Alla inlägg den 23 januari 2012

Av Stefan Manning - 23 januari 2012 19:36

Nu står jag på startlinjen i Badwaterbassängen i Death Valley i sydöstra Kalifornien - 86 m under havsnivån. Klockan är 06 på morgonen och det är mitten av juli. Temperaturen ligger på 45 grader redan vid denna tidpunkt. Ett jubel reser sig mot skyn då den amerikanska spelats färdigt. Unisont räknar deltagare och supportteam ner till starten. Entusiasmen bara flödar. Under jubel ger sig startfältet iväg. Ingen som tokrusar - alla startar i ett lugnt tempo. Löparna skall springa 135 miles (217,3 km) till målet i Sierra Nevada på Mount Whitney och dess portal som ligger på 2550 meters höjd över havet.

Jag ligger i den bakre delen av fältet och fantastiska lyckorus far genom kroppen. Hur kan man få en endorfinkick redan vid starten? Jag har börjat en resa jag har drömt om i nästan 6 år. Jag har tränat, slitit och gjort allt som står i min makt för att komma hit. Och nu är jag här och springer världensa tuffaste lopp - Badwater Ultramarathon. Jag kan inte låta bli att fälla ett par glädjetårar i detta för mig mycket stora ögonblick. Om jag sköter mina kort kommer jag att nå Nirvana 48 timmar senare.

Jag springer förbi mitt supportteam som vinkar och hejar när jag passerar. Samtidigt får jag den första langningen. En halvliters vattenflaska med isbitar i. Jag kan se i ögonvrån hur de sticker tillbaka till supportbilen. Efter någon minut kör de förbi mig vilt tutande och vinkande. Jag viftar tillbaka. Nu går det inte att vara ledsen, rädd eller änglsig. Nu skall jag göra det jag har tränat för. Värmen stiger sakta medan jag springer fram på väg 190 Badwaterroad. Vi har lämnat Badwaterbassängen. Supporten står lite längre fram. De springer mig till mötes, duschar mig med iskallt vatten och ger mig ny dricka. Jag får också ett par salttabletter och en banan. Det här kommer att upprepas otaliga gånger. De har mitt schema där det står vid varje kilometer, vad jag skall äta och dricka. När jag skall pausa få massage osv. Jag behöver inte tänka på något - bara att springa och uppfylla min dröm. Supporten kör iväg en kilometer och stannar sedan igen för att vänta in mig.

Solen är nu uppe och hettan har slagit till. Det är i mitten av juli och temperaturen har nu kommit upp till 52 grader, som är ganska normalt här vid denna tid på året. Nu är det varmt. Men all min träning i bastun, alla mina värmepass på sommaren i Sverige har lärt min kropp att hantera detta. Jag dricker flitigt och jag måste få i mig minst 3 liter vätska per timme. Det är verkligen varmt, men jag klarar det. Värst är hettan från asfalten, som en gång mätts upp till 94 grader. Jag springer på den vita linjen vid sidan för att inte limningen i laminaten på mina löparskor skall smälta. Alla de andra springer också på den vita linjen så gott det går. Min support bevakar mig. Jag springer, springer och springer. Det är det jag vill göra, det är det jag är här för att gör, det är mitt liv. Landskapet är så vackert, att en öken kan vara så fin. Helt otroligt. Nu har jag passerat Furnance Creek, den första orten som dyker upp efter 28 km. Här stoppar jag och sätter mig ner i skugga supporten har ordnat och äter. Nu är det den varmaste etappen. Sträckan upp till Stovepipe wells som ligger på havsnivå. Jag når Stovepipe efter 10 timmar. Jag har då sprungit 67,6 km i över 50 gradig hetta. Ändå så njuter jag av att få ta del av denna upplevelse. Här byter jag kläder och får lite massage och kontroll av fötterna av supporten. Jag byter även skor till ett nummer större än vad jag har, eftersom fötterna har svullnat. Jag är förvisso trött. Men det har liksom inte kommit till ytan. Jag känner bara frid och inre harmoni, eftersom jag är mitt uppe i ett äventyr. Mitt livs äventyr.

Efter Stovpipe kommer nästa utmaning. En 26 km lång stigning från havsnivån upp till Townes pass som ligger på 1400 m höjd. Denna stigning kommer att ske i mörker och temperaturen sjunker till ljumna 30 grader under natten. Supporten har hela tiden jobbat med att langa mat och vätska, se till att jag håller mig nerkyld. Det är en besvärlig stigning. Jag är tvungen att gå en del. Det är mycket svårt att springa uppför. Till slut är jag ändå över den första toppen vid Townes Pass och fortsätter löpningen ned till Panamint valley - granndalen till Death valley och där är det också varmt. Jag passerar Panamint Spring en liten stad och klara den obligatoriska checkpointen. Med 5 timmar tillgodo. Panamint spring ligger 585 m över havet. Men raskt så stiger det igen. Jag skall upp till Panamint Pass på 1615 m höjd. Denna stigning på ca 1100 m är 29 km lång, innan det planar ut. På vägen upp passerar jag Fader Crowlys point. Fräcka namn de har här. Nere i Death valley passerade jag något som heter Devils golfcourse. Trött som stryk är jag, men jag kan bara garva. Det hjälper inte att gnälla nu och supportgänget servar mig till det yttersta. De är min livlina - ingen support - inget lopp. Dom gör ett jättejobb. Banan planar ut och går ner mot den pyttelilla staden Keeler. Då har jag sprungit 102 miles (164 km). Nu har jag kommit igenom hela Death Valley och Panamint Valley. Jag springer förbi Owens lake mot Lone Pine. Owens lake är ingen sjö med blått glittrande vatten. Det är en uttorkad sjö. Hettan är inte lika påtaglig längre. Men jag känner mig fortfarande så stark, så fräsch. Inget kan stoppa mig. Jag bara lunkar på. En underbar känsla. Jag springer nu på väg 136 till den största staden i området - Lone Pine och når äntligen denna efter 122 miles löpning (196 km). Jag gör ett stopp här och tar en halvtimmas sovpaus. Det är den tredje av detta slag. Även föregående har varit på ca en halvtimma. Jag får massage av supporten. Jag äter rejält och laddar nu inför den sista stora utmaningen. De sista 20 km stiger 1400 upp till målet vid Mount Whitney portalen på 2550 m höjd. Det är samma snittstugning som cyklister i Tour de France har när de cyklar uppför Alpe D'Huez. Det är samma snittlutning som på Lidingöloppets 500 m långa Abborrebacke, fast denna är ytterligare 19,5 km lång. Det är bara två mil kvar. Inte mycket att bråka om. Jag har laddat upp det sista jag har. Nu är det dags för slutstriden - the moment of truth. Sakta segar jag mig upp. Jag vet att inget kan stoppa mig nu. Jag bara fortsätter.  Det är svårt att springa och jag tvingas att gå mycket, lutningen är för stark. Trötthet, illamående, allt sådant har nu lägsta prioritet. Där borta knappt 20 km längre fram genom alla kurvorna uppför berget, uppfyller jag mig själv, min dröm. Där ligger mitt Shangri-La. Supporten peppar mig som tokar, de langar energidryck, får mig att stoppa i mig energikakor. Det enda som fattas är vinet från piskan. Men jag tar mig framåt på den slingriga stigningen. Jag är bara så stark och jag vet att jag klarar av det. Från någonstans jag inte begriper, hämtar jag upp krafter. Bara en mile kvar. Det är ju ingenting. Supporten har åkt i förväg. Och när jag kommer ur en kurva, så står dom där och bara tokskriker. Trötthet? Vadå trötthet? Det finns viktigare saker nu. Nu uppfyller jag mig själv. Som trycket stiger i en vulkan innan sitt utbrott, så börjar känslorna stiga inom mig. I den sista kurvan innan målportalen, så sluter supporten upp runt mig och som traditionen bjuder, springer jag över mållinjen tillsammans med mitt fantastiska supportteam. Själv håller jag en svensk flagga i handen.

Efter mållinjen då kommer allt. Då går jag ner på knä och storbrölar. 6 års känslor och drömmar väller ur mig. Race director Chris Costman kommer fram och skakar min hand, som han gör med alla deltagare och överlämnar mitt pris. Ett av världens mest eftertraktade bältesspänne - The Badwater belt buckle. Jag har nått mitt löparnirvana...

Jag...  *POFF* Men vad nu? Här står jag på knä utanför huset där jag bor och stretchar. Det är 3 minusgrader ute och det blåser en måttlig vind i vintermörkret. Allt Badwater är borta. Jag bara står där framför porten. Så varför var jag ute idag och sprang 14,4 kilometer i detta vintermörker, då?

Ja, nu vet Ni svaret. Nu vet Ni hur man kan få ett grispass mitt i vintern att rulla på som ingenting har hänt. För det har det ju faktiskt inte...   ännu skall jag tillägga. I alla fall till nästa pass i vinterkylan. Då reser jag tillbaka till badwater och startar igen. Denna resa kommer jag att göra många gånger i mitt inre. En gång i verkligheten.

Håll Era drömmar vid liv och släpp dom för guds skull inte. Det är drömmar som dessa som driver mig framåt och får mig att njuta av löpning, även under vintertid. Jag vet att just detta pass kommer att bidra till min framgång i Badwater 2016. Vad har Ni för Badwater?

ANNONS
Av Stefan Manning - 23 januari 2012 06:16

Igår var det pyssel av de mest skilda slag. Främst har jag suttit och läst och läst, för att hitta ett nytt webhotell och en bra lagringsplats på webben. Det är en del att sätta sig in i.

Min nuvarande hemsida måste av olika skäl flytta. Troligtvis kommer jag attt byta nman på den också, så det kommer att vara en hel del pyssel med detta. Av denna anledning kommer jag att vara mycket sparsam med att uppdatera denna sida, tills det hela är löst. Jag har inte alla pusselbitar på plats.

Vi kommer troligtvis även att byta bredbandsleverantör också mitt i stöket.

ANNONS

Translate this blog

Presentation

Omröstning

Skulle Du kunna tänka Dig att ingå i min supportcrew på Badwater Ultramarathon år 2016? Loppet går genom Death Valley i USA. (Alltså inget bindande - jag vill bara se om intresse finnes)
 Ja!
 Nej!
 Kan jag få tänka på saken?

Ultrastefans Gästbok

Länkar

Fråga mig

11 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7
8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21
22
23 24 25 26 27 28 29
30 31
<<< Januari 2012 >>>

Senaste inläggen

Följ bloggen

Följ UltraStefan - going to Badwater med Blogkeen
Följ UltraStefan - going to Badwater med Bloglovin'

Tidigare år

Arkiv

Sök i bloggen

Kategorier

Besöksstatistik

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se