Känner verkligen för att ta helg nu. Ikväll blir det lugnt. I alla fall för min del. Jag håller på att återhämta mig från mitt avgrundspass igår. Det surrar fortfarande lite i kroppen. Men det hindrar mig inte från att tänka på kommande utmaningar.

Jag har tagit upp min tappade tråd om projektarbetet, som är den återstående komponenten i kursen kost vid träning. Den fick ligga nere ettt tag. men mitt i allt runt omkring mig nu, så skall jag försöka ta denna bit in i mål. Det går ut på att jag skall registrera kostintag i 3 daragr och sedan se hur mycket kolhydrat, protein och fett jag fått i mig och ställa detta mot olympiska kommitténs näringsrekommendationen för idrottare. Dessa rekommendationer bygger på statens näringsrekommendationer, fast anpassade till personer som tränar mycket.

Jag har ju själv ganska stor nytta av detta i min utövning.

Uj, uj, uj. Det är först nu jag orkar skriva något i bloggen. Jag gick ut igår på en runda efter jobbet, bland annat för att prova de nya inläggen (i alla fall det ena paret). Det visade sig att bli ett rent helvete.

Allt var jobbigt och rent ut sagt segt. Vädret var så där. 4 plusgrader och det blåste en kall vind som verkligen kylde. Sådant har jag inte upplevt under hela vintern.trots att jag hade med mig sprotdryck så vart edt inget bätttre. Jag hade flera planer på att avbryta, men något inom mig sa "Du viker fan inte ner Dig".

Pulsen låg på ca 175. Normalt har jag 135-140 under löpningen. Det var ju inte sådär högt heller. Men då insåg jag att det var ett sådant där grispass man får emellanåt och samtidigt insåg jag att detta var en bra träning i att fajtas. Med knapp styrfart lyckades jag ta mig till Humlebadet. Jag brukar normalt springa lite utbuktningar och sådant bara för att få en längre runda, det gjorde jag nu också. Men det tog hårt. Att dricka sportdryck hjälpte inte. Det var en kamp.

På vägen hem tog jag beslutet att korta ner ner passet med ca 2 km. Jag sprang inte via Jonsered och extrasvängen uppför backen i Kåhög. Det var raka spåret hem. Till och med i dessa små backar jag hade på hemvägen, blev jag tvungen att gå. På den 20-gradiga borgskaln skulle jag sätta detta pass på 25.

Men när det var ca två kilometer kvar, släppte det och jag kände att jag kunde få upp farten lite. Då låg pulsen och på lite mer normala 135 slag. Denna gång var det faktiskt inte roligt att springa. men det blev en bra mental träning och en bra träning i att fajtas. Så denna gång fick jag nöja mig med 11,8 km som gick i ett 8:11 tempo. Det mest på grund av gångpauserna.

Jag var helt slut på kvällen och orkade ingenting, mer än att häcka framför TV:n. Jag orkade inte ens sitta framför datorn. Ok, nu frågar sig en del. Blev jag avskräckt?

I helsicke heller. Jag längtar till nästa pass av flera orsaker. För att se om detta pass var en enågnsföreteelse, för att jag ändå älskar löpning, för att springa in och prova det andra paret inlägg och slutligen för att jag innerst inne gillade min kamp igår. Jag 1 - kroppen 0.

Idag vilar jag. Imorgon blir det revansch. He-he...