Alla inlägg under augusti 2011

Av Stefan Manning - 29 augusti 2011 11:56

Var nere på mitt jobb-gym - Kraftkällarn -på lunchen. Dom öppnade upp idag efter renovering. Det visade sig att antal maskiner i gymmet hade minskat drastiskt och det var dom flesta av de maskiner jag använder för att träna upp mina lärkvingar till armar. Hmmm....

Däremot skall det bli morgonspinning på fredagar. Där tänkte jag haka på. Jag behöver lite rundtramp inför Rosa Dygnet.

Av Stefan Manning - 29 augusti 2011 05:46

Jaha. Då sitter man här igen på karriärdagis. Just nu har jag kopplat upp dator, bytt lösenord i maskinerna och grinat illa åt automatkaffet. Nästa anhalt blir julhelgerna.

Av Stefan Manning - 28 augusti 2011 23:46

Så var denna semester slut. 4 veckor. Nu är det åter dags att hoppa in i hamsterhjulet. Jag kan ju inte direkt påstå att jag jublar över detta dystra faktum. Får se vad det är för djävelskap som väntar...

Av Stefan Manning - 28 augusti 2011 21:05

Jag letar efter positiva saker från helgens ultralopp. En positiv sak var att jag har värvat en som är intresserad att följa med till Badwater som support. Och det var det anda också. men nu när jag kollar i resultatlistan och tittar på min klass M55 där jag hittar tre deltagare inklusive mig själv, så kan jag med extra stor häpenhet konstatera att jag vann denna klass både i RM och i 48 timmars. Jag skulle alltså kunna säga att jag är riksmästare i M55. Det var som fan! Jag tror jag smäller av. Nu känns det faktiskt lite bättre.

Av Stefan Manning - 28 augusti 2011 19:26

Nu har jag gjort en pizza, som skall delas upp i matlådor. Jag måste ju ha lite terapi efter gårdagens fiasko och morgondagens återvändo till jobbet. Ingen önskesituation precis...

Av Stefan Manning - 28 augusti 2011 14:58

Har titta på lite friidrott. Skall snart börja med att greja lite i köket. Jag tänkte göra lite matlådor till jobbet. Dessutom behöver jag lite terapi just nu. Jag är liksom inte upplagd för att läsa det nya numret av Runners World som låg och väntade på mig vid hemkomsten....

Av Stefan Manning - 28 augusti 2011 10:15

Har sovit tungt och drömlöst i natt. Tankarna snurrar fortfarande efter gårdagens misslyckande. Det som står på dagordningen idag är att packa upp och tvätta. Så mycket mer mäktar jag inte med...

Av Stefan Manning - 27 augusti 2011 19:58

I helgen var det 48 timmars i Skövde, där jag var med för tredje gången. Även om det kanske låtit annorlunda har jag denna gång varit med tystlåten att jag inte kände mig lika laddad och entusiastisk inför denna tävling.

Det var inte mycket som fugerade denna tävling. Möjligtvis att komma till start då och de första 2 timmarna. Redan vid tredje timmen startade det. Jag passerade halvmaran på 2:53! Och senare skulle jag passera maran på 6:01! Redan här kom signalerna att allt inte stod rätt till. Jag var pigg i benen, det kändes bra i kroppen, men ändå.

Allt blev bara jobbigare och jobbigare. Efter drygt 4 timmar så käneds det som om jag ramlade ner i ett stort svart hål. Kroppen funkade och sprang på bra. Jag till och med ökade farten lite extra för att ta marathonpasseringen på 6 timmar. Enligt Garminen blev det 5:54. Men det var ändå segt. Skallen min, ville inte vara med. Alla negativa tankar kom över mig och kopplade ett järngrepp på mig där nere i detta svarta hål. Det var ett totalt kaos i mitt huvud. Någonstans i denna mentala orkan försökte jag styra upp det hela. Men jag mäktade inte.

Jag försökte med allt. Jag lade mig att försöka sova. Gick inte. Åt lite. Många andra såg mitt tillstånd och fattade att det inte stod rätt till. Jag fick mycket stöd, några gick med mig runt osv. Men i långa loppet hjälpte det tyvärr inte.

Det som var positivt var att se tjejernas framfart framförallt Christina Paltén och Marie Thomsen (Marathonmia). Mia körde i ett fantastiskt tempo och hon höll hela vägen in i mål.

Mellan 6:e och 12:e timmen lyckades jag värka fram knappt 20 km. Totalt värdelöst och mellan timme 12 och 24 ytterligare 30 km. Allt jag kunde förmå mig de första 24 timmarna var usla 94,6 km. När det var 5 timmar kvar, insåg jag faktiskt att jag utan att ta i för kung och fosterland, faktiskt kunde slå mitt personbästa (110314 m). Men jag kände att jag inte hade lust att göra det. Jag ville inte. Jag struntade i det.

Att vara så här mentalt tom i skallen som jag var denna gång har jag aldrig varit i helea mitt liv. Att man får dippar, både fysiskt och psykist - ja. Det ingår i paketet. Men att att drabbas av detta fullständiga mentala kaos och sedan den tomhet som kom efteråt. Det var något helt nytt. Jag kunde inte hantera detta och jag skall erkänna att jag var faktiskt rädd. Jag blev riktigt rädd. Fruktansvärt otäckt.

Som grädde på moset kände jag efter 20 timmar att blåsor höll på att bildas framförallt på vänster fot. Dessa var tydliga signaler och jag kunde i alla fall sätta in motåtgärder och hålla dessa i schack. Senare kom även en på höger häl. Även den lyckades jag hålla nere.

Jag lyckades i alla fall kravla mig upp ur detta svarta hål. Men jag kunde aldrig komma in i matchen igen, vilket jag insåg när jag inte ens hade lust att sätta ett PB, vilket skulle bli en riktigt positiv kick. När slutskottet gick för 24 timmarslöparna och jag stod där min mina 94,6 km, insåg jag att det skulle inte funka att hålla på 24 timmars till. Vid denna insikt sköljde ytterligare en våg av mental smärta och besvikelse över mig. Men samtidigt när jag blickade tillbaka, så insåg jag att jag har jobbat i en kraftig uppförsbake sedan den fjärde - femte timmen. Så nu bestämde jag mig för att göra slut på detta lidande. Jag fattade nu beslutet att ta mig upp till 100 km och sedan stanna där och kliva av tävlingen.

Dessa dryga 5 kilometrar kommer jag nog att minnas som den absolut värsta femkilometaren jag någonsin tagit mig för.

Efter drygt 27 timmar så kunde jag stanna och jag kunde konstatera att Skövde ultrafestival 2011 var mitt livs absolut sämsta tävling någonsin. Nu pratar jag inte om arrangemanget utan om min insats. Jag kan inte hitta någon annan tävling där jag har presterat så uruselt och där jag måste bryta för att skallen inte är med. En helt ny erfarenhet för mig och det skall fanimej inte hända igen. Jag var så djävla nere i träsket att jag inte ens hade lust att springa Badwater. Jag ville kasta hela projektet över relingen och låta det sjunka till havets botten.

Jag skall ägna lite tid att spola tillbaka bandet och se vad som hände och hitta orsakerna varför. Jag är normalt en mycket positivt tänkande person och är dessutom känd för att vara det. Denna gång var jag det inte. Det skrämmer mig.

Så nu efter denna mentala käftsmäll, skall jag gå vidare. Bland annat förbereda mig för jobbet på måndag. Och där kom nästa mentala käftsmäll.

Translate this blog

Presentation

Omröstning

Skulle Du kunna tänka Dig att ingå i min supportcrew på Badwater Ultramarathon år 2016? Loppet går genom Death Valley i USA. (Alltså inget bindande - jag vill bara se om intresse finnes)
 Ja!
 Nej!
 Kan jag få tänka på saken?

Ultrastefans Gästbok

Länkar

Fråga mig

11 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25
26
27 28
29 30 31
<<< Augusti 2011 >>>

Senaste inläggen

Tidigare år

Arkiv

Sök i bloggen

Kategorier

Besöksstatistik

RSS


Skapa flashcards