Alla inlägg den 21 januari 2012

Av Stefan Manning - 21 januari 2012 18:48

Idag var det dags för spring med nummerlapp. Dagens övning var Sandsjöbacka Trail Marathon. Det började lite knackigt innan start med förseningar. När starten gick satte fältet av i ett jädra tempo, att följa med i det hade varit rena idotierna. Eftersom det var mörkt ute var första delen ut ur Kungsbacka markerad med marschaller.

Det sista jag såg av fältet framför mig strax efter 1½ km var när de drog upp för en backe. Jag tog också samma väg och väl uppe i backen kom jag till en vändplats i ett villaområde i Varla. Där fanns tre vägar att ta och av alla djävla ställen hade man inte parkerat en marschall där. Naturligtvis sprang jag fel och fick vända tillbaka och tog in på en gång och cykelbana. Den tredje vägen drog iväg upp mot radhusområdet genom ett antal garagelängor så den valde jag bort. Gång och cykelbanan ledde mig ner mot Kungsmässan.

Nu hade jag två val. Antingen lommar jag tillbaka till starten och kastar in handduken eller också så försöker jag ta mig över E6, orientera mig var fan jag är och försker komma på banan igen. Jag valde det senare. Kartan hade klar föbättringspotential avseende detaljrikedom. Är man inte oreinterare så blir det lite besvärligt. Jag är ingen orienterare. Det visade siga att jag kommit ut på väg 158 mot Säro och hade kommit för långt söderut och sprang parallellt med banan. Längre fram efter Hönsaryd fanns en tvärförbindelse som gick upp mot Kyrkbyn, där första checkpointen låg. Så det var bara att springa på. Det gick ju hyfsat. Men enligt murphys lag så var alla nerförslöpor belagda med svartis, så där fick man ta det lugnt. Väl uppe vid Kyrkbyn så såg jag banne mig inte till någon som helst form av checkpoint när jag sprang där på landsvägen. Min teori var att den hade dragits in. Då började jag undra hur de hade koll på löparna ute på banan. Checkpointen skulle ligga drygt 8 km efter start och det var i så fall ca 9 km kvar till den första depån vid 17 km, där Carina och Ava stod och väntade med kaffe och varm choklad. Och då hade jag efter allt velande varit ute i 1 tim 45 min. Att jag inte skulle hinna fram till depå 1 innan dom stängde butiken, det skulle en förståndshadikappad blåmanet fatta. Av den anledning fattade jag det då ganska enkla beslutet att stanna vid depå 1 och lifta med mina väntande damer till närmaste ölburk.

Strax efter checkpointen äntrade jag leden in på Sandsjöbackareservatet. Och vilken djävla led. Den var banne mig inte lätt att springa på. Till och med bergsgetterna hade lagt in klagomål i tre exemlpar. Det var mycket bergshällar och många av dom var såphala med beläggning av svartis. Som grädde på moset hade det börja snöa också. Alla som känner mig vet att jag älskar snö lika mycket som en böld i röven. Det är åter Murphys lag. Nu har det varit mildväder och barmark och av alla djävla dagar, så skulle det sätta igång att snöa idag. Då fattade jag ett nytt beslut. Dags för raseriutbrott. Jag avsatte 5 min till svordomar, svavelosande eder och lite annat smått och gott. Efter det fick det vara nog. Jag var tvungen att koncentrera mig på att ta mig fram där bergsgetterna vägrar gå. Det var också blött i marken, så möjligheterna till fotbad var oändliga. Nästa gång skall jag ta med mig Scholls fotsalt i packningen. Sedan kom partier som var springbara, då var det bara att springa på. Snöandet tilltog, men vad skulle jag göra åt det. Hornper låg i bottenvåningen och vred sig av garv, och jag hade ingen möjlighet att köra upp treudden i häcken på honom. Låt han ligga där och garva den fan.

Det gick inte fort framåt och jag hoppade inte över stock och sten som ett skogsrå. Jag tog mig framåt. Löpning är kul. Det har jag sagt många gånger, alltså är detta kul. Så det så! Inget mer tjafs om det. Ledmärkningen var OK, ända fram tills jag mötte två tjejer med nummerlapp. Det hördes nog ett stort klafs när hakan trillade ner i geggan. Dom had sprungit fel och efter lite konfererande vände vi tillbaka dit vi såg den senaste WRT-skylten. Dom bara gled iväg och jag efter som stenmannen i filmen fantastiska fyran. När vi nådde skylten, gick vi åter tillbaka till nästa delning. Där fanns en skylt (när man borstat bort snön), som visade Sandsjöbackaleden. Så visst hade jag återigen sprungit fel och nu vara jag på banan igen. Bana? Tja, vad skall man säga? Det var stenar och berg, det var inga träd i vägen. Med andra ord väldig tuff terräng. Sedan var det stora problemet att allt var vitt. Så vad var stigen egentligen? Hade jag inte mött de två tjejerna, så vete hundan var jag hade hamnat. troligtvis hade jag varit tvungen att stann då jag kom fram till havet. Så en tacksamhetens tanke till dessa två ladies. Den felspringning var i höjd med Skogen, som byn hette.

Efter en kilometer kom jag fram till en större och bredare stig som skulle varit en tummelplats för svenska gyttjebrottningseliten. Nu trodda jag att jag var nära depån. Men jag hade lurat mig själv och läst kartan som Mr Magoo. Det var en bit kvar. Efter lite velfram och tillbaka så kom jag ut på den stora Sandsjöbackaheden som kallas maderna och som man ser från E6:an. Hornper hade mellan skrattanfallen vridit på kranen mer, för nu snöade det rejält och det blåste rejält. Jag stannde till i skydd av en stor en och tog på mig en gore-texhuva. Det kändes genast bättre och den gjorde underverk. Den sista kilometerna hade jag haft lite telefonkontakt med Carina och Ava som väntade kvar i depån och hade blivit oroliga. Men det visade sig att jag var inte så där himskans långt bort. Så på bästa Alaskmanér fortsate jag småspringande nu i motvind. Yes! När jag passerat detta parti på ca 1,5 km, kom jag in i ett skogsområde. Jag blev ganska häpen när jag mötte två sällskap med lite mellanrum som var ute och promenixade där. Ett gäng såg nummerlappen och frågade om det var en tävling. Efter en kort tvekan, svarade jag ja. Sedan frågade varifrån jag kom. Jag svarade Kungsbacka. Snabba blickar utväxlades mellan dom och dom försvann illa fort. Där vidgade sig stigen till ett bredare motionsspår och nu förstod jag att jag var ganska nära. Efter några gyttjebad runda jag en kurva och hörde ett jublande. Längre bort stod Carina och Ava. Jag var framme vid depå 1. Efter 3 timmar och 50 minuter. Depåfolket hade redan flytt sin kos. Jag stoppade klockan och det visade sig att jag har sprungit 22,8 km. 5,6 km felspringning. Det var väl den enda bonusen jag fick idag.

Att fortsätta här i detta ymninga snöfall var fullständigt meningslöst och dessutom helidiotiskt. Jag hade på ett tidigt staium bestämt mig för att stoppa vid depå 1, så det är inte så mycket att tjafsa om. Dessutom kom det lite smärtsignaler från knät, som inte tycker traillöpning är kul. Detta är sådant som händer och det får man räkna med. Samtidigt är det lite tjusningen med sporten att man vet aldrig hur det kan gå. Fördelen med brutna lopp är att man gör en hel del erfarenheter, vilket jag gjorde idag. Det var en mycket besvärlig bana stundtals och man skall vara en bra och teknisk trallöpare för att få ut max av det. Jag är en asfaltsnötare.

Nu fokuserar jag på nästa event - ultraintervaller den 11 februari och det går på ett underlag jag trivs jättebra på - asfalt.

Translate this blog

Presentation

Omröstning

Skulle Du kunna tänka Dig att ingå i min supportcrew på Badwater Ultramarathon år 2016? Loppet går genom Death Valley i USA. (Alltså inget bindande - jag vill bara se om intresse finnes)
 Ja!
 Nej!
 Kan jag få tänka på saken?

Ultrastefans Gästbok

Länkar

Fråga mig

11 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7
8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21
22
23 24 25 26 27 28 29
30 31
<<< Januari 2012 >>>

Senaste inläggen

Tidigare år

Arkiv

Sök i bloggen

Kategorier

Besöksstatistik

RSS


Skapa flashcards