Alla inlägg under november 2011

Av Stefan Manning - 12 november 2011 23:45

Ve och fasa. Jag var helt färdig när jag ut på den sista intervallen. Jag hade vräkt i mig energi så mycket jag förmådde. Jag vätskade bra, för varje gång jag var och pinkade var strålen klar. Men jag var trött i kroppen. Denna sista intervalle skulle bara genomföras. Carina gick med mig ut denna sista och drog runt mig. Nästan bokstavligen talat. För jag orkade inte hänga med Henne. Hon fick vända sig om och kolla hela tiden. Dessutom slg jag rekord i antal pssiepauser under 10 km.

Detta var ungefär som sista intervallen i februari. Kanske inte lika jäklig för då var jag helt borta. Men på något sätt så kommer man framåt, det är helt otroligt egentligen. Men jag vet att det i sådana här lägen bara är att bita ihop, gilla läget och hålla sig i rörelse. Min oro för knät var borta för länge sedan. Nu var det bara att diska av dessa 10 kiometrara. Jag tänkte så mycket på Badwater, när jag tar mig upp på Mount Whitney de sista 20 kilometrarna, supportteamet som jagar mig framåt och den euforiska känsla som komemr då jag bryter målinjen. Då vid det tillfället har jag gått igenom bokstavligt talat ett helvete och då är detta en pink i Atlanten. Helt plötsligt började jag skratta, för jag insåg trots allt att detta är roligt, detta trivs jag med, detta är mitt sätt att leva. Efter målgång är alla vedermödor bortglömda och jag kommer att resonera: Jag kommer ihåg sista ultraintervallen i februari, den var jobbig. That's it.

Med andra ord är ju detta ett tillfälle av övergående natur och då fortsätter man. Jag hade mitt mentala fiasko i Skövde i tankarna också. Nu var jag besluten att det som hände i Skövde bara skulle hända två gånger - första och sista gången.

Så strax innan vi gick in på fjärde varvet (av fem), sa jag för mig själv: "Men herre gud, Stefan! Vad fan är probemet!? Du skall ju bara springa! Det var ju nå'n som sa att människan måste lära sig att gå, men behöver inte lra sig att springa. Då kan det väl inte vara så svårt."

Efter att ha gått i mål var jag ganska väck. Jag hade svårt att stå upprätt i hissen och att köra den kaxiga varianten att ta trapporna upp 10 våningar, var inte aktuell. Men jag satte även den åttånde intervallen. Det är jag mycket nöjd med.

Av Stefan Manning - 12 november 2011 20:13

Sjunde intervallen blev ett rent helvete. Var den förra seg, så var det bara förnamnet när det gällde denna. Nu är jag rejält trött för att uttrycka mig milt. Jag hasade runt dessa 10 kilometrar på 1:35 och kommer knappt ihåg vad jag gjorde. men det är ju så det skall vara på en ultra. Det som däremot förvånar mig är att knät inte har bråkat. Det var lite protester under de första två intervallerna, sedan har det varit lugnt.

Jag har formligen vräkt i mig energi. Kolhydrater, protein och fett, men ändå känner jag mig helt tom.

Nu återstår en intervall och den får banne mej ta den tiden det tar, för jag är helt slut nu. Men det skulle aldrig faa mig in att vika ner mig nu. Det här är en ypperligt träning i att bita ihop och kämpa på trots att krafterna är slut. Det kommer jag ha nytta av i Badwater.

Av Stefan Manning - 12 november 2011 16:50

Sjätte intervallen klar, det var så seeegt. Jag tyckte knappt att jag hade styrfart och kom framåt. Stel som en pinne var jag. Nu har jag vräkt i mig energi, duschat, smort in benen med aloe vera muskelgel. Nu är det två intervaller kvar och dom skall jag bara ha. Nu är det krig. Jag skall hela vägen, ända in i kaklet. Ställer om vredet på läge pannben.  Jag tänker inte vika ner mig när det är två ynka intervaller kavr, så det så. I början var vädret kanon. Soligt och 11 grader - vindstilla. Men under passets gång sjönk temperaturen märkbart och jag blev ganska kall det sista varvet.

Riktigt kul att få vara utmattad igen. Jag har saknat det.

Av Stefan Manning - 12 november 2011 13:41

Nu är femman avklarad. Jag tycker att fyran och femman är dom segaste. Knät höll även denna intervall. Nu börjar hornen växa ut på mig  :-) Jag är mycket nöjd. Trodde faktiskt inte igår att jag skulle klara två intervaller. Knäbandet jag använder är guld!
Denna intervall hade jag sällskap med min sambo Carina. Det gick inte riktigt lika fort, då vi lade in några gångpauser. Och det var jag väldigt tacksam för...   :-)
Snart dags att attackera nummer sex  :-)

Av Stefan Manning - 12 november 2011 10:40

Så var fyran avklarad. Nu är jag halvvägs och det är alltid trevligt. Dessutom hade jag ett sunderbart fint väder med strålande sol och 3 plusgrader. Denna intervall var något långsammare än den förra trots att den inte kändes så seg. Men det var däremot trögstartat. Blev akut skitnödig och pinknödig igen, denna runda som innehöll två stopp för att tömma blåsan.

Av Stefan Manning - 12 november 2011 07:30

Det var en seg och skum historia. Som jag sa, så var det segt. Men det konstiga var att när jag sprang kändes det inte så speciellt segt egentligen. Men det visade sig väldigt tydligt på kilometertiderna. Vädret var bra. Klart, vindstilla och 3 plusgrader. Tempen stiger sakta. Första intervalen var det 0,5 minus, andra var det 2 plus. Nu gryr det och det ser ut att bli en solig och fin dag. Jag kom ihåg förra året, då var det inte så. Det regnade i fem av de åtta intervallerna.

Trots seg intervall så var detta den första som var smärtfri.

Av Stefan Manning - 12 november 2011 04:25

Nu är andra intervallen i hamn. Då har man gjort dom där två skabbiga nattpassen, även om nästa pass kommer att gå i mörker, så räknar jag inte den som ett nattpass.

Det gick fint att springa och det var pigga ben direkt när jag kom ut på banan, så återhämtningen har funkat bra. Fortfarande kan jag inte springa fortare än ett visst tempo. Även om denna intervall var tre minuter snabbare än den förra. Gör jag så, så värker knät. Å andra sidan är det bra att jag håller ner farten, för jag skall köra sex intervaller till.

Jag njuter i fulla drag att få springa igen, känslan är obeskrivlig och lyckan är total efter en deppig vecka. Det är som att få ro i sin själ igen. Jag känner att jag kan löpa och inser återigen hur viktig löpningen är för mitt välbefinnande.

Av Stefan Manning - 12 november 2011 01:27

Så var den första ultraintervalen avklarad. Dock inte utan bekymmer. Jag oroade mig för knät. Det gick så där i början. Jag hade dragit ett elastiskt band - McDavid kneestrap - under knäskålen. Den gjorde sitt jobb bra. Men redan efter 200 m insåg jag att det var lika så gott att hiva in min medhavda voltaren och ipren. Efter ca 3 kilometer började smärtan släppa. Men sprang jag fortare än ett visst tempo så började värken komma.

Det vara bara att hålla igen och mala på. De sista 5 kilometrarna kunde jag springa ganska obehindrat, bara jag höll nere farten.

Så nu är det bara att invänta nästa start kl 03:00

Translate this blog

Presentation

Omröstning

Skulle Du kunna tänka Dig att ingå i min supportcrew på Badwater Ultramarathon år 2016? Loppet går genom Death Valley i USA. (Alltså inget bindande - jag vill bara se om intresse finnes)
 Ja!
 Nej!
 Kan jag få tänka på saken?

Ultrastefans Gästbok

Länkar

Fråga mig

11 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25
26
27
28 29 30
<<< November 2011 >>>

Senaste inläggen

Tidigare år

Arkiv

Sök i bloggen

Kategorier

Besöksstatistik

RSS


Skapa flashcards