Skall jag vara helt uppriktig, så känns det mesta ganska dystert nu. Jag känner mig väldigt mycket Cliff. Inlämningsuppgiften går trögt, skadan är odefinerad och inte diagnostiserad, jag går upp i vikt. Och så har jag gjort i ordning månadens räkningshög. Dags för backträning...

Inget spring idag heller. Jag håller mig stilla tills jag vet vad fan som har hänt med knät. Däremot skall jag ge mig ner till gymmet imorgon och sedn skall jag köra spinning på lunchen. Jag mnåste se attd et funkar med att cykla, annars kan jag säga adjö till Rosa Dygnet, viket skulle vara en ren, total katastrof.

Idag är det på pricken 7 år sedan jag sprang i mål på Lidingöloppet och det är tammen fan nästa på minuten dessutom. Var är det med det då?

Jo! det var då jag för sörsta gången i mitt liv såg Carina live och träffade Henne. Vi hade skämtat i en tråd på puls.se om att Hon skulle stå vid målet och vänta med en öl. Under loppet så funderade jag på det och undrade om Hon verkligen skulle göra det. Och minsann! När jag kom i mål stod Hon där och med ett brett leende höll upp två Heineken. Det var mitt första möte med denna fantastiska Kvinna.

Den stunden korsades våra vägar för första gången, men vi fortsatte på våra enskilda stigar ett tag till för att vi åter skulle korsa våra vägar i maj nästa år och för att slutligen slå in på samma väg tillsammans den 17 juli, den sommaren. Och på den vägen är det.

What a awoman!

Hare tagit en liten pluggpaus för att se Berlin marathon på Eurosport och blev väl belönad för det. Jag kunde få se Makau sätta världsrekord på sanslöst otroliga 2:03:38. Det gör en snitthastighet av 2 minuter och 56 sekunder per kilometer. Prova att springa en kilometer i den farten. Han gjorde det i över 42 kilometer. Reeespect!

Jag känner mig omättligt rik. Jag har vunnit 21 spänn på lotto och 240 spänn på joker. Nästan så att det finasierar första läkarbesöket för knät. Jag misstänker att det kommer bli några sådana.