Dagens träningspass blev inte så roligt. Jag sprang upp till Humlebadet och tillbaka, med en liten extra knix inne i Kåhög. Det gick väl bra fram till badet. Men på tillbakavägen blev det kämpigt. Jag tappade tempo och sedan var jag inne i normaltempo igen. Det gick upp och ner. Detta kan bara betyda en sak och det bekräftade pulsmätaren. När jag tittade på den låg pulsen på 211. Det var ett sådant pass igen och det var ju ingen idé att avbryta passet eftersom jag redan var på väg hem.

Så det var bara att bita ihop och stånka hemmåt. Jag mådde inte illa eller så. Det vara bara segt, men irritationen steg våldsamt inom mig. Jag blir så förbannad på sådant här djävelskap.

När jag kbäppte av klockan hemma vid porten visade den exakt 13 km och jag hade trots de eländiga 5 sista kilometrarna snittat på 6:44. Det var ju i alla fall en tröst. Dessutom så har jag totalt sprungit 250 km denna månad. Med tanke på vad som skett idag, kommer jag nog att vila resten av veckan fram till Skövde Ultrafestival.

Så var jag inne på min sista semestervecka. Nästa måndag sitter jag på jobber igen. Jag kan ju inte påstå att jag jublar åt detta faktum. Att få ägna min tid åt vettiga saker som träning och lite annat kommer att bytas ut mot jobb. Det är ju skönt så länge det varar.