Imorgon är det dags igen. Då skall jag börja jobba efter två veckors ledighet. Jag kan inte med uppbådande av all vilja i världen göra vågen för detta. Det som räddat mig denna ledighet är löpningen. Jag har haft väldigt svårt att koppla bort jobbet och har drömt om detta jäkla jobb i princip varenda natt.

Så detta med att komma tillbaka med fulladdade batterier är bara rent skitsnack. Nåväl. Jag har fyra veckor till som väntar på mig i augusti. Då skall jag nog inte vara lika speedad som jag var inför denna ledighet.

Tack löpningen för att Du berikar mitt liv och skänker lugn och ro i min själ. Jag står i evig tacksamhetsskuld till Dig.

Jag sitter nu här och tittar på loppet i Garmins Training center.

Enligt min Garmin sprang jag totalt 42,30 km, vilket stämmer bra med kontrollmätningen. Det brukar allt bli ett par hundra meter extra eftersom man inte springer den tänkta kortaste vägen. Att banan var tuff visar antalet höjdmetrar på. Enligt min garmin Tarning Center har jag avverkat 1215 höjdmetrar.

Jag förbrukade även 3263 kcal. Jag tog in via Perpeteumtabletterna 2000 kcal. Jag kan lägga till ca 500 kcal med de muggar blåbärssoppa och de två banabitar jag tog. Så näringsintaget har nog varit ganska hyfsat.

Tyvärr blev jag ganska stel i låren efter 25 kilometer och det där släppte aldrig. Med facit i hand och när jag tittar på loppet i training center så kan jag se att det gått lite för fort mellan 10 och 17 kilometer. Men det borde inte varit så avgörande. Jag tror att det var alla dessa småt stigningar och uppför som slet ut mig. Jag kände mig inte trött under loppet, det vara bara stela lårmuskler som sänkte farten. Hmmm...

Något att fundera på inför ultraintervallerna.

Återigen så gjorde dom det - paret Seppenän. Från att ha velat springa en marathon, men inte hittat något som passar, så ordnade Sami Seppänen ett eget lopp - Båstad Marathon. Och som det har ordnats se'n. De skapade ett arrrangemang förra året som var dimensionerat för några hundra deltagare. Då startade endast 47 löpare. Trots det så körde de hela linan ut och fick till ett makalöst bra arrangemang.

I år kom de tillbaka med ett arrangemang av absolut yppersta toppklass. De har visat att de vill växa och att de även till skillnad från andra också klarar av att växa.

Tävlingsområdet, pastapartyt kvällen innan var klockrent. Under loppet var servicen förstklassig. Vilken annan arrangör har hela 16 vätskestationer på ett marathonlopp? Det är i snitt en station på varje 2,6 kilometer.

Det kanske låter lite väl mycket. De snabba löparna är väl inte i så stort behov av så många. Men däremot gynnas de långsamma löparna av detta och det skapar en trygghet för denna grupp att det inte skall behöva gå 5 km mellan varje station.

Att maxtiden sedan är 7 timmar gör att många tveksamma kan ta steget ut och våga prova distansen. Dessutom behöver de löpare som normalt ligger på 5½ till 6 timmar inte ängsligt behöva snegla på klockan och undra om dom skall hinna. Mycket avstressande och mycket föredömligt tänkt.

Löparfesten senare på kvällen var en mycket trevlig tillställning, där man kunde sitta ner tillsammans och snacka om dagen gärning, komma med alla bortförklaringar och detta till trevlig levande musikunderhållning. Så skulle det vara på alla lopp.

Att Båstad Marathon har kommit stanna är helt uppenbart. I årets upplaga startade 163 personer. Av dessa kom 158 i mål. 132 herrar och 26 damer. Endast 5 personer bröt tävlingen på denna oerhört tuffa bana. Ett bra resultat. Nyhet för i år var även en stafett som samlade 17 lag.

När man upprepar en arrangörssucce som detta faktiskt var är jag inte det minsta bekymrad över att 2012 års upplaga kommer att gå snett. Jag tror snarare tvärtom och det kommer säkert att dyka upp något nytt med för den delen. Det kommer att bli ett ännu bättre arrangemang. Båstad Marathon har tydligt visat att de vill växa och framför allt att de verkligen klarar av att växa.

Ett tack till eldsjälarna Krisztina och Sami Seppänen och alla de involverade funktionärer som hjälpte till och de var en ganska stor skara. Det gjorde Ni jäkligt bra!

Det vi väntar på nu är ett datum för 2012.

Igår sprang jag Båstad marathon. Det luriga med denna mara var att välja rätt outfit. Väderprognoserna varierade rejält inför gårdagen. Skeulle det vara långärmat eller kortärmat? Långa eller korta tights?

Jag valde till slut mina korta kompressionstight och min kortärmade kompressionströja med klubblinnet ovanpå. Kompressiontröjan var det bästa valet eftersom jag slapp sönderskavda bröstvårtor. Den är outstanding på den punkten.

Det var mulet och lite snålt i vinden vid starten. Det skulle visa sig att loppet kom att innehålla nästan hela registret av väder under resans gång. Allt från lite lätta regnstänk till tryckande värme med hög luftfuktighet. Det var bara riktig åska och störtskurar som saknades.

Jag bestämde mig att springa i bekvämlighetstempo som vanligt. När starten gick så var det ingen trängsel och huvuddelen av fältet drog iväg ganska snart. Jag kände att jag ändå sprang för fort och försökte dra ner tempot. De första 7,5 km gick uppför och det finns ingen anledning att knäcka sig där.

Vid 4-5 fick jag dessutom slåss mot en massa flugor när jag passerade några hagar med hästar.

Vid dagens lopp chansade jag även lite. Jag hade fått en ny variant av Hammers Perpeteum, nu i tablettform. Jag hade tagit med mig tabletter för 5½ timmas löpning. Var 15:e minut tog jag en sådan tablett och tuggade. Torr som fan var den och den fick sköljas ner med vatten. Jag hade en halvliters vattenflaska med mig som jag hade i näven. Den fyllde jag på med jämna mellanrum och det var inga problem. Det fanns så mycket som 16 (!) vätskestationer utmed banan. Helt fantastiskt. Att drabbas av uttorkning under detta lopp, får klassas som ett totalt misslyckande. Varje tablett innehöll 100 kcal. Med andra ord fick jag i mig ca 400 kcal i timmen. Så här i efterhand känns det som lite väl i minsta laget. Men dom funkade förvånansvärt bra, trots att dom var supertorra och man fick många gånger peta loos rester i munnen innan man kunde skölja med vatten. Var 5:e kilometer åkte även en salttablett ner. Hade jag tillräckligt med vatten i flaska sprang jag förbi vätskestationerna. Jag stannade bara för att fylla på vatten. Vid två tillfällen tog jag även en bananbit och ett par muggar blåbärssoppa. Det var mitt intag under loppet.

Banan är oerhört tuff. Bortsett från den långa stigningen i början finns det en del del backar och stigningar utmed banan, som sliter ganska bra. När man väl får en rejäl utförslöpa på sista milen har man för ont i låren för att kunna kuta på.

Det hela gick bra fram till 25 km. Då började det ömma rejält i låren efter alla upp och ner. Det hade varit bra löpning mellan 12 och 25 kilometer. Jag stannade någonstans vid 16-17 km och tömde blåsan. Skönt. Men vid 25 km kom dippen, som den brukar göra och tempot gick ner rejält. Vid 25 exakt började dessutom en raksträck med stigning som är drygt 2 kilometer.Ingen tempolöpning där inte. Men det var bara att mala på, man kommer ju ingen vart om man stannar. Dippen går ju över. Men denna gång gjorde det inte riktigt så, det höll i sig och det var segt med löpningen ända in i mål. Jag kände mig inte trött, men jag var ganska öm och stel i låren. Det drog ner farten för mig.

Samtidigt började även temperaturen att stiga. Jag hade lite lätt regn vid 10 till 12 km. Det var inget som störde. Nu däremot blev det luckor i molntäcket och solen gassade. Då blev det riktigt varmt och luftfuktigheten var fortfarande hög. Jag var tacksam att jag hade med mig vattenflaskan, för jag drack nu mellan kontrollerna och intag av Perpeteumtabletter. Den sista milen blev till en riktig värmelöpning. Trots stelhet och seg löpning kunde jag inget annat än att le. Detta började ju bli riktig Badwaterträning, det var ju värme jag vill ha och nu fick jag den. Underbart. Vi vätskontrollen i Kattvik vid 35 kilometer stod ett par löpare och beklagade sig över hettan och kunde inte förstå min hglada uppsyn och jag kände att det var nog ganska meningslöst att försöka förklara i det läget. Med ett hej-hopp fortsatte jag med nyfylld vattenflaska och två muggar blåbärsdricka. Nu sprang jag vid havsnivå och på ett parti nyasfalterad väg. Asfalten var ramsvart och åter fick jag Badwatervibbar. Jag brestämde mig för att springa på den vita linjen, för det skall man göra i Badwater annars kommer den heta asfalten att smälta skorna.

Vadå hålla på med ett marathon? Jag var så inne i dessa tankar och endornikickarna ställde sig på. Tempot var nere i 7:45 till 8:00. Men vadå, jag dyster? Nix trots att det gick segt hade jag så djävla roligt där jag harvade fram och samtidigt var i min goa drömvärld. Då är ju ont i lårmusklerna ganska lågprioriterat.

Ett, tu, tre så var jag inne i Båstad och kunde se målområdet. Det var bara att konstatera att jag lagt ytterligare en marathon till samlingarna. Ett marathhon som är tufft, vackert och mycket välarrangerat. Jag var så uppåt att jag glömde knäppa av klockan efter målgång. Så kan det gå.

Så hur djävla trött och sliten Du än är - så se till att vara glad. Det går kanske inte fortare, men det gör resan angenämare.