I helgen var det 48 timmars i Skövde, där jag var med för tredje gången. Även om det kanske låtit annorlunda har jag denna gång varit med tystlåten att jag inte kände mig lika laddad och entusiastisk inför denna tävling.

Det var inte mycket som fugerade denna tävling. Möjligtvis att komma till start då och de första 2 timmarna. Redan vid tredje timmen startade det. Jag passerade halvmaran på 2:53! Och senare skulle jag passera maran på 6:01! Redan här kom signalerna att allt inte stod rätt till. Jag var pigg i benen, det kändes bra i kroppen, men ändå.

Allt blev bara jobbigare och jobbigare. Efter drygt 4 timmar så käneds det som om jag ramlade ner i ett stort svart hål. Kroppen funkade och sprang på bra. Jag till och med ökade farten lite extra för att ta marathonpasseringen på 6 timmar. Enligt Garminen blev det 5:54. Men det var ändå segt. Skallen min, ville inte vara med. Alla negativa tankar kom över mig och kopplade ett järngrepp på mig där nere i detta svarta hål. Det var ett totalt kaos i mitt huvud. Någonstans i denna mentala orkan försökte jag styra upp det hela. Men jag mäktade inte.

Jag försökte med allt. Jag lade mig att försöka sova. Gick inte. Åt lite. Många andra såg mitt tillstånd och fattade att det inte stod rätt till. Jag fick mycket stöd, några gick med mig runt osv. Men i långa loppet hjälpte det tyvärr inte.

Det som var positivt var att se tjejernas framfart framförallt Christina Paltén och Marie Thomsen (Marathonmia). Mia körde i ett fantastiskt tempo och hon höll hela vägen in i mål.

Mellan 6:e och 12:e timmen lyckades jag värka fram knappt 20 km. Totalt värdelöst och mellan timme 12 och 24 ytterligare 30 km. Allt jag kunde förmå mig de första 24 timmarna var usla 94,6 km. När det var 5 timmar kvar, insåg jag faktiskt att jag utan att ta i för kung och fosterland, faktiskt kunde slå mitt personbästa (110314 m). Men jag kände att jag inte hade lust att göra det. Jag ville inte. Jag struntade i det.

Att vara så här mentalt tom i skallen som jag var denna gång har jag aldrig varit i helea mitt liv. Att man får dippar, både fysiskt och psykist - ja. Det ingår i paketet. Men att att drabbas av detta fullständiga mentala kaos och sedan den tomhet som kom efteråt. Det var något helt nytt. Jag kunde inte hantera detta och jag skall erkänna att jag var faktiskt rädd. Jag blev riktigt rädd. Fruktansvärt otäckt.

Som grädde på moset kände jag efter 20 timmar att blåsor höll på att bildas framförallt på vänster fot. Dessa var tydliga signaler och jag kunde i alla fall sätta in motåtgärder och hålla dessa i schack. Senare kom även en på höger häl. Även den lyckades jag hålla nere.

Jag lyckades i alla fall kravla mig upp ur detta svarta hål. Men jag kunde aldrig komma in i matchen igen, vilket jag insåg när jag inte ens hade lust att sätta ett PB, vilket skulle bli en riktigt positiv kick. När slutskottet gick för 24 timmarslöparna och jag stod där min mina 94,6 km, insåg jag att det skulle inte funka att hålla på 24 timmars till. Vid denna insikt sköljde ytterligare en våg av mental smärta och besvikelse över mig. Men samtidigt när jag blickade tillbaka, så insåg jag att jag har jobbat i en kraftig uppförsbake sedan den fjärde - femte timmen. Så nu bestämde jag mig för att göra slut på detta lidande. Jag fattade nu beslutet att ta mig upp till 100 km och sedan stanna där och kliva av tävlingen.

Dessa dryga 5 kilometrar kommer jag nog att minnas som den absolut värsta femkilometaren jag någonsin tagit mig för.

Efter drygt 27 timmar så kunde jag stanna och jag kunde konstatera att Skövde ultrafestival 2011 var mitt livs absolut sämsta tävling någonsin. Nu pratar jag inte om arrangemanget utan om min insats. Jag kan inte hitta någon annan tävling där jag har presterat så uruselt och där jag måste bryta för att skallen inte är med. En helt ny erfarenhet för mig och det skall fanimej inte hända igen. Jag var så djävla nere i träsket att jag inte ens hade lust att springa Badwater. Jag ville kasta hela projektet över relingen och låta det sjunka till havets botten.

Jag skall ägna lite tid att spola tillbaka bandet och se vad som hände och hitta orsakerna varför. Jag är normalt en mycket positivt tänkande person och är dessutom känd för att vara det. Denna gång var jag det inte. Det skrämmer mig.

Så nu efter denna mentala käftsmäll, skall jag gå vidare. Bland annat förbereda mig för jobbet på måndag. Och där kom nästa mentala käftsmäll.