Där satt den sista spiken i kistan. Men det var ju såååå seeeegt, denna sista intervall. Fast det var aldrig någon tvekan att jag inte skulle ta den. Jag visste att det skulle ta tid. Dessutom hade vinden ökat till frisk, vilket gjorde livet surt för mig under varvet. Men nu har jag gjort all åtta intervallerna för femte gången (av fem). Svårt att vara missnöjd då.
It will probably not gonna kill you. And if it's not gonna kill you. What's the big deal.
Nu är det dags för en Carlsberg   :-) Skitbra jobbat allihopa, oavsett hur många Ni kört och tack för all peppning. Den betyder mer än Ni tror  :-)

Där satt sjuan! Smolk i bägaren var att jag glömde min falska med Perpeteum, men som tur var hade jag stoppat i ganska mycket energi i vilan mellan sexan och sjuan, så det redde sig hyfsat. Men jag kände hur batteriet började laddas ur. Nu är det endast lite rackare kvar. Att lägga av nu eller ge upp finns inte i mitt vokabulär. Nu laddar jag för den sista. No retreat - no surrender. Nu kör vi den här resan hela vägen in i kaklet, whatever it takes.

Nu var jag i hamn med nummer sex. Det gick betydligt långsammare än den förra,men det skiter jag i. Nu gäller det bara att komma runt. Det får ta den tiden det tar. Jag har nu tagit en varm dusch, ätit lite pizza och smort in benen med Aloe Vera Hot & Cold. Skall dricka lite mer nu och sedan blir det rally in i mål. Nu kommer den riktiga kampen att börja. Det är nu det kommer att göra ont.

Nummer fem. Detta var första intervallen som kändes bra. Nu bestämde jag mig för att allt annat än det rena springandet var lågprioriterat. Åt helvete med allt annat, jag har ju för f-n viktigare saker för mig än att dippa och ha magont. Sånt kan man ha se'n. Nu kändes det bra och har jag även gjort den psykologiskt vikta femte intervallen. Denna intervall var jag nöjd med, det blev även min snabbaste. Bara tre kvar. It's the final countdown...

Jag hade inte tid och blogga förra pausen. jag passade på med en ordentligt reorg och varm dusch. Men jag fattar nada. Jag har haft ett helvetes kval denna intervall. Det har gjort ont. jag kände mig illamående och höll att spy. Sedan fick jag håll och jag kände mig allmänt mentalt kass. Ungefär som i Skövde i somras. Men så täkte jag åter på att jag var i Badwater och sprang. Såg hur luft darrade av den heta asfalten i den 50-gradiga värmen. Förra intervallen passerade jag Furnance creek och är nu mitt i Death Valley på väg till Stovepipe Wells. Jag glömdeåter mina bekymmer och att jag sprang i 5 minusgrader. Och nu gjorde jag min näst snabbaste ultraintervall. Jag kan förstå om folk tycker jag är knäpp. men det viktigaste är att det funkar.

Jaha. Denna gång fick man fanimej veta att man levde. Var förra svängen bra, så var det tvärtom nu. Det var bara så jobbigt. Det kändes som om blodsystemet bestod av bromsvätska. Men på något sätt lyckades jag ta mig runt. Det tog 9 minuter längre än förra gången. Och knähelvetet fortsatte att trilskas. Det verkar som mitt knä inte gillar kyla. Och ändå var det inte så kallt ute nu. 5½ minusgrad visade termometern när jag gick ut.Det blåste nu en svag vind. Var det öde förra intervallen i Partille, så var det totalt folktomt nu. Fick nästan känslan av en spökstad...

Så var vi igång med ultraintervallerna. Jag har precis varit ute och dragit den första intervallen. Den blev 10,2 km lång och gick på 70 min. Tyvärr går det inte fortare just nu, men det får jag leva med Jag fick ingen bra start, för det värkte nästan genast i vänster knä, där jag har atrosen. Men det släppte efter en dryg kilometer, sedan var det bara att köra på. Det var 7 minusgrader ute och nästan vindstilla i ett öde Partille. Nästan inte en själ ute och lika öde lär det ju bli nästa intervall. .Jag har fyllt på med energi och nu är det dags att ta en liten lur innan nästa börjar. Men det är skönt at det är igång i alla fall.