Alla inlägg under januari 2012

Av Stefan Manning - 25 januari 2012 05:29

Igår var det LEK-kväll. Denna heliga kväll på veckan som vi nu flyttat till tisdagar. Det var vår tur och som vanligt var vi och härjade på GC-banan upp mot Kåhög. Isigt och dant som igår. Vilket gjorde det svårsprunget och jag fick gå till och från. Men när jag sprang kände jag mig ändå stel som en pinne. Önskar jag hade lite sträckolin-pasta...

Av Stefan Manning - 24 januari 2012 05:29

Då satt min i jobbstolen igen. Allt är lugnt här på morgonen. Nattbatchar har gått som dom ska. En vanlig januarimorgon i Arendal i utkanten av Göteborg i nådens år 2012. Så nu skall jag sluka till livgivande kaffet. Ta en snabb svep på Aftonbladets och GP:s hemsida, för att få lite uppdatering. Så nu kör vi.

Av Stefan Manning - 23 januari 2012 19:36

Nu står jag på startlinjen i Badwaterbassängen i Death Valley i sydöstra Kalifornien - 86 m under havsnivån. Klockan är 06 på morgonen och det är mitten av juli. Temperaturen ligger på 45 grader redan vid denna tidpunkt. Ett jubel reser sig mot skyn då den amerikanska spelats färdigt. Unisont räknar deltagare och supportteam ner till starten. Entusiasmen bara flödar. Under jubel ger sig startfältet iväg. Ingen som tokrusar - alla startar i ett lugnt tempo. Löparna skall springa 135 miles (217,3 km) till målet i Sierra Nevada på Mount Whitney och dess portal som ligger på 2550 meters höjd över havet.

Jag ligger i den bakre delen av fältet och fantastiska lyckorus far genom kroppen. Hur kan man få en endorfinkick redan vid starten? Jag har börjat en resa jag har drömt om i nästan 6 år. Jag har tränat, slitit och gjort allt som står i min makt för att komma hit. Och nu är jag här och springer världensa tuffaste lopp - Badwater Ultramarathon. Jag kan inte låta bli att fälla ett par glädjetårar i detta för mig mycket stora ögonblick. Om jag sköter mina kort kommer jag att nå Nirvana 48 timmar senare.

Jag springer förbi mitt supportteam som vinkar och hejar när jag passerar. Samtidigt får jag den första langningen. En halvliters vattenflaska med isbitar i. Jag kan se i ögonvrån hur de sticker tillbaka till supportbilen. Efter någon minut kör de förbi mig vilt tutande och vinkande. Jag viftar tillbaka. Nu går det inte att vara ledsen, rädd eller änglsig. Nu skall jag göra det jag har tränat för. Värmen stiger sakta medan jag springer fram på väg 190 Badwaterroad. Vi har lämnat Badwaterbassängen. Supporten står lite längre fram. De springer mig till mötes, duschar mig med iskallt vatten och ger mig ny dricka. Jag får också ett par salttabletter och en banan. Det här kommer att upprepas otaliga gånger. De har mitt schema där det står vid varje kilometer, vad jag skall äta och dricka. När jag skall pausa få massage osv. Jag behöver inte tänka på något - bara att springa och uppfylla min dröm. Supporten kör iväg en kilometer och stannar sedan igen för att vänta in mig.

Solen är nu uppe och hettan har slagit till. Det är i mitten av juli och temperaturen har nu kommit upp till 52 grader, som är ganska normalt här vid denna tid på året. Nu är det varmt. Men all min träning i bastun, alla mina värmepass på sommaren i Sverige har lärt min kropp att hantera detta. Jag dricker flitigt och jag måste få i mig minst 3 liter vätska per timme. Det är verkligen varmt, men jag klarar det. Värst är hettan från asfalten, som en gång mätts upp till 94 grader. Jag springer på den vita linjen vid sidan för att inte limningen i laminaten på mina löparskor skall smälta. Alla de andra springer också på den vita linjen så gott det går. Min support bevakar mig. Jag springer, springer och springer. Det är det jag vill göra, det är det jag är här för att gör, det är mitt liv. Landskapet är så vackert, att en öken kan vara så fin. Helt otroligt. Nu har jag passerat Furnance Creek, den första orten som dyker upp efter 28 km. Här stoppar jag och sätter mig ner i skugga supporten har ordnat och äter. Nu är det den varmaste etappen. Sträckan upp till Stovepipe wells som ligger på havsnivå. Jag når Stovepipe efter 10 timmar. Jag har då sprungit 67,6 km i över 50 gradig hetta. Ändå så njuter jag av att få ta del av denna upplevelse. Här byter jag kläder och får lite massage och kontroll av fötterna av supporten. Jag byter även skor till ett nummer större än vad jag har, eftersom fötterna har svullnat. Jag är förvisso trött. Men det har liksom inte kommit till ytan. Jag känner bara frid och inre harmoni, eftersom jag är mitt uppe i ett äventyr. Mitt livs äventyr.

Efter Stovpipe kommer nästa utmaning. En 26 km lång stigning från havsnivån upp till Townes pass som ligger på 1400 m höjd. Denna stigning kommer att ske i mörker och temperaturen sjunker till ljumna 30 grader under natten. Supporten har hela tiden jobbat med att langa mat och vätska, se till att jag håller mig nerkyld. Det är en besvärlig stigning. Jag är tvungen att gå en del. Det är mycket svårt att springa uppför. Till slut är jag ändå över den första toppen vid Townes Pass och fortsätter löpningen ned till Panamint valley - granndalen till Death valley och där är det också varmt. Jag passerar Panamint Spring en liten stad och klara den obligatoriska checkpointen. Med 5 timmar tillgodo. Panamint spring ligger 585 m över havet. Men raskt så stiger det igen. Jag skall upp till Panamint Pass på 1615 m höjd. Denna stigning på ca 1100 m är 29 km lång, innan det planar ut. På vägen upp passerar jag Fader Crowlys point. Fräcka namn de har här. Nere i Death valley passerade jag något som heter Devils golfcourse. Trött som stryk är jag, men jag kan bara garva. Det hjälper inte att gnälla nu och supportgänget servar mig till det yttersta. De är min livlina - ingen support - inget lopp. Dom gör ett jättejobb. Banan planar ut och går ner mot den pyttelilla staden Keeler. Då har jag sprungit 102 miles (164 km). Nu har jag kommit igenom hela Death Valley och Panamint Valley. Jag springer förbi Owens lake mot Lone Pine. Owens lake är ingen sjö med blått glittrande vatten. Det är en uttorkad sjö. Hettan är inte lika påtaglig längre. Men jag känner mig fortfarande så stark, så fräsch. Inget kan stoppa mig. Jag bara lunkar på. En underbar känsla. Jag springer nu på väg 136 till den största staden i området - Lone Pine och når äntligen denna efter 122 miles löpning (196 km). Jag gör ett stopp här och tar en halvtimmas sovpaus. Det är den tredje av detta slag. Även föregående har varit på ca en halvtimma. Jag får massage av supporten. Jag äter rejält och laddar nu inför den sista stora utmaningen. De sista 20 km stiger 1400 upp till målet vid Mount Whitney portalen på 2550 m höjd. Det är samma snittstugning som cyklister i Tour de France har när de cyklar uppför Alpe D'Huez. Det är samma snittlutning som på Lidingöloppets 500 m långa Abborrebacke, fast denna är ytterligare 19,5 km lång. Det är bara två mil kvar. Inte mycket att bråka om. Jag har laddat upp det sista jag har. Nu är det dags för slutstriden - the moment of truth. Sakta segar jag mig upp. Jag vet att inget kan stoppa mig nu. Jag bara fortsätter.  Det är svårt att springa och jag tvingas att gå mycket, lutningen är för stark. Trötthet, illamående, allt sådant har nu lägsta prioritet. Där borta knappt 20 km längre fram genom alla kurvorna uppför berget, uppfyller jag mig själv, min dröm. Där ligger mitt Shangri-La. Supporten peppar mig som tokar, de langar energidryck, får mig att stoppa i mig energikakor. Det enda som fattas är vinet från piskan. Men jag tar mig framåt på den slingriga stigningen. Jag är bara så stark och jag vet att jag klarar av det. Från någonstans jag inte begriper, hämtar jag upp krafter. Bara en mile kvar. Det är ju ingenting. Supporten har åkt i förväg. Och när jag kommer ur en kurva, så står dom där och bara tokskriker. Trötthet? Vadå trötthet? Det finns viktigare saker nu. Nu uppfyller jag mig själv. Som trycket stiger i en vulkan innan sitt utbrott, så börjar känslorna stiga inom mig. I den sista kurvan innan målportalen, så sluter supporten upp runt mig och som traditionen bjuder, springer jag över mållinjen tillsammans med mitt fantastiska supportteam. Själv håller jag en svensk flagga i handen.

Efter mållinjen då kommer allt. Då går jag ner på knä och storbrölar. 6 års känslor och drömmar väller ur mig. Race director Chris Costman kommer fram och skakar min hand, som han gör med alla deltagare och överlämnar mitt pris. Ett av världens mest eftertraktade bältesspänne - The Badwater belt buckle. Jag har nått mitt löparnirvana...

Jag...  *POFF* Men vad nu? Här står jag på knä utanför huset där jag bor och stretchar. Det är 3 minusgrader ute och det blåser en måttlig vind i vintermörkret. Allt Badwater är borta. Jag bara står där framför porten. Så varför var jag ute idag och sprang 14,4 kilometer i detta vintermörker, då?

Ja, nu vet Ni svaret. Nu vet Ni hur man kan få ett grispass mitt i vintern att rulla på som ingenting har hänt. För det har det ju faktiskt inte...   ännu skall jag tillägga. I alla fall till nästa pass i vinterkylan. Då reser jag tillbaka till badwater och startar igen. Denna resa kommer jag att göra många gånger i mitt inre. En gång i verkligheten.

Håll Era drömmar vid liv och släpp dom för guds skull inte. Det är drömmar som dessa som driver mig framåt och får mig att njuta av löpning, även under vintertid. Jag vet att just detta pass kommer att bidra till min framgång i Badwater 2016. Vad har Ni för Badwater?

Av Stefan Manning - 23 januari 2012 06:16

Igår var det pyssel av de mest skilda slag. Främst har jag suttit och läst och läst, för att hitta ett nytt webhotell och en bra lagringsplats på webben. Det är en del att sätta sig in i.

Min nuvarande hemsida måste av olika skäl flytta. Troligtvis kommer jag attt byta nman på den också, så det kommer att vara en hel del pyssel med detta. Av denna anledning kommer jag att vara mycket sparsam med att uppdatera denna sida, tills det hela är löst. Jag har inte alla pusselbitar på plats.

Vi kommer troligtvis även att byta bredbandsleverantör också mitt i stöket.

Av Stefan Manning - 21 januari 2012 18:48

Idag var det dags för spring med nummerlapp. Dagens övning var Sandsjöbacka Trail Marathon. Det började lite knackigt innan start med förseningar. När starten gick satte fältet av i ett jädra tempo, att följa med i det hade varit rena idotierna. Eftersom det var mörkt ute var första delen ut ur Kungsbacka markerad med marschaller.

Det sista jag såg av fältet framför mig strax efter 1½ km var när de drog upp för en backe. Jag tog också samma väg och väl uppe i backen kom jag till en vändplats i ett villaområde i Varla. Där fanns tre vägar att ta och av alla djävla ställen hade man inte parkerat en marschall där. Naturligtvis sprang jag fel och fick vända tillbaka och tog in på en gång och cykelbana. Den tredje vägen drog iväg upp mot radhusområdet genom ett antal garagelängor så den valde jag bort. Gång och cykelbanan ledde mig ner mot Kungsmässan.

Nu hade jag två val. Antingen lommar jag tillbaka till starten och kastar in handduken eller också så försöker jag ta mig över E6, orientera mig var fan jag är och försker komma på banan igen. Jag valde det senare. Kartan hade klar föbättringspotential avseende detaljrikedom. Är man inte oreinterare så blir det lite besvärligt. Jag är ingen orienterare. Det visade siga att jag kommit ut på väg 158 mot Säro och hade kommit för långt söderut och sprang parallellt med banan. Längre fram efter Hönsaryd fanns en tvärförbindelse som gick upp mot Kyrkbyn, där första checkpointen låg. Så det var bara att springa på. Det gick ju hyfsat. Men enligt murphys lag så var alla nerförslöpor belagda med svartis, så där fick man ta det lugnt. Väl uppe vid Kyrkbyn så såg jag banne mig inte till någon som helst form av checkpoint när jag sprang där på landsvägen. Min teori var att den hade dragits in. Då började jag undra hur de hade koll på löparna ute på banan. Checkpointen skulle ligga drygt 8 km efter start och det var i så fall ca 9 km kvar till den första depån vid 17 km, där Carina och Ava stod och väntade med kaffe och varm choklad. Och då hade jag efter allt velande varit ute i 1 tim 45 min. Att jag inte skulle hinna fram till depå 1 innan dom stängde butiken, det skulle en förståndshadikappad blåmanet fatta. Av den anledning fattade jag det då ganska enkla beslutet att stanna vid depå 1 och lifta med mina väntande damer till närmaste ölburk.

Strax efter checkpointen äntrade jag leden in på Sandsjöbackareservatet. Och vilken djävla led. Den var banne mig inte lätt att springa på. Till och med bergsgetterna hade lagt in klagomål i tre exemlpar. Det var mycket bergshällar och många av dom var såphala med beläggning av svartis. Som grädde på moset hade det börja snöa också. Alla som känner mig vet att jag älskar snö lika mycket som en böld i röven. Det är åter Murphys lag. Nu har det varit mildväder och barmark och av alla djävla dagar, så skulle det sätta igång att snöa idag. Då fattade jag ett nytt beslut. Dags för raseriutbrott. Jag avsatte 5 min till svordomar, svavelosande eder och lite annat smått och gott. Efter det fick det vara nog. Jag var tvungen att koncentrera mig på att ta mig fram där bergsgetterna vägrar gå. Det var också blött i marken, så möjligheterna till fotbad var oändliga. Nästa gång skall jag ta med mig Scholls fotsalt i packningen. Sedan kom partier som var springbara, då var det bara att springa på. Snöandet tilltog, men vad skulle jag göra åt det. Hornper låg i bottenvåningen och vred sig av garv, och jag hade ingen möjlighet att köra upp treudden i häcken på honom. Låt han ligga där och garva den fan.

Det gick inte fort framåt och jag hoppade inte över stock och sten som ett skogsrå. Jag tog mig framåt. Löpning är kul. Det har jag sagt många gånger, alltså är detta kul. Så det så! Inget mer tjafs om det. Ledmärkningen var OK, ända fram tills jag mötte två tjejer med nummerlapp. Det hördes nog ett stort klafs när hakan trillade ner i geggan. Dom had sprungit fel och efter lite konfererande vände vi tillbaka dit vi såg den senaste WRT-skylten. Dom bara gled iväg och jag efter som stenmannen i filmen fantastiska fyran. När vi nådde skylten, gick vi åter tillbaka till nästa delning. Där fanns en skylt (när man borstat bort snön), som visade Sandsjöbackaleden. Så visst hade jag återigen sprungit fel och nu vara jag på banan igen. Bana? Tja, vad skall man säga? Det var stenar och berg, det var inga träd i vägen. Med andra ord väldig tuff terräng. Sedan var det stora problemet att allt var vitt. Så vad var stigen egentligen? Hade jag inte mött de två tjejerna, så vete hundan var jag hade hamnat. troligtvis hade jag varit tvungen att stann då jag kom fram till havet. Så en tacksamhetens tanke till dessa två ladies. Den felspringning var i höjd med Skogen, som byn hette.

Efter en kilometer kom jag fram till en större och bredare stig som skulle varit en tummelplats för svenska gyttjebrottningseliten. Nu trodda jag att jag var nära depån. Men jag hade lurat mig själv och läst kartan som Mr Magoo. Det var en bit kvar. Efter lite velfram och tillbaka så kom jag ut på den stora Sandsjöbackaheden som kallas maderna och som man ser från E6:an. Hornper hade mellan skrattanfallen vridit på kranen mer, för nu snöade det rejält och det blåste rejält. Jag stannde till i skydd av en stor en och tog på mig en gore-texhuva. Det kändes genast bättre och den gjorde underverk. Den sista kilometerna hade jag haft lite telefonkontakt med Carina och Ava som väntade kvar i depån och hade blivit oroliga. Men det visade sig att jag var inte så där himskans långt bort. Så på bästa Alaskmanér fortsate jag småspringande nu i motvind. Yes! När jag passerat detta parti på ca 1,5 km, kom jag in i ett skogsområde. Jag blev ganska häpen när jag mötte två sällskap med lite mellanrum som var ute och promenixade där. Ett gäng såg nummerlappen och frågade om det var en tävling. Efter en kort tvekan, svarade jag ja. Sedan frågade varifrån jag kom. Jag svarade Kungsbacka. Snabba blickar utväxlades mellan dom och dom försvann illa fort. Där vidgade sig stigen till ett bredare motionsspår och nu förstod jag att jag var ganska nära. Efter några gyttjebad runda jag en kurva och hörde ett jublande. Längre bort stod Carina och Ava. Jag var framme vid depå 1. Efter 3 timmar och 50 minuter. Depåfolket hade redan flytt sin kos. Jag stoppade klockan och det visade sig att jag har sprungit 22,8 km. 5,6 km felspringning. Det var väl den enda bonusen jag fick idag.

Att fortsätta här i detta ymninga snöfall var fullständigt meningslöst och dessutom helidiotiskt. Jag hade på ett tidigt staium bestämt mig för att stoppa vid depå 1, så det är inte så mycket att tjafsa om. Dessutom kom det lite smärtsignaler från knät, som inte tycker traillöpning är kul. Detta är sådant som händer och det får man räkna med. Samtidigt är det lite tjusningen med sporten att man vet aldrig hur det kan gå. Fördelen med brutna lopp är att man gör en hel del erfarenheter, vilket jag gjorde idag. Det var en mycket besvärlig bana stundtals och man skall vara en bra och teknisk trallöpare för att få ut max av det. Jag är en asfaltsnötare.

Nu fokuserar jag på nästa event - ultraintervaller den 11 februari och det går på ett underlag jag trivs jättebra på - asfalt.

Av Stefan Manning - 20 januari 2012 13:48

Just nu sliter jag skor på löpande band. I princip alla mina löpardojor har faalit för ålderstrecket eller milstrecket. Så det börjar bli hög tid att shoppa in nytt. Och jag tänker inte shoppa i Sverige - jag är ju inte gjord av pengar.

En annan förnödenhet som börjar tryta är mina produkter från Hammer. Mitt sista Perpeteum försvinner under morgondagens trailmaraton. Dags att shoppa nytt även där.

Det är ett hårt liv vi ultralöpare lever - men ett underbart sådant.

Av Stefan Manning - 20 januari 2012 08:01

Imorgon är det dags för WRT Sandsjöbacka Trail Marathon. Det är en del att planera, vad det gäller logistik. Vädret skall inte bli det bästa, men jag tänker klä mig efter detta. Vädersajterna är inte så överens i sina prognoser. Men jag har ju gott om tid att ta mig framåt. Det här skall bli riktigt spännande. Jag skall ikväll planera exakt vad jag skall ha i ryggan. Näring, kläder etc. Bra genrep inför TEC och BUM50.

Av Stefan Manning - 19 januari 2012 22:21

Jag har just nu kollat väderprognosen för Sandsjöbacka Trail marathon och den lämnar allt övrigt att önska. Snö och 17-18/s i vind. Det gäller att plocka fram sitt positiva tänkande och se glad ut. Jag lär nog få användning av min Balaklavaluva i windstoppermateriel.

Det kommer att bli klart karaktärsdanande 43 km att springa. Det lär ju inte vara så mycket lä på Sandsjöbackareservatet. Jag tar på med den tuffa minen och säger bara: "Bring them on!!"

Translate this blog

Presentation

Omröstning

Skulle Du kunna tänka Dig att ingå i min supportcrew på Badwater Ultramarathon år 2016? Loppet går genom Death Valley i USA. (Alltså inget bindande - jag vill bara se om intresse finnes)
 Ja!
 Nej!
 Kan jag få tänka på saken?

Ultrastefans Gästbok

Länkar

Fråga mig

11 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7
8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21
22
23 24 25 26 27 28 29
30 31
<<< Januari 2012 >>>

Senaste inläggen

Tidigare år

Arkiv

Sök i bloggen

Kategorier

Besöksstatistik

RSS


Skapa flashcards