Skönt att vara hemma igen. Igår tog jag min 18:e ultra och jag har totalt 39 skalper i min ultra/martathonsamling. Efter att ha slappat på hotellet i morse, så begav vi oss hemåt. Väl hemma börjar det vanliga bestyret. Packa upp, tvätta osv.

Imorgon är det dags att gå upp i svinottan och åka till kneget igen. För en veckas springande i hamsterhjulet.

Jag var redan ute på banan 1½ timma innan start. Detta för att kolla av vädret och vinden och utefter det välja lämplig klädsel och lämpliga skor. Det var en åtgärd jag inte ångrade.

När jag gick tillbaka till hotell låg doften av liniment tung i hotellkorridoren. Ingen tvekan om att det var andra hotellgäster som hade tänkt att springa.

Klockan 10 gick startskotten för ett rekordstort startfält - hela 170 personen hade slutit upp den fina soliga, men jäkligt blåsiga dag. Vinden var verkligen besvärande och den tilltog stadigt under hela loppet. Naturligtvis låg motvinden klockrent när man kom till mördarbacken och den höll i sig unde hela målrakan ända fram till vändpunkten, vid järnvägsstationen,  där banan vek av tillbaka in i Boloungerparken igen. Men det var ju lika för alla.

Jag hade en ganska bra resa de första två timmarna och höll ett ganska stabilt tempo, utan att ryckas med vid starten eller att trycka på senare. Tyvärr kände jag ganska tidigt att kroppen inte svarade så värst bra. Jag har dragits med en trötthet i veckan, som jag inte kunnat få förklaring till. Jag kände att det inte stod rätt till, men däremot kände jag ingen oro. Att det inte skulle bli något toppresultat denna dag var inte svårt att inse, men jag hade förutsatt mig att i alla fall klippa marathondistansen idag. Av dessa orsaker beslöt jag mig för att inte försöka spela Allan detta lopp, utan bara harva på ett ett bra komforttempo.

Efter två timmar, började jag känna att det smärtade på utsidan av vänster höft. Det var något nytt för mig. Jag var mest orolig för knäet, men det bråkade inte alls. Smärtan tilltog, så efter 2½ timma langade jag in en voltaren och en ipren i munnen, för att få bukt med det, om inte annat för att komma ur den dippen jag hade hamnat i. Dippen hade stora likheter med våren - båda kom tidigt. Och det tog väl en timme innan jag blev av med värken. Så var det lugnt på torpet igen och jag kände även att jag piggnade till mentalt igen. Tiden gick fort och helt plötsligt hade jag hållt på i fyra timmar. Det kändes verkligen inte som tiden hade krupit fram, snarare tvärtom. Marathondistansen passerades på 5:19:06, ganska hyfsat och utan problem. Nu var ju målet nått och jag hade ju tid över. Det kändes ju bra.

40 minuter återstod och det vara bara att harva på. Jag konstaterade att jag skulle passera tidtagningsmattan precis i samband med slutsignalen och funderade på att kliva av där. Men så när jag funderade vidare så innebar det att jag skulle få ett slutresultat på 46995 m, bara 5 m från 47 km. Sådant går ju inte för sig. 5 meter till skulle väl den här kroppen kunna värpa fram så jag passerade mattan när det återstod 1½ minut. Då lutsignalen ljöd och Reima hade kommot förbi med mäthjulet, kunde jag addera ytterligare 188 m och konstatera att jag hade fraktat mig 47188 m under dessa 6 timmar. Vilket faktsikt var lite bättre än vad jag trodde under min tidiga del av loppet. Då trodde jag att det skulle stanna på 44 - 45 km. För jag kände mig verkligen inte i slag.

Jag tog vätska (sportdryck) vid varje varvning. Detta varvade jag med bananer och cola också. Annars var det ganska sparsamt med energiintaget. Det jag salknade var min Perpeteum. Men jag hade bestämt mig innan att detta loppa skulle jag klara mig på, det utbudet som arrangörerna höll med och det gick ju bra. Sådant är bra att veta i framtiden om man inte skulle få med sig sin egna näring till något lopp. Då behöver man inte känna paniken komma ångandes.

Av den anledningen så får jag väl vara ganska nöjd med dagens löptur.