessa saker.

Men jag är fortfarande djävligt sur att jag inte fick springa igår morse.

Efter en timma fick vi lämna sjukhuset. Med lite rutiner avklarade var vi därifrån strax efter halv ett på natten. Men inte fan var problemen över. När vi skulle köra ut ur p-huset, var det stängt. Det blev till att ringa ett vaktbolag och vi fick vänta ytterligare en halvtimma.

Väl hemma efter mycket om och men var vi i säng vid halv fyra tiden på morgonen. En lång dag var över.

Detta med att få kaliumvärdet på plats med hjälp av dropp är en alldeles ypeprlig träning av tålamod. Två gånger kallade jag in sköterska och sa åt henne att öka takten på droppet, vilket hon gjorde under vissa protester. Men man måste ibland skynda på processen lite.

Tre gånger tog man blodprova för att kolla halten. Efter sista blodprovet kom dom in med en påse till och två kaliumtabletter. Suck - ytterligare två timmar väntan. Men pumpdjävlen flimrade glatt på. Man kunde nästan tro att fanskapet var på rymmen.

Tills lsut kom det där ögonblicket då man fick upp kaliumvärdet på 4,2 och allt var klart för grillning.

Gissa om jag blev glad när dom rullade in den vagnen och började montera elektroder på mig. Carina satt i ett hörn och betraktade skådespelet. Men när det var dags för mig att börja sprattla fick Hon inte vara kvar i rummet utan fick vackert gå ut. Jag fick en narkos som heter propoform. Jag ahnn vinka till sköterskan innan det blev svart. 8 minuter senare var jag vaken igen och då hade Sahlgrenska fått en något högre elräkning. Men allt var lugnt och hade gått som tåget. Det behövdes bara ett försök. Konverteringen skedde vi midnatt, jag kom till akuten 07:45.

Mycket riktigt. Väl inne på akuten kunde man konstatera ett riktigt präktigt hjärtflimmer like the good old days. Mitt problem var att mitt Kaliumvärde var väldigt låg - 3,3 nå'nting. Och för att läkarteamet skulle ta fram sladdarna och sätta i stickkontakten i väggen krävdes minst 4,0.

Då insåg jag att detta kunde ta lång tid, vilket det också skulle göra. Jag rullades upp på en avdelning och man satte in ett dropp med kalium för att hyfsa till värden. Det var övervakning med bärbart EKG och hela faderittan. Mitt stora problem så här fram emot eftermiddagen var att jag inte hade ätit något sedan  kl 7 på morgonen och inte druckit heller. Och skulle man elektrifiera mig så skulle jag vara fastande. Av den anledningen kom även huvudvärken. Och av dessa anledningar plockar man fram sina egenskaper från ultraloppen avseende positivt tänkande. Jag avskyr gnäll. Skulle jag själv gnälla kommer jag också att avsky mig själv. Alltså är jag positiv.

Det blev lång väntan. Förmiddag blev eftermiddag och eftermiddag blev kväll. Det mest positiva var att Carina dök upp under sena eftermiddagen och var vid min sida hela tiden fram till mål. Vilken Kvinna! Det gjorde himla mycket av att ha sällskap av Henne. I just love that woman!

Minsann, minsann. Det var allt ett stökigt dygn igår. jag åkte in till jobbet som vanligt, men efter ett par timmar onsåg jag att dett skulle inte bedarra och flashbacks från 2003 kom tillbaka.

Inte nog att jag var rent ut sagt piised för att jag inte fick spring, så blev jag ännu mer förbannad över att behöva åka från jobbet in till akuten.

Men om det håller på så här så kan det ju komma mer och i värsta fall få jag ta en ny sväng med lungvensablationer. Alltså lika bra att få skiten dokumenterad. Alltså jag åker till akuten. Jag vet ju att detta kommer att lägga sig, men jag vet också att det kan ta upp emot tre dygn innan det lugnar sig.

När man är på akuten får man under inga som helst omständigheter ha bråttom. Vis av den erfarenheten, gick jag in på Hammer Nutrition och printade ut deras fueling guide, samt min plan för Badwater. Utöver det tog jag med anteckningsblock och penna. Ett gammalt hederligt akuten survival kit med andra ord. Tyvärr låg MP3:an hemma så jag kunde inte lyssna på ljudbok.